Sista inlägget?

Millys blogg kommer finnas kvar här så länge det fungerar. Jag vill själv kunna gå hit och titta, och minnas, då och då. Troligtvis kommer jag dock inte skriva fler inlägg här. Om man vill kan man däremot följa mig och Tony i en ny blogg, med en ny hund.
Titta gärna in:

Nya bloggen














Om pinschern

Får väl se om det är någon som fortfarande tittar in här..
Idag publiceras en kort film på nätet som några underbara tjejer har gjort tillsammans. Jag var från början också delaktig i det här projektet. Men när det gick som det gick för oss så fanns det inga krafter kvar, eller vilja, att kämpa och slåss för pinschern som ras. Jag valde på ett, kanske egoistiskt, sätt den lätta vägen ut, den som kunde bespara mig ytterligare smärta och tårar. Jag gav upp om rasen och alla som föder upp den, och vänder mig nu åt annat håll. Hoppas på bättre lycka i en annan ras.

Men som tur är finns det de som kämpar vidare för att kunna rädda pinscherns mentalitet. Det här står skrivet om filmen:

Vad som är en problemhund är subjektivt. Någon tycker det är helt naturligt att en hund visar resursförsvar eller värnar om sin integritet, andra tolererar varken morrningar eller att hunden visar tänderna.

De av oss som tvingats avliva våra pinschrar pga problem med mentaliteten menar att det är ett problem hos rasen, där många individer visar alltför stor rädsla och stress och att det inte är acceptabelt att hunden tar till tänderna, vare sig man kallar det nafs eller bett.

Hundarna som avlivats har bitit när de känt sig trängda, men också helt oprovocerat där det inte funnits förmildrande omständigheter. En hund som ska leva i dagens samhälle har andra krav på sig än gårdshunden, vars uppgift det är att hålla inkräktare på avstånd.

Om du som ser detta är fundersam över din pinschers mentalitet och vill ha någon att prata med är du välkommen att kontakta oss på pinscherpiraterna@gmail.com.

Vi som står bakom videon har inte för avsikt att hänga ut enskilda uppfödare, då det är vår åsikt att problemen finns överallt och att vi gemensamt måste agera för vår underbara ras!


Emma med Harry
Suvi med Sniff
Sofia med Aquiro
Jossan med Chiara
Susanne med Kougar och Lystra
Therese med Balder
Anna med Hewson
Anette med Egon
Jenni med Loke

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas verkligen att den risk man tar genom att sticka ut hakan på det här sättet, kan leda till något gott. Förhoppningsvis förstår alla att den inte handlar om att peka ut någon, då problemet verkar finnas i de flesta linjer, och hos alla uppfödare. Det är ju därför hundarna i filmen endast kallas sitt tilltalsnamn, inte kennelnamnet. Jag hoppas att MÅNGA blivande valpköpare får veta vad som KAN gå fel när man köper en pinscher. Att få märka själv att ens hund biter, och att många andra pinschrar agerat på precis samma sätt är en mardröm som jag inte önskar någon.

Här är filmen. Alla hundarna ni ser i den är döda nu, citaten är tagna ur ägarnas bloggtexter. Klicka upp den i helskärmsläge så ser ni texterna bättre:


Livet går vidare

Det vi gått igenom den senaste tiden har nog varit det tuffaste i våra liv hittills. Det är såklart fortfarande jobbigt, även om vi nu kan leva ungefär som vanligt. Att vara helt ensam hemma är utan tvekan det värsta. Jag är på ett sätt rädd för att det är så tyst och tomt, och märker att om inte Tony är hemma så stressar jag omkring i lägenheten. Jag liksom skyndar mig för att bli klar med vad jag nu gör, så jag kan åka iväg nånstans, hälsa på någon och slippa vara själv.

Att bli av med Milly var inte bara att vi förlorade vår lilla älskling. Jag har plötsligt ingenting att göra längre... Hundaktiviteter var ju ungefär det enda jag gjorde. Den rastlöshet som uppstår i kombination med sorgen bidrar inte till någon trevlig sinnesstämning. Att gå ut på promenader ensam gör det så uppenbart, jag har faktiskt inte min Milly kvar. Det är inte meningen att man ska vara mer ledsen efter en solig runda längs kusten, än vad man var före. Svårt att hindra den snabbt spridande känslan av meningslöshet.

Milly kommer alltid att finnas med i våra hjärtan, och vi glömmer aldrig den underbara tiden vi fick tillsammans med henne. Det känns dock lättare nu och speciellt när man blickar framåt. Och vad som händer i framtiden hade jag tänkt dela med mig av i en ny blogg. Ett tag var jag tveksam till att fortsätta blogga... Man berättar mycket om sig själv och har ju faktiskt ingen aning om vem som läser. Det man skriver kan uppfattas fel och vem vet vad folk tror om en? Det positiva med bloggandet överväger dock, det är ju framförallt roligt att för egen del samanfatta viktiga och roliga saker som händer. Den här bloggen kommer få finnas kvar, jag har så himla många bra minnen samlade här och skulle verkligen inte vilja att allt försvann. Kanske kan man på nåt sätt spara alla texter och bilder på en hårddisk? Det får ligga kvar här så länge. Jag hoppas att ni som läst här vill fortsätta kika in i den nya bloggen!

Dagarna efter..

Först och främst vill jag tacka ALLA som hört av sig till oss på ena eller andra sättet! Har fått så många fina små meddelanden här, på facebook och i mobilen. Visst börjar man gråta varje gång man läser någons snälla rader, men det betyder verkligen mycket att folk tar sig tid och skickar en tanke. Jag vet själv hur jobbigt det kan vara att höra av sig till någon som har sorg, helst kanske man vill slippa ta kontakt. Men några snälla ord från vänner och familj i svåra tider har större betydelse än man kan ana...

Jag tror inte jag vill gå in så mycket på hur det var sista dagen med Milly. Det var så bra som det kunde bli iaf, härlig skogspromenad utan koppel, och sedan gick allt hos veterinären bra. Det gick smidigt utan problem, på kliniken var det lugnt och vi fick den tid vi behövde. Vi kunde bara inte fatta att vi gjorde det. Och kan knappt fortfarande fatta att hon verkligen är borta...

Direkt efteråt kändes det på ett sätt redan lättare, all oro och ångest var försvunnen. Nu är det bara ren sorg och saknad. Det är som värst när man ska gå och lägga sig, och när man vaknar. Allt är tyst och stilla och man hör inte någon som gäspar, eller stönar för att man råkat trycka till henne med foten under täcket. Man hör liksom alla ljuden inom sig, men det är ju ändå tyst runt omkring. Usch, det känns fruktansvärt tomt.

På dagarna går det bättre, så länge vi sysselsätter oss. Vi har lyckats hålla oss ganska bra upptagna med allt möjligt faktiskt. På nåt sätt lyckas man fylla de luckor som uppstår när promenader, ompyssling och träning plockas bort. Det finns också ett ljus i tunneln långt där framme. Till slut kommer vi vara redo för en ny liten vän, och det är det vi fantiserar om när vi vill fly undan verkligheten ett tag.

Känner inte riktigt att jag fixar att lägga in någon bild här.. Vi fotade sista promenaden men än känns det inte bara positivt att se de bilderna. Istället lägger jag in en dikt som Susanne lämnade bland kommentarerna. Den är verkligen sorglig och man kan knappt läsa orden för alla tårarna.. Men den är fin:

I Stood By Your Bed Last Night

I stood by your bed last night, I came to have a peep. I could see that you were crying, You found it hard to sleep.

I whined to you softly as you brushed away a tear, "It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."

I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea, You were thinking of the many times, your hands reached down to me.

I was with you at the shops today, Your arms were getting sore. I longed to take your parcels, I wish I could do more.

I was with you at my grave today, You tend it with such care. I want to reassure you, that I'm not lying there.

I walked with you towards the house, as you fumbled for your key. I gently put my paw on you, I smiled and said "it's me."

You looked so very tired, and sank into a chair. I tried so hard to let you know, that I was standing there.

It's possible for me to be so near you everyday. To say to you with certainty, "I never went away."

You sat there very quietly, then smiled, I think you knew, in the stillness of that evening, I was very close to you.

The day is over... I smile and watch you yawning and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."

And when the time is right for you to cross the brief divide, I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.

I have so many things to show you, there is so much for you to see. Be patient, live your journey out ... then come home to be with me.

- Author unknown

Borta

Nu är det gjort. Milly är borta. Min syster har gjort ett jättefint blogginlägg om det, och istället för att skriva mer så länkar jag dit.

Klicka här.

Uppståndelse

Usch, det här har utvecklats till något som inte är vad jag tänkt från början. Många verkar beröras av det som pågår, vilket är fullt begripligt. Folk hör av sig, både i kommentarer nedan, på facebook och via mejl. Jag har tyvärr inte svarat alla, vilket jag ber om ursäkt för. Kraften räcker inte till att vara överallt på samma gång. Jag tackar för alla som vill hjälpa, och ger förslag på andra utvägar. Den här gången har vi dock fallit så djupt att det är omöjligt att ta sig upp igen. En del har berättat om liknande erfarenheter, vilket är fruktansvärt sorgligt. Tack för att ni delar med er av era svårigheter till mig, men jag ber er: berätta om det öppet, för alla.

Jag har under den senaste tiden ifrågasatt mitt bloggande. Hur kan jag vilja blotta mig själv och min lilla flock så som jag gör i en tid som denna? Jag hade för en tid sen aldrig kunnat se mig själv skriva om jobbiga tankar och känslor offentligt. Men jag kommer ändå fram till att det har ett syfte, eller flera.

Jag får ur mig allt jobbigt. Visst, jag pratar med massor av vänner och familj hela tiden, men att skriva är något annat. Det gör att man sammanfattar sig själv och får tid att formulera och sätta ord på alla olika känslor.
Jag hoppas också innerligt att mina ord kan vara till nytta för någon annan. Om det så finns en enda förtvivlad hundägare, som finner en liten gnutta tröst/igenkänning/gemenskap i texterna, och får ut något positivt av det, så är det värt det. Jag har hela tiden velat visa för alla som har hundar med problem, att det går att leva med dem och ha roligt ändå. För det gör det! Men nu inser jag att vi tyvärr, som så många andra inte orkar hålla ut hela vägen.
Det finns problem i rasen som jag tycker måste uppmärksammas. Jag vet att många har hundar som inte fungerar, och man lider av detta i tysthet. Visst känner man skam över att ha en hund som bits. Men låt det jobbiga bli till nytta för någon annan, blivande valpköpare tex. Inte lägga locket på, utan ta fram och dela det jobbiga med andra i samma situation! För i det här är man inte ensam...

Jag är glad att jag mer och mer börjat berätta om de problem vi har med Milly. Ända sedan första bettet har tankar på avlivning funnits i mig. Det har varit med hela vägen. Ibland väl dolt av träningar, tävlingar och underbara upplevelser. Men det har alltid funnits där, som en mörk fläck inne i huvudet. Jag hoppas att jag och Tony när det här är över kan känna en lättnad, som att en tyngd lyfts av våra axlar.

Jag kommer att lämna pinschervärlden och alla dess problem bakom mig. Vissa godbitar kommer jag spara, de som ger mig glädje. Hundvärlden stannar jag dock kvar i. Visst blir det ett litet uppehåll nu, men snart hoppas jag vara tillbaka med ny energi, nya förhoppningar och nya mål. Om någon vill läsa om det i framtiden så kommer det antagligen finnas en plats för det också.

Nu önskar jag mig ett lugn, både här, i mig själv och i mina nära. Ta hand om er!



Som att dra av ett plåster långsamt

Ungefär så känns det här. Hur länge kan man gå och fundera på ett beslut? På ett sätt känns det som att jag redan har fattat det. Men att gå från tanke till handling är en helt annan sak.


Ingen hundfilm den här gången, men en fin låt att lyssna på medan man läser.

Plötsligt ökar antalet besökare i bloggen. Varför? Av samma anledning som att de mest lästa inläggen är de, som handlar om stora misslyckanden i form av bett?

Under de här 2½ åren med Milly har jag legat längst ner på botten och krälat så många gånger. Varenda gång har det ändå slutat med att viljan att fortsätta kämpa har återvänt. Det finns alltid nåt mer man kan prova, något nytt att träna och förbättra, som kan ändra Millys sätt. Jag och Tony kan alltid bli bättre, duktigare och säkrare. Vi måste vara ett vattentätt team som aldrig lämnar minsta lilla möjlighet till felsteg. Vi måste vara ännu mer försiktiga, vi måste säga ifrån ännu tydligare till människor omkring oss, vi måste skydda, skydda, skydda Milly från alla i vår omgivning. Om jag dessutom bara kan kontrollera mina egna tankar och låta bli att tänka på allt som är dåligt, så finns det ju så mycket som är bra! Om jag bara kan kontrollera mig själv. Kontrollera mig, min hund och alla levande varelser runt omkring.

Efter alla andra olyckor har jag kommit tillbaka på banan igen och allt har blivit som vanligt. Åtminstone ända tills nästa grej inträffar. Nu har det gått tio dagar sedan den senaste incidenten, och hittills har inte viljan att kämpa vidare infunnit sig.

De tre alternativen jag skrev om i förra inlägget är egentligen bara två. Av många olika anledningar känns det inte som en bra idé att skaffa en valp när man regelbundet mår såhär, eller när Millys alla problem fortfarande skulle finnas kvar. Den största anledningen till att vi inte kommer ha två hundar är egentligen att det inte funkar rent praktiskt. Vi kan inte ordna hundvakt till två hundar på samma ställe, när vi ska jobba till sommaren. Eller nån annan gång. Eftersom Milly bara kan lämnas hos Tonys föräldrar, så är läget rätt låst. De är de hundvakter vi har, och vi kan ju inte tvinga dem att hjälpa oss mer än de känner att de vill och klarar.

Tony är bortrest sedan i onsdags. Jättebra tajming med skidresa just i det här läget... Men vad göra, är det redan betalt så får man ju åka. Jag och Milly har alltså varit själva i några dagar. Det känns minst sagt obekvämt att promenera med, mata och sköta om sin hund samtidigt som man funderar på att.. ja ni vet. Hon är inte jättenöjd med situationen heller, märker såklart av stämningen och går och väntar på att husse ska komma hem.
Som tur är har jag lyckats umgås med familj, hundträningskompisar och icke-hundiga vänner de här dagarna, vilket verkligen känts som en räddning ur ett stort, deppigt, svart hål.

Det blir en hel del fantiserande och letande efter valpkullar också. Kanske låter grymt att göra det innan vi bestämt hur det blir med Milly. Men något kul måste man ju få tänka på, och kanske kan ett beslut bli liite lättare om man ser ett ljus i tunneln? Det hade varit så otroligt härligt att få en ny liten vän och slippa alla problem. En glad liten skit som man kan utgå från noll med, inte från -10, som med Milly. Det hade varit så roligt att istället för att jobba med att reparera skador, jobba med att utveckla något som är bra från början.

Jobbigt

Om den här händelsen med jrt:n hade varit en engångsgrej, så hade det inte varit hela världen, det är sånt som händer. Vi får antagligen aldrig heller veta om den andra hunden påverkas av "attacken".
Saken är att det här var ju inte en engångsgrej, långt ifrån. Jag och Tony gjorde en lista idag där vi skrev upp alla olika typer av nafsningar, utfall, bett och försök till bett, som Milly lyckats med under de 2½ åren vi haft henne. Jag tror jag skulle ångra mig om jag berättade för alla hur många punkter den listan slutade på. Risken finns att folk verkligen skulle se ner på oss (ännu mer) för att vi behåller en hund som varit inblandad i så mycket. Jag kan bara säga att listan blev allt för lång.

Vi har diskuterat och gråtit en massa här hemma det senaste. För varje olycka som händer kommer vi närmare slutet, och nu tycker jag att det känns mer än nånsin att det får vara nog. Jag tycker inte att det är okej att ha en hund som är "farlig" för andra. Det är otroligt nedbrytande och knäckande att behöva leva i en känslomässig berg och dalbana. Jag rycker inte på axlarna och går vidare med lätta steg efter att Milly ställt till med något, det tar dagar, veckor att kravla sig upp igen och mycket försummas under tiden. Vem vill gå gråtande till skolan? Man stannar hemma. Att ha andras men främst sin egen press på sig att aldrig aldrig göra fel eller misslyckas gör att man blir rätt spänd faktiskt. Och är matte spänd, blir hunden spänd. Om jag däremot anstränger mig för att slappna av och tänker på att saker gått bra det senaste... Då är jag inte 100% fokuserad, och då hittar Milly en chans att hitta på jävelskap. Vi gör verkligen så gott vi kan, men det räcker inte. Olyckor händer och kommer fortsätta hända.

Vi ser det som att vi har tre alternativ.
1: Vi fortsätter kämpa med Milly. Hon är underbar och vi älskar verkligen den lilla skithunden. Men det innebär garanterat fler misslyckanden och därmed mer lip, grin, bitterhet, sorg och förtvivlan. Vi kommer ha jätteroligt, men vi kommer också må otroligt dåligt emellanåt.

2: Vi har kvar Milly men skaffar en till hund. Vi har insett att detta året är året vi har möjlighet för en valp, jag och Tony har varsin termin med hemmasittande skrivande. Mitt schema till våren innebär en halvdag i skolan per vecka ungefär = guldläge. En annan hund hade kunnat uppfylla alla mina drömmar om träning och tävling, om att vara social och kunna vara med överallt och vilja umgås med oss och andra människor... Millys problem skulle visserligen finnas kvar, men kanske skulle de inte orsaka så stor förödelse om vi hade en annan hund som gav oss massor av glädje. Vi skulle iaf få ha kvar vår knashund.
Tillägg: Vi har ingen lösning på var vi skulle kunna göra av två hundar under sommaren när vi jobbar, och behöver hjälp med hundvakt. Milly kan som sagt bara vara hos Tonys föräldrar. De ställer upp och passar en hund. De har ju en egen med och att gå ut med tre idioter som drar i kopplet hade inte vi heller tyckt var jättekul.

3: Vi tar bort Milly, slipper alla problem, säkerhetsåtgärder och dessa fruktansvärda svackor. Vi skaffar en valp av en helt annan ras, som har alla förutsättningar att ge oss det vi ville ha ut av hundägandet från första början.


Jag fattar ju vilket alternativ som utfrån sett verkar bäst och mest logiskt. Problemet är bara att det känns FÖRJÄVLIGT att döda en hund som inte är dum med mening... En hund vi älskar och som är beroende av oss... Hon har ju ingen annan än mig och Tony :(


Nytt år nya misslyckanden

Så bra gick det med de nya målen. Några timmar efter att jag skrev det här:
"- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor", så hände just det, en bitolycka. Så bra var jag på att läsa min mentalt påfrestade hund och förhindra att något dåligt skulle hända. Som "TUR" var var det en stackars hund som fick smaka på Millys dåliga nerver och inte en människa.

Jag gömde godisbitar i barken på ett träd, vid sidan av promenadvägen. Milly letade för fullt när promenadens ENDA hund närmade sig. Det var en liten jackrusselkille som trippade på så fint, sa inte ett knyst. Vanligtvis brukar inte Milly bry sig om hundar i närheten, när hon letar godis. Jag ställde mig ändå tätt intill henne, men lät henne fortsätta med sin uppgift. När den lille hanen passerade kastade sig Milly så snabbt mot den att jag inte hann reagera. Det förbannade (låsta) flexikopplet rycktes ur min vantbeklädda hand. Milly flög på den lille hunden och bet honom. När han tryckte sig mot marken för att komma undan hejdade hon sig en sekund. Sedan hoppade hon på honom igen!

Som tur var blev det ingen skada på den andra hunden, ägaren blev lätt chockad men inte arg och vi kunde prata med varandra efteråt. Milly var konstigt nog inte särskilt upphetsad när jag fick tag på henne.

Jag vet ju varför det blir så här. Efter att själv ha blivit skrämd och påhoppad så är det tydligen bäst att vara den som attackerar först. Efter att Milly fick på nöten av Nemi så har det varit väldigt svårt att kunna ha med andra hundar att göra. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är lika illa att hon flyger på hundar oprovocerat oavsett vad hon har i bagaget.

Antingen är jag en idiot eller så är jag bara dömd att misslyckas. Oavsett vilket borde jag kanske sluta blogga och hålla tyst om våra misslyckanden nu. Hur många gånger kan ens hund ställa till med saker utan att man klassas som en fruktansvärt oansvarig och inkompetent ägare? Det kvittar ju hur mycket vi försöker, gör vårt bästa och kämpar på, det skiter ju sig i alla fall. Man vill ju bara försvinna från jordens yta.. När jag återvänder hoppas jag att allt som hänt de här åren med Milly bara var en mardröm. Hunden vid min sida är inte en nervsvag stackare som förstör för alla som kommer i hennes närhet, och matten är inte en misslyckad dåre som vägrar inse att det aldrig kommer fungera. Godnatt!

Nytt år nya mål

Efter att ha tittat igenom min "snabbgenomgång" av förra året inser jag att vi tävlat mer än vad jag trodde... Det blev 1 agilitytävling, 4 starter i lydnadsettan och 7 rallylydnadsstarter, samanlagt 12 tävlingstillfällen. Jag vet, det är inget mot vissa som åker land och rike runt och tävlar varje helg. Men det är inte det jag är ute efter. Jag har en bild av oss som ett väldigt sparsamt tävlande ekipage, men sååå snålt med tävlingar var det ju inte.

Jag tänker fortsätta i ungefär samma stil. En, max två tävlingar per månad under den pinshervänliga perioden tycker jag är lagom. Iaf om man vill köra både lydnad och rallylydnad, och dessutom hinna träna och förbättra sig mellan varje gång. Jag har lydnadsmål jag vill nå, men jag har ingen brådska dit. Ibland träffar man ekipage som är uppe i elit när hunden är två år. Då har de kanske tagit snabbaste vägen, med ett förstapris i varje klass och sedan uppflytt till nästa. Jag tänker lite tvärtom... Jag vill dra ut på det roliga och njuta av tävlandet så länge vi kan. Vem vet hur långt vi kan komma? Tänk om det tar stopp tidigare än förväntat, då har jag förbrukat chanserna att tävla, och den härliga känslan av att lyckas. Har man dessutom en hund som bara kan tävla under sen vår, sommar och tidigt höst, ja då kan man inte ha för bråttom. Vi har ju dessutom hela livet på oss att nå vår topp.

Många anser att man bör skynda sig vidare från lydnadsettan för att slippa råka ut för dåliga plastliggningar: hundar som inte är redo reser sig och sabbar för de andra (Precis som Milly gjorde på sin första tävling :P). Jag förstår verkligen tanken och håller med. Men för vår del var ju både jag och Milly helt nya på att tävla lydnad, jag ville se till att vi fick tävlingserfarenhet och verkligen kunde momenten innan vi gick vidare. Tycker dessutom att det är kul att ha tagit LP1.

Ett gammalt protokoll. Linförigheten/friaföljet behöver definitivt slipas på, det är väl vår svagaste länk. Den här gången satte Milly sig upp på platsen, ett moment vi också jobbar på att förbättra. Annars ser det ju ganska trevligt ut tycker jag :)



Jag ser verkligen fram emot att starta i tvåan till våren! Träningen går enligt planen, och jag räknar med att vara klar (blir man nånsin helt klar..?) i tid tills det blir så skönt ute att även Milly kan tänka sig att ligga på backen i tre minuter. Vi har många förhoppningar på det nya året, och här följer några av dem i en målliknande lista:

Under 2012 har jag tänkt att vi ska:

- Träna lydnad för någon grym instruktör, gärna i privatträningsform.
- Tävla i tvåan och ta LP2.
- Påbörja inlärningen av treans moment.
- Tävla rallylydnad fortsättningsklass och ta RLD F.
-
Fortsätta träna mycket sök.
- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor.
- Framförallt hålla oss aktiva, undvika skador och fortsätta ha skitkul ihop på träningarna. Grunden till allt är både min och Millys motivation, den är viktigast och den ska vi vara rädda om.

Bild tagen i våras. Mer sök lär det bli!

 

För tillfället vilar vi oss i form! Det smäller knappt ute längre, men förutom vid morgonrundan får vi ändå tvinga ut Milly på promenad. Hon låtsas inte höra när vi säger "ska vi gå ut och kissa?", som vi alltid säger före utgång. Efter att ha grävt fram henne under täcket och tjatat ner henne från sängen, springer hon och gömmer sig i sin bur. Ur den får vi hälla ut henne och sedan fösa henne fram till dörren. När täcke och koppel är på gör hon ett sista försök att vägra: Hon lägger i backen på alla fyra och vi får dra/bära henne ut genom ytterdörren. Inte så kul för varken henne eller oss, men det kommer gå över. Frågan är bara hur många veckor det ska ta innan det blir kul att vara ute igen...




Läka nerverna

Då var äntligen nyår över! Även om smällandet fortsätter ett tag till så bör det ju åtminstone minska dag för dag. Vi satt hemma igår och käkade god mat, jag, Tony och Milly. Persiennerna var nervevade och vi spelade rätt hög musik. Som tur var var Milly "bara" orolig så länge hon fick vara inomhus. Att gå ut var ingen idé. Det smällde lågt hela tiden från och med eftermiddagen och hon försökte bara panikartat ta sig in igen. Så vid halv tio-tiden övergav vi stan och åkte till mina föräldrar i Veddige. Där var det i stort sett helt tyst och Milly kunde äntligen kissa. Några droppar. Vid tolvslaget låg hon och gnagde på benknota i godan ro, det hördes inget smällande alls men syntes några fyrverkerier genom fönstren. Skönt att det blev så pass smärtfritt! Idag har vi gått en lång promenad vid havet bland annat och inte hört ett enda poffande. Ibland är man glad att det är regnigt och dimmigt så att dumt folk håller sig inne! Tyvärr var Milly smårädd hela tiden, men det var nog skönt att få röra på sig lite ändå.

Vi har tränat intensivt ända fram till nu. På förmiddagarna har vi tränat lydnadsdetaljer inne, och så har vi haft två sökträningar den senaste veckan. Jag är lite förvånad över hur bra Milly har klarat att träna trots att hon varit så rädd på kvällarna. Igår hade vi årets sista sökträning och då märkte jag faktiskt för första gången att Milly inte riktigt var på hugget. Visserligen var det svår terräng i rutan, men skicken i första rundan gick ovanligt dåligt. Vi försökte oss på en markeringövning som inte heller gick bra.

Hopp och skutt, men något förvirrat och utan rätta motivationen.

 

Hon ser ju ändå inte direkt slö ut :)


Till andra omgången gjorde jag det mycket enklare. Vi körde långa skick med hjälp av popup på den lättframkomliga sidan, och markeringsövningar på väldigt korta avstånd på den eländiga sidan. Nu lyckades hon varje gång och det var ju bra. Något som dock var mindre bra var att jag lade märke till ett obekvämt uttryck hos Milly, när hon belönades av sin favoritfigge. Figgen gjorde precis som vanligt och alltså inget fel, men jag tyckte att Milly såg ansträngd och något spänd ut i blicken.

Samma sak såg jag när Milly hälsade på min pappa senare på kvällen. Hon brukar alltid gilla honom och ser alltid helt ärligt glad ut när han kliar henne. De gjorde precis som de brukar när de hejar på varann, men efter en liten stund såg jag hur hennes uttryck förändrades. Ingen annan än jag och Tony kunde se det, men hon stelnade liksom till pyttelite, och ögonen började bli oroliga. Inget annat hände förutom att jag bad pappa att avsluta sitt klappande.

Att hon reagerar så här i vanligtvis väldigt positiva situationer är ett tydligt tecken på att hon har haft det jobbigt ett tag. Att gå och vara rädd under en längre period tär förstås på henne. Vi vet av erfarenhet att det är lättare att det händer något i bitväg när hon har varit under stor stress och påfrestning, därför har jag bestämt att det är dags för en viloperiod. Hon ska få läka sina nerver och vi måste tänka extra noga på att inte utsätta henne för några situationer där det finns risk att det händer en olycka. Hon får nöja sig med promenader och lättare aktivering inomhus, som godisletande eller annat. En sån här period bör ju inte vara optimal för inlärning heller, så lydnadsträningen får vänta en vecka eller två. Hon får den tid hon behöver, tills jag tycker att hon känns som vanligt igen.

Vi har fått lära oss att läsa vår lilla bitare den hårda vägen. Många misstag har skett, men jag är ändå glad att vi nu kan se de varningstecken vi ser. När förutsättningarna är som de är får man iaf vara glad för allt man lyckas förutse och förebygga.



Vårt 2011

Många andra sammanfattar året som gått i sina bloggar. Det tänker jag också göra! Mest är det för min egen skull, eftersom det kan vara kul och bra att ha en kort samanfattning att se tillbaka på. Eftersom livet inte är 100% askul jämt, så kommer inte den här sammanfattningen heller bestå av enbart glädje och lycka. Men jag garanterar att det positiva kommer väga över och det slutar lyckligt!! :)
Det här inlägget är ruskigt långt.. Kan man ens publicera ett så här långt inlägg? Det är väl ett heldagsprojekt att se alla filmer jag lagt in, så välj själva vad ni orkar se och hoppas ni inte somnar halvvägs.. ;)

Januari
Vi flyttade till Varberg på nyårsdagen. Från och med detta har vi gångavstånd till i stort sett allt vi behöver: hundklubben, tågstationen, Tonys skola och gym. Promenader vid havet blev något vi njuter av dagligen.
Vi åkte på tävling med hela agilitykursgänget. Det här blev vår sista agilitytävling, jag tappade sugen och den kom aldrig tillbaka. Det kändes som att vi hade tillräckligt att kämpa med, och agility är ju inget man måste klara för sin hunds överlevnads skull. Så ett tag senare bestämde jag mig för att ge upp den karriären. Nu efteråt inser jag att Milly (och JAG!) mår bättre utan den stress som ingår i sporten. Varför gav jag upp? Kolla klippet...

Milly "hjälper till" med flyttlasset.

 

I nya lägenheten fick vi en öppen yta med en stor matta på. Där har vi spenderat mycket träningstid.

 

Milly var så lydig ett tag att hon kunde gå lös, även vid hundmöten.

 

 

Vår sista agilitytävling.

 

Februari

Vi tävlade rallylydnad och blev uppflyttade till fortsättningsklass. Trots 85 poäng av 100 så var jag inte helt nöjd med prestationen.. Fokus var inte direkt på topp. När ska vi få visa vad vi egentligen kan? Vi tränade på och gjorde en start i fortsättningsklass. Det gick bättre men den här gången var damen lite seg för ovanlighetens skull.

Många dagar gick åt till underbara promenader på soliga men iskalla Apelviks strand. Vi tog tag i apportträningen på allvar.

 

 

Rallytävling nybörjarklass, 85 poäng.

 

 

 

Rallytävling fortsättningsklass, 91 poäng.

 

 

En av alla härliga promenader på stranden.

 

Ice, Torres och Milly busar ihop.

 

Mars

Vi tävlade rally igen, den här gången i snöslask! Mina förväntningar var inte de hägsta med tanke på förutsättningarna. Men den här gången blev jag faktiskt väldigt nöjd med min lilla tjej. Vi blev visserligen inte godkända, men vad spelar det för roll när attityden var helt rätt?? Hon var pigg som en mört, glad och hade jättefint fokus. Och det är klart att man inte vill doppa baken i iskall snö..! Det är inte resultatet, utan känslan som är det viktiga.

Milly kastrerades. Hej då löp tre gånger om året, hej då humörsvängningar, hej då missade tränigar och tävlingar!

 

Några dagar efter operationen.

 

Tratten var jobbig, men hon kunde iaf njuta av solen på balkongen.

 

Rallytävling fortsättningsklass, i snöslask. 69 poäng, 70 är godkänt.

 

April

Vårsolen värmde och vi drog igång en fysträningsgrupp! Hurtiga mattar, hussar och hundar tränade sin kondition och styrka tillsammans, skitkul var det! Milly hade läkt fint, men fick ta det lite lugnt till en början.

Vi tävlade rally ännu en gång. "Tjusningen" (ehem) med att tävla med Milly är att hon är så olika från gång till gång. Den här gången knasade hon loss ordentligt,  plundrade åttans frestelse samt lämnade plan. Vi blev därmed diskade.

 

 

Här tränas gäddhänget.

 

Jag utövar "running photography", som Jim Carrey i "Yes man" :)

 

Underbara backträning!

 

 

Rallytävling fortsättningsklass, diskad.

 

Maj

Det här var en händelserik månad, på gott och ont. Milly fick vara med på ett kalas där det fanns barn. Hon var kopplad hela tiden, men nafsade ändå en flicka i ansiktet. Denna händelse har påverkat resten av vårt år enormt, och det är fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det. Skuld, skam, förtvivlan, "om inte". Vi hamnade i en fruktansvärd svacka och frågade oss om vi verkligen kan ha en hund som bits. Reglerna skärptes, från och med nu var det överdriven försiktighet som gällde. Vi bestämde oss för att kämpa vidare.

Jag hade anmält oss till vår första lydnadstävling, och det var kanske det som gjorde att vi lyckades komma tillbaka. Vi startade klass 1 och jag var väldigt nöjd med vår insats (förutom att vi sabbade för en annan på platsliggningen). Första tävlingen, vad kan man förvänta sig då? Vi nollade platsen och läggandet, men fick fyra tior! Det blev ett tredjepris.

En vecka senare gjorde vi ett nytt försök. Den här gången funkade det mesta och vi fick ett förstapris!

 

 

Vitsippor och grönt överallt, vår vid Tjolöholms slott.

 

Stolt förstapristagare i lydnadsklass 1.

 


Lydnadsdebuten, 137 poäng.


Lydnadsklass 1 igen, 169 poäng

Juni
Vi tränade lydnad för Jenny Wibäck och Milly visade sig från sin bästa sida. Hon blev senare oförklarligt halt. Kanske berodde det på att en viss matte hade för bråttom med att sätta igång efter kastrationen? Vi åkte till veterinären som sa att det var en överansträngning i ryggslutet.. Jo men visst, är inte det vad man säger om man inte riktigt hittar nåt? Hon käkade tabletter och fick massage, utan effekt. När våra aktiviteter uteblev började jag sakta men säkert glida ner i en svacka igen... Om man inte tränar eller tävlar med sin hund så är den en sällskapshund. Men om den inte fungerar i den rollen pga att den biter folk, vad ska man ha den till då?

Frittfölj hos Jenny Wibäck.

 

Kamplek i lydnadsträningen.

 

Vi hade jobbat hårt och fått till ett schysst samarbete.

 

Juli

Det var inte mycket hundaktiviteter i början av månaden. Jag gick och väntade på att hältan skulle försvinna, och funderade på hur det skulle vara att ha en annan hund. I slutet av juli åkte vi till Fårö. Det var verkligen skönt att komma hemifrån och ta en paus från allt funderande.

 

Vi picknickade en del vid getterön, där hundar får vara med på stranden.

 

På Fårö fick vi välbehövlig vila ihop med Tonys familj.

 

Augusti

På vägen hem från Fårö åkte vi och hälsade på Millys släkting Harry, hans matte Emma och resten av flocken. Emma är otroligt peppande och full av energi, och hon fick oss att tänka i nya banor kring Milly och hundägandet. Detta gjorde att trenden vände och vi såg ljus i tunneln igen :)

Milly lärde sig att simma utan tvång och vi fick upp ögonen för kelpierasen. Istället för att önska oss en annan hund, började vi fundera på att skaffa en till!!

Hemma igen fick jag låna kelpien Nemi och upptäckte en helt ny värld. Det här fick igång min träningslust igen och nu blev vi plötsligt väldigt aktiva. Millys hälta blev bättre, men det dröjde ännu nån månad innan hon var helt fräsch.

 

 

Milly simmar helt frivilligt hos Emma i Kumla.

 

Lånekelpien Nemi var allt man kunde önska sig. Jag blev kär.

 

Agilityträning med Nemi. Oj vad lätt det var, och oj vad kul det var!


September
Nemi var hos oss ofta och det var otroligt roligt. Underbara hund! Enda smolket i bägaren var att hon och Milly inte gillade varandra.
Det blev dags för lydnadstävling igen. Vi plockade hem vårt andra förstpris och kände en viss stress över att hinna tävla igen före det blev pinscherovänligt väder. Vi hade ju bara ett förstapris kvar...
Vi hade tur med vädret och på årets sista lydnadstävling tog vi LP!! Vi nollade läggandet men klarade oss precis med 162,5 poäng. Nu heter damen LP1 Lilla Piröns Mighty Milly! Jag måste säga det här igen: Bit-Milly som avskyr att andra människor hanterar henne fick tior på alla tandvisningarna! Ingenting är omöjligt!
Jag drog igång en ny sökgrupp. Det här blev början på något fantastiskt! När vi haft vår första träning tillsammans förstod jag att min gamla sökgrupp bestående av fräckt bruksfolk dumpat mig!


Nemi var inte bara en dröm att träna med, hon var dessutom väldigt social (vilket vi var ovana vid).

 

Milly och förstapriset.

 

Här börjar en period fullspäckad av sökträning.

 


Lydnadsklass 1, 168,5 poäng och förstapris. LP-tävlingen fångades ej på film.

Oktober
En riktig rallymånad. Vi gjorde dubbla starter i rallylydnad nybörjarklass (sedan sporten blev officiell fick man ju börja om från början) med 98 och 82 poäng. Den bästa tävlingen kom inte med på film.
Senare startade vi en tredje gång, fick 98 poäng igen och därmed ännu en titel: RLD N LP1 Lilla Piröns Mighty Milly.
Vi tränade massor med sök och gladdes åt att vi fått ihop ett så bra gäng.
Nemi och Milly hamnade i slagsmål och Milly blev jätterädd. Rädslan har suttit i sen dess och hon har det numera ganska jobbigt när det gäller andra hundar. Jag ville såklart inte riskera att det hände igen, så vi fick säga hej då till Nemi. :(

Jag och Milly vid prisbordet.

 

Ingen mer lånekelpie.

 


En av två rallystarter på samma dag. Här fick vi 82 poäng.



Rally nybörjarklass. Med 98 poäng erövrade vi titeln RLD N.

November
Tävlingssäsongen tog slut. Som följd av det så sjönk helt naturligt träningslusten något... Och när jag inte har träning och tävling att fokusera på är det lätt att se det som är jobbigt och svårt. Det är inte enkelt att ha en hund som kräver att matte och husse alltid har kontroll och aldrig gör fel. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, men det som höll mig uppe var nog sökträningen. Underbart positiva männsikor och ett hejdlöst engagemang! I sökskogen är dessutom Milly som vilken hund som helst.


Vi försöker att bara vara, Milly och jag.

December
Sök, sök, sök! Har kanske varit lite enformigt i bloggen det sista? Det får man tåla, för det här känns verkligen som vår grej.
Vi hängde mycket med sökkompisarna Anna och Pernilla även i andra sammanhang. Träningslusten återvände och siktet ställdes på allvar mot lydnadsklass 2. Milly hängde med på noterna och det mesta kändes riktigt bra. Kan det vara träningsmål som är nyckeln till lycka? Om jag bara kan se på oss på "rätt" sätt, så finns det ingen anledning att skaffa en annan hund. Det finns så mycket mer att hämta i Milly!

Lycka är en rolig figge med gott godis.

 

Träningskompis Pernilla med Eroth.

 

Träningskompis Anna med Salsa.

 

GOTT NYTT ÅR!

Vi ses 2012!

 

 

 


Metallapporten


Imorse gick jag upp tidigt för att skriva på mitt skolarbete. Klockan är nu snart 19 och jag har ännu inte skrivit en rad. Men jag har istället bla:
-Gått en underbar skogspromenad med Milly i Veddige. Rundan innehåller enorma backar och jag undrade hur fanken jag orkade springa hela vägen i somras. Men har jag gjort det förr kan jag göra det igen.
-Handlat och lagat mat.
-Städat lägenheten.
-Röjt i klädkammaren.
-Rensat i garderoben.
-Tränat med Milly och metallapporten.


Så länge det är ljust ute och det inte hörs några smällare är Milly sitt vanliga glada jag. Imorse passade vi på att träna lite inomhus. Tony låg och sov så vi fick hålla oss hyfsat lugna. När jag tidigare har funderat på hur det skulle gå att lära den lilla fisförnäma damen att hålla en äcklig metallapport så har det känts.. Svårt. Inte omöjligt, men jag har sannerligen inte trott att det skulle gå lätt.
Nu har vi ju en bit kvar tills det är färdigt.. Men för att vara tredje träningspasset så tycker jag att det går ganska bra!? Jag är iaf glatt överraskad. Att lära in träapporten var nästan ett evighetsprojekt. Milly ville inte bära eller hålla i saker!! Förutom pinnar ibland och grejer hon stulit. I pinscherns rasstandard nämns ingenting om apportering, och det är Milly väl medveten om. Hon vet att det är en löjlig sysselsättning för gamla labbar och andra lättmutade hundar. Råtthund som hon är kan hon tänka sig att fånga och döda sitt byte, men vill ägaren ha tag på råttan så går det bra att hämta den själv. När jag tänker på hennes tidigare inställnig blir jag ännu gladare när jag ser detta:




Det hon har runt halsen är ett DAP-halsband. Vi får väl se om det har någon lugnande effekt.. Enligt veterinären skulle det börja verka efter ca två timmar. Hon har inte varit jätterädd sen vi satte på det, men det har å andra sidan knappt smällt nåt idag heller.

Jävla nyår!

Som hos säkert alla andra har folk börjat fyra av raketer och smällare i förtid här. Milly har snabbt fattat att det otäcka hör ihop med mörker, det är ju oftast då folk är ute och "roar sig". Därför är våra promenader efter mörkrets inbrott hemska för henne. Hon vill helst slippa gå ut över huvud taget, men eftersom hon äter och dricker så måste hon ju ut.... Även om det bara blir stretande och dragande och försök att vända hem igen.

Igår hälsade vi på hos en kompis, och gick med hundarna ihop innan vi gick in. Några droppar kiss lyckades Milly få fram, men det är inte lätt när man är rädd. Vad ska man göra som matte, man kan ju inte mer än erbjuda gräs och träd som andra kissat på tidigare. Själva behovet måste hon ju uträtta själv. Detta resulterade iaf i att hon kissade inne hos kompisen. När vi kom hem gick jag vanliga kvällsrundan med henne, men hon var alldeles för rädd för att kunna tömma sina depåer.

Imorse vaknade jag tidigt av att hon vaknade av och an, vilket är ett tydligt tecken på att det är dags att gå ut och kissa. Jag skyndade mig upp men förstod snart att det varit försent sedan länge. Två högar och en pöl fick jag som morgonpresent.

FY FAN jag blir SÅ förbannad på det jävla smällandet!!!!! Det sabbar så otroligt mycket för så många!!! Flera veckor blir förstörda för alla som är rädda. Till vilken nytta??

Dagens sökträning

Sökträning idag, i en fuktig och dimmig skog. Jag lät vår nya lösrulle hänga i Millys halsband för att se hur hon kunde röra sig med den på. Inga problem! Den motivationen hon har när hon kutar i skogen störs inte av att få en liten mjuk rulle i skallen. Full fart var det!

Vi tränade flying för några dagar sen på klubben. Efter att ha märkt att det blev svårare och svårare för varje gång, konstiga missförstånd och väldigt mycket knäck i öronen när jag försökte kalla Milly till stigen, så beslöt vi att lägga det på hyllan ett tag. Kanske passar den här typen av träningsupplägg bättre till hundar som inte är riktigt lika självständiga som Milly? Vet inte, vi är flera som inte riktigt tycker att flyingen funkar som vi vill.

Så idag körde vi på det gamla vanliga sättet igen, med ett skick i taget och med ej synliga figgar. De flesta skicken blev bra, något blev väldigt o-rakt. Jag använde popup på ett ställe där terrängen var utmanande, men annars kunde jag sända Milly rätt ut. Det är så härligt att se henne springa i full fart rätt ut i skogen, med en enda tanke: Hitta figgen!!! Det är ju vad jag tror, men hon kanske egentligen tänker: GodisgodisgodisGODIS!!!!!!

Vi körde några markeringsövningar också. En blev lite knasig då hon kom tillbaka utan att ha tagit lösrullen som figgen hade hos sig. Visste inte riktigt hur jag skulle agera då, men skickade in henne igen och gick med en bit ut. Först såg jag att hon stod och nosade på en fläck som såg ut att vara uppbökad av ett vildsvin, bara några meter från figgen. När jag frågade vad hon gjorde kom hon ihåg vart hon skulle. Fram till figgen, allmän förvirring över den konstiga situationen.. Rätt som det var så plockade hon upp den gula rullen som hängde i halsbandet!!! Trodde inte det skulle gå så lätt att lära henne att ta den själv. Hon släppte den dock rätt snabbt igen men hon hann överraska mig stort den lilla stund hon hade den i munnen :)

De andra markeringsövningarna gick bättre, hon fick hämta sin nya gula som lösrulle. Den var mycket trevlig att hålla i munnen tyckte hon :)

Efteråt svängde vi om Lantmännen och köpte några benknotor. Kan vara bra att ha till nyårskvällen... Om hon inte är för rädd för att gnaga på sånt. Hon fick iaf smaka på en knota när vi kom hem, och på ögonvitorna kan man se att den föll damen i smaken...


Stirrblick eller!

 

Sökträningen ger oss världens bästa känsla. Milly är värd flera miljoner då och jag kan inte tänka mig att man skulle kunna ha det roligare ihop med någon hund. Det är utan tvekan vår bästa Milly-matte-aktivitet!



Om

Min profilbild

Milly

RSS 2.0