Pinschern Milly

För tillfället har vi två hundar. Tonys föräldrar är bortresta så vi passar deras blandrastik Lucky. Milly och Lucky känner varandra bra och det funkar fint att ha dem ihop.

Två godissugna damer. Notera givakthållningen på den till höger :)

I förmiddags tog vi ut jyckarna på en promenad följt av olika noslekar. Vi började med några sökövningar var. Lucky har inte provat på sånt här förr så hon verkade inte riktigt fatta att hon skulle följa vittringen.. Hon hittade oss till slut ändå och efter några fler försök går det säkert bättre.

Milly fick till några bra, speciellt ett där hussen var gömd rätt långt bort. Det är så kul att se Milly när hon jobbar. Hon vet att hon ska leta upp nån (i det här fallet Tony). Hon är ivrig och snokar och sniffar, rätt som det är åker nosen upp i luften och det är tydligt att hon fått tag på rätt vittring. Då släpper vi linan och hon rusar ut mot sitt mål. Väl framme vankas godis och beröm :)
Det är inte spårutrustningen vi har på här, utan promenad-selen-och-linan.

Husse har Gulligarösten.

Efter detta serverades hundarnas frukost. Dock inte i skålarna inne, utan i små paket gömda i högt gräs. Vi hade traskat omkring noga i området så att det inte skulle gå att spåra sig raka vägen fram till målet. Här fick minsann letas!

Milly älskar att slita sönder saker för att komma åt det goda inuti.

 

Som om det inte vore nog nu, så fick de avsluta med att sniffa reda på det som var kvar av frukosten, "utspillt" torrfoder. Vi ska ha hem folk ikväll, så tanken är att hundarna ska vara lugna.

 

 

Hos oss får man jobba för varenda smula.

 

Milly finkammar vant området efter små kulor.

 

Efter detta passet har det varit väldigt lugnt här inne. På med lite lydnadsträning till eftermiddagspromenaden också så bör hundarna ligga väldigt lågt ikväll ;)

Tack vare bloggen har jag och Milly träffat ett (för oss) nytt, duktigt och inspirerande pinscherekipage! :) Matte Eva och hunden Tova. Vi gick en promenad ihop igår och pratade bla om agility. Det slutade med att en träning bokades in, idag!

Imorse var det -6 grader och mysigt frostigt ute.

Solen var framme och förgyllde tillvaron på morgonrundan.

Milly i sitt nya mattetillverkade täcke. Lite kallt om tassen!

Vi anlände till banan vid tio-tiden och då hade solen börjat värma på ordentligt, och trots att frosten nyss släppt gräset fick man ta av sig jackan. En alldeles underbart vacker förmiddag hade vi, och träningen gick bra! Hundarna var glada och vi gjorde några roliga övningar, mycket hopp med olika byten, och petade även in lite slalom, tunnlar och nåt balanshinder.

Eva och Tova var riktigt grymma på agility!

 

Sträcker ut på balansen.

 

Snäva svängar och tajta hopp.

 

"Skitkul!!" sa Tova och hoppade av i god tid :).

 

Däcket var inställt på medium, vilket var lite lågt för Tova som är en largehund.

 

Milly passar bra på mediumhöjd.

 

Milly var inte riktigt så taggad som hon brukar vara, därför fick fårskinnet komma fram.

 

Hon är inne i en bra lekperiod nu och kampar gärna. Kul!

 

Busa busa!

 

Slalom var lite svårt idag. Trött pinscherskalle.

 

Gungan gick bra, Milly stog stadigt trots omkringflackande matte.

 

Efteråt fick vi se mycket imponerande apportering! Jag misstänker att det är retriver inblandat i Tova.

 

Tova hämtade apporten trots att en främmande hund dök upp väldigt nära. Säker tjej!

 

En jättekul träning! Egentligen höll vi nog på lite för länge. Det är ju så lätt hänt när man har roligt.. Men trots att det började gå lite trögare i skallen efter ett tag så var Milly faktiskt duktig med att hålla sig vid mig. Några försök gjorde hon, sticka till A-hindret, smita o kolla in nån hund utanför. Men jag lyckades abryta henne med ett NEJ! Hon vet nu väldigt väl vad matte tycker om smitningar.. Är nöjd med hennes agility-plan-lydnad idag.

 

Att se den fina kontakten mellan Eva och Tova ger oss verkligen motivation att träna mera. Just nu ligger dock Milly däckad i soffan, så det får väl vänta tills hon vaknat ;)

 

 

 

Tack alla för de snälla och uppmuntrande kommentarerna! :)

Tro det eller ej, men ikväll har vi varit o tävlat rally igen. Den här gången på hemmaklubben, i mörker, hård vind och regn....
Pga vädret hade jag inte några direkta förväntningar på att få till ett bra resultat. Vi diskade oss, men jag är nöjd ändå.
Milly var bra på uppvärmningen, kunde tom ligga ner i blött gräs. Dock med täcke på sig. Hon kändes hyfsat med på noterna, men inte helt harmonisk med tanke på det pinscherovänliga vädret.
När vi tog av täcket och gick ner till banan visade det sig blåsa ännu mer precis där. Milly gjorde flera flyktförsök, det här var verkligen inget väder att vistas ute i!

Vi satte igång. Efter bara nån skylt tog hon ett rejält skutt utanför banan.. = disk. Vi börjar kunna det där nu. Men sen slutförde vi och hon gjorde så gott hon kunde! Hon ville bara därifrån men kämpade verkligen för att göra sin matte nöjd. Nån liten kortslutning vid nåt tillfälle blev det, men annars följde hon mig och gjorde som hon skulle, på ett plågsamt men lydigt sätt. Lilla gumman! :) Hade det varit fint väder så hade det nog gått bra, om man bortser från vattenskräcken så var hon lagom laddad och väldigt samarbetsvillig.

Det var nästan lika bra att vi diskade oss nu. För när vi gör nästa godkända rallytävling, blir vi upplyttade till fortsättningsklassen. Och då har man hunden okopplad... Det känner vi oss inte riktigt redo för än!

Detta var antagligen sista tävlingen för i år. Strunt samma att det gick som det gick ikväll, jag är fortfarande jätteglad sedan lördagens succé.

När vi kom hem blev det en varm dusch för både mig och Milly, och nu väntar soffan med filtar och hussemys! :)

I helgen har Milly fått en ny kusin. Det är min syster Nina som med sambon Mats skaffat en lillasyster till whippeten Trollet. Hon heter Vira, är 8 månader gammal och är en Engelsk blodhund!!!
Jag har aldrig ens träffat en blodhund förut, så det ska minsann bli spännande att lära känna denna unga dam.

Här kommer lite bilder från dagens härliga promenad i Stättared och från vårt första möte igår kväll.
Under promenaden gjorde hon massor av glädjeskutt och var väldigt nyfiken på Milly. Vi tog det lite lugnt med hälsandet dem emellan. Millys temperament kombinerat med Viras vikt och våldsamma leklust skulle kunna bli lite stökigt.. :)

Jättemjukt och mysigt, skinn i överflöd!

De tre kusinerna med sina människor.

 

Många bilder blev det..

 

Stolt husse.

 

Milly kamoflerar sig.

 

Fint gäng.

 

Pluto är ju en blodhund. Ser ni likheten?

 

 

 

Lite lika, längst fram på nosen! :)

 

Jag och Tony kunde inte hålla oss utan hälsade på Vira i sitt nya hem snabbt igår. Hon verkar vara en härlig hund, jättego, vänlig och glad, och framförallt klappbar! Pälsen är jättemjuk och skinnet tar aldrig slut.

 

Hon är glad, även om hon ser lite hängig ut :)

 

Det har varit en lång dag för nya tjejen..

 

Helt avslappnad.

 

Nu kommer det äntligen lite positiva rader här! (Varning för långt skrytigt inlägg) Jag börjar från början:

Efter den senaste tidens motgångar när det gäller mitt och Millys samarbete rådde en rätt uppgiven stämning.
Jag hade bestämt träff med Ingrid och Tyra på klubben för att träna lite rallylydnad i fredags. Men var faktiskt inte särskilt sugen på att varken träna eller umgås med Milly. Var inte upplagd för mer jäkelskap. Den inplanderade rallytävlingen på lördagen var så gott som avbokad. Men vi åkte till klubben och tränade i alla fall.

Molnområdet som länge funnits över mitt huvud upp klarnade snart upp när vi kom fram. Det var skönt att komma ut och det anslöt sig fler människor som ville vara med o träna. Efter att träningsbanan var byggd hämtades hundarna som suttit bundna. Då upptäckte jag nåt jag inte sett röken av på länge: Milly var lagom taggad och villig att samarbeta med mig! Hon var duktig! :)

Trevligt folk på klubben den här gången.

 

Ingrid och Tyra (Banks).

 

Fårull i mungipan efter lek och kamp.

 

Efter avslutad träning så kändes allt helt annorlunda. Jag såg ljuset i tunneln igen efter att ha fått smaka lite på Millys Bästa Sida. Tur att vi åkte och tränade, tack Ingrid!!

 

Lördagens tävling var nu åter aktuell. Det var flera klasser och många startande så vi behövde inte vara där förren vid ett-tiden. Nu tänker jag skriva om hur vi laddade upp, allra mest för min egen skull. Jag ska försöka använda denna "mallen" så gott det går i fortsättningen.

 

På förmiddagen tog vi en rejäl runda, jag och Milly. Vi cyklade och traskade omvartannat, fotade lite i det fina vädret. Vi var ute i ca 1,5 h. Hon var inte jättetrött, men lugn när vi kom tillbaka.

 

 

Bästa möjliga uppladdningsmiljö.

 

På tävlingsplatsen gick vi efter anmälan en promenad på ca 15-20 min. Hon var lugn (så lugn en pinscher nu kan vara) och travade på utan stress. Sedan gick vi ett varv på området, spanade in folket, hundarna och banorna och vi tränade i ca 5 minuter på de framställda uppvärmningskyltarna. Efter det fick fröken vila i bilen en stund medan jag gick banan.

 

 

Milly spanade lugnt in konkurransen under väntetiden.

 

Vi hade startnummer 21.. Det var 24 som ställde upp i vår klass. Väntan alltså. Milly fick vara med ett tag när jag satt och tittade på de andra. När det började närma sig så gick vi en liten kisserunda ihop med en annan tävlande och sen tog vi till knepet.

Jag ville efterlikna fredagens lyckade träning så jag band upp Milly och gick iväg, höll mig hela tiden inom synhåll. Hon fick sitta i ca 5-7 min och titta på när jag pratade med en gubbe och klappade hans hund. Milly gnällde men skällde inte.

 

Sen så! Jag plockade fram min lilla hund och värmde upp kort. Vi körde lite fotgående med svängar, sitt och ligg. Jag använde klickern för att göra henne extra glad. Hon taggar till när den är med och anstränger sig lite extra, det är ju så kul att få ett klick! Hon blev alldeles lagom taggad, glad och intresserad av mig men hon höll sig på backen utan hopp och skutt. Perfekt! Sen gick vi in.

 

Det som hände sen var alldeles underbart, och förvånande! Milly gick som klistrad vid min sida, hon fäste sin blick vid mitt smajlande nylle och höll sig kvar där i stort sett hela tiden. Första skylten var "sitt, ligg". Hon satte sig, väntade på nästa signal och när hon fick den kastade hon sig ner på backen. Sedan fotgående direkt från ligg. Bättre början kunde vi inte ha.

 

Jag tappade henne en gång i slalomet, hon kom lite långt ifrån mig och tittade bort. Det rättades till snabbt och vi kunde fortsätta utan att tappa ytterligare fokus.

Hon satte sig rakt, både framför mig och vid sidan, precis som det ska va. Inget tramp på skyltar eller koner, inget sniffande i backen och inget spanande på publiken! Hon hoppade inte ens utanför banan!! Inget trams alls!

När det var ca 5 skyltar kvar började jag bli nervös, tänkte att nu det är snart slut.. Skulle vi orka hålla ihop hela banan?

Det gjorde vi minsann, och det var så jäkla skönt!! Det var det bästa vi presterat tillsammans nånsin! Jag kunde knappt fatta att vi hade lyckats så himla bra :)

 

(Så typiskt att  denna topprestation inte finns förevigad på film, då vi åkte ensamma till tävlingen. Ni får helt enkelt lita på att jag inte hittar på ;) )

 

YES! We did it!

 

När vi kom fram till domarna sa de glatt: "Oj vad snyggt det var!! Hon såg ut som en liten dressyrhäst, så fint som hon gick med frambenen".

Jag var löjligt glad och Milly överöstes med beröm, gos och skoj en lång stund efteråt. Härligt var det! Och precis vad vi behövde efter allt strul och trams den senaste tiden.

 

Maxpoäng i rallylydnad är 100. Vi fick 98 poäng!!!!!! Det hade jag aldrig kunnat tro att vi skulle lyckas med! 2 ynka poängs avdrag för "sträckt koppel" och "bristande samarbete" gjorde att vi hamnade på en tredjeplacering. Helt ofattbart. :D

 

Med denna dag i bagaget blir det svårare att skylla ifrån sig när vi inte lyckas: "pinschern går ej att tävla med, hon är för lättdistraherad, jag har för dåliga tävlingsnerver"... Nu har vi bevisat att vi kan. När vi vill :)

 

 

Duktiga Milly med sina priser.

 

Mattes finaste.

 

 

Ikväll har vi varit och fått lite massage och muskelgenomgång. Milly fick detta alltså, massage till sig själv unnar man ju sig inte...
På vägen dit passerade vi agilitybanan och vi passade på att köra ett kort pass före. Vi värmde upp och jag ställde iordning några hinder. Preciiiis när vi skulle starta och ta det första hoppet..... Ja då stack Milly! Rätt ut på åkern som ligger bredvid banan. Då ställdes träningspasset in.

Under massageföredraget skötte sig damen väldigt bra dock. Hon låg lugnt för det mesta, trots att flera andra hundar i samma lilla rum tokskällde och rafsade o krafsade omkring.

Sköter sig.

 

Jag var lite fundersam över hur det skulle gå när det var Millys tur att bli klämd på av en främmande kvinna. Det var ju inte särskilt roligt, men det gick. Det blev ingen ingående massage, men musklerna kändes igenom och vi fick lite tips om hur vi skulle jobba. Milly var lite spänd mellan skulderbladen, kanske för att hon ofta håller huvudet högt och sträcker på nacken. Hon är ju inte direkt den slappa typen så det låter ju rimligt. En stretchövning fick vi för att ta itu med det, och sedan ordinerades skritt för att stärka ryggmuskler och utsidan på låren. Skönt att det inte upptäcktes några allvarligare defekter.

 

 

Det funkade bra trots många hundar i ett litet trångt rum.

 

Våra agilitykompisar Maria o Nova och Emelie o Ozzy.

 

När vi suttit länge började fröken vakna till och då kunde hon minsann fokusera

(stirra krävande) på sin matte jättelänge.

 

Vi var ju fortfarande agilitysugna så vi gav det ett försök till på vägen hem. Nu gick det bättre, Milly var skärpt och höll sig vid mig. Vi tränade slalom och lite olika hopp.. Lilla fröken var duktig och glad. Jag satte henne med kommando att stanna kvar medan jag flyttade på ett hinder.

Plötsligt såg jag hur hon stack iväg fort som f*n rätt ut på samma åker som innan. Den här gången var det mörkt... Efter en stund gick jag ut i åkern och försökte "hitta" henne.. Det hördes ingenting och jag kom allt längre ifrån belysningen.. Det här var inte en mysig stund. Mörkrädd, förbannad över att hon stack IGEN, rädd för att hon inte syns till, livrädd för att hon skulle ha sprungit ända fram till vägen som går långt där borta. Eller fastnat i nån grenklyka, rasat ner i ett vattenfyllt dike... Man hinner tänka många tankar när hunden är borta i ca fem minuter. När hon till slut återfanns verkade ingen skada skedd, förutom på mitt humör. Det blev bilen och hemfärd genast.

 

Varje dag tar man nya tag, anstränger sig, funderar på hur man kan göra bättre, peppar och uppmuntrar sig själv o jycken. Bara för att på kvällen konstatera att det skitit sig IGEN.

Tävling i Falkenberg idag. Milly fick en bra förmiddagspromenad innan vi åkte, vi gjorde tre korta sökövningar. Tanken var att få bort lite energi. Mot slutet av promenaden smet hon, alldeles bakom oss var hon, i sin långlina. Var borta en stund.

När vi senare kom till tävlingen var målet att köra ett fåtal hinder och avbryta innan det sket sig. Jag bestämde mig för några hinder som hade lett oss från start till mål, 4 hopp, 1 tunnel och 2 hopp. Sen skulle det vara klart. Det här var ju dock alldeles för avancerat för oss. Vi skulle ha stannat hemma istället.
Tre hopphinder lyckades vi ta innan Milly stack in i fel tunnel, efter det var hon väck. Hon tog ett rejäl varv, dock inte fram till husse som man kan tro när man ser filmen. Då gick jag och hämtade kopplet och gick av banan.
Om jag jagar henne när hon blivit sån här blir det  ju mycket skojigare tycker hon. Istället för att hänga med mig av banan så tog hon flera varv, hittade nästa ekipage som skulle starta och försökte komma fram till den hunden. Domaren sa till mig att "Ta din hund!". När Milly såg att jag försökte få tag på henne så blev hon ännu jävligare och bara sprang omkring. Till slut fick jag fångat henne och då var det raka vägen in i bilen.

Vi stannade och tittade en stund till. Efter att ha samlat mig lite tänkte jag starta nästa lopp också och köra ETT hinder och sen bryta. Men är det på den nivån så kan det ju lika gärna kvitta. Vi sket i det och åkte hem.
Jag vill mest skita i allt nu, hon vill ju inte. Hon kan om hon vill, men hon verkar ju inte det minsta intresserad av att samarbeta. Det känns så jävla otacksamt att lägga ner massa tid och energi när hon bara ger mig fingret och drar så fort hon får chansen.

Min syster som såg Millys senaste skådespel, sammanfattade det såhär: Milly var "otroligt glad och alldeles svin-uppe-i-varv".

Det är det här svin-uppe-i-varv som vi behöver komma undan. Vår instruktör Angelica menar att Milly inte är tillräckligt uthållig mentalt än. Det kan nog stämma.

Vi hade kurs/träning idag. Jag satsade på att undvika att misslyckas och körde bara ett fåtal repetitioner i taget. När jag märkte att Millys fokus började bli lite luddigt avbröt vi innan det ledde till tjurrusning runt plan. Vi gick åt sidan och jag klappade Milly lugnt och berömde henne. Detta ledde till att vi båda var lugnare än vi nånsin varit på en agilityträning! Jag kom på det mitt i, hade en ovan känsla. Jag var lugn och inte heller uppe i varv! Utan taggningen blev det ju inte riktigt lika askul som det brukar vara heller.. Men jag är ändå nöjd på ett annat sätt än vanligt. Milly höll sig vid mig i stort sett hela tiden, och om hon blev intresserad av nåt annat ekipage kunde jag kalla henne till mig igen. Godis och beröm!

Det var bara en gång i slutet som det uppstod lite lätt pinscherfnatt. Hon rymde, tog ett varv och sprang upp på balansen. Då gick matte lugnt därifrån och började leta efter kopplet. Milly slöt förvånat upp vid min vänstra sida och tillsammans gick vi bort till kroken (ska du inte jaga mig?). Täcket åkte på och sedan fick Milly en paus. Jag vill avbryta varje gång hon smiter iväg. Kan hon inte hålla sig vid mig, så blir det inget roligt heller.

Vi har en tävling nu på söndag igen, i Falkenberg. Efter vårt senaste misslyckande funderade jag på att skita i att åka dit ens. Men det är ju i svåra miljöer vi behöver träna så nu tror jag att jag ska göra såhär:
Vi åker dit men kör inte hela banan. Vi kanske kan ta de fem första hindren. Tanken är att avbryta innan det blir kortslutning och kaos. Kan vi ta fem hinder utan tokeri så har vi ju lyckats. Då lämnar vi banan glatt och Milly får massor med beröm. Sedan blir det vila i bilen för lilla fröken. Nästa lopp gör vi förhoppningsvis likadant. Tar de första hindren, och lyckas! Funkar detta är det ju bara att sakta bygga på antalet hinder. Folk kanske tycker att man är knäpp om man gör så. Men man verkar ju knäpp när det blir totalkaos på plan också. Jag tror att detta hade varit bra för oss.

Att det är så mörkt hela tiden nu gör att det blir dåligt med bilder. Lägger in en som visar vad vi hoppas på om några månader:

Jaha, då har man fått bära sin hund av banan två gånger ikväll.

Vi var i god tid på träningstävlingen och jag gick en promenad med Milly och sedan hjälpte jag till att bära hinder. När det var vår tur så ballade det ur med en gång, innan vi ens hunnit starta.
Milly smet när jag lämnade henne bakom första hindret och stack och kollade in några hundar som satt i mörkret, alldeles bredvid banan. Hon kom såklart inte när jag ropade och försökte göra mig rolig. Vi gjorde tre misslyckade startförsök innan vi ens kom iväg. Efter några hinder var det totalt kaos, jag minns knappt ens vad som hände. Hon smet och sprang runt som en galning, åt alla håll. Vi hade inte gjort en tredjedel av banan när jag till slut fick tag på henne och bar henne därifrån.

Rätt sur blev jag allt, men lyckades efter ett tag skaka av mig det och laddade om. Vi tränade fotgående, rallylydnad och trix ända tills det var vi igen. Hon hade uppenbarligen för mycket energi och jag försökte få bort det värsta.

Det gav ett visst resultat för nästa omgång började bättre. Vi klarade första halvan i 100 km/h men utan några enorma problem. Gungan gick bra, hon stannade på kontaktfältet och väntade på min signal!
Vid slalomet var hon jättetaggad och helt väck i skallen så jag stannade henne och lade henne ner några sekunder. Sen försökte vi och då stack hon ur slalomet och iväg, vände i platta tunneln och bara rusade vidare. Hon fick ett riktigt pinscherryck på planen. Hon bara kutade omkring som en skållad råtta (som min mamma brukar säga). Flera varv runt mig varade detta. Nån gång kom hon intill mig och bet mig i jackärmen, trots att jag stog helt still för att dämpa det roliga.
När jag fick in henne i tunneln och skulle vidare till balansen, stack hon till A-hindret istället. Högst där uppe balanserade hon på knocken som en krampande krabba, stirrade på mig med helt vansinnig blick, vidöppen mun och bara vrålade rätt ut. Då bestämde jag att det fick vara nog. Buren från banan blev hon även här.

Nu kan man ju tro att botten var nådd. Det är dock inte Millys urflipp som gör mig mest besviken och sur ikväll. Det är att "min nya klubb" visade sig vara ett gäng med sura och ogästvänliga jävlar! Ingen sa ett ord till mig eller ens tittade på mig under dessa timmarna!!!! Man kände sig sannerligen inte välkommen, inte ett leende så långt ögat kunde nå..  De var inte ens glada åt varandra. FY fan. Dit vill man ju inte åka och träna mer. Nu ska jag gå och dra nåt gammalt över mig och min asjobbiga, men älskade hund.

Eftersom jag gått kurser för olika privata instruktörer har jag ej varit medlem någon lokal brukshundklubb. Nu har jag blivit det och det mest naturliga valet var Varbergs bk.
Ikväll anordnar de träningstävling i agility, vilken vi tänkte vara med på. Vi har inte ens varit med och tränat med detta gänget än, utan kommer dyka upp som nykomlingar och kanske ge dem detta första intryck: virrig-matte-med-ingen-pli-på-sin-tokiga-hund-(hur-gammal-är-den-egentligen?).
Eller så kommer vi slå dem med häpnad, Milly kanske bestämmer sig för att vara fokuserad och jag kanske inte sabbar för oss med dåliga nerver.
Hur det än blir är det bra träning. Om vi inte är hemma allt för sent kommer en rapport ikväll.

Nästan av en slump har vi kommit med i en sökträningsgrupp! Idag var andra tillfället vi var med och det var lyckat, till största del ialla fall.
De deltagande var en schäfer, en tervuren, en groenendael och så katten bland hermelinerna- Milly. Självklart var de andra människorna inbitet bruksfolk med mycket kunskap, men också med en klar bild av hur man hanterar hundar...

Varje hund fick två träningspass var. Jag var förare åt Milly första omgången och så fick Tony hålla i snöret den sista. Vi gjorde enkla hitta-övningar som går ut på att vi går längs stigen,  Milly får med sidvindens hjälp vittring på någon inne i skogen, vänder intresserat upp sig mot doftkällan och då släpper vi henne. Varje gång stack hon glatt och med bra fart rätt ut och hittade en figurant med fickorna fulla av godis.
En av de sista gångerna var otroligt kul att se. Hon fick vittring i näsan, Tony släppte och Milly skuttade in i skogen. Hon kom av sig lite grand och gjorde en stor cirkel och hamnade på fel sida stigen. Plötsligt fick hon näsan full av figge igen och stack som en missil spikrakt rätt ut och fram till kvinnan som gömt sig. Hon hade dessutom hoppat och landat rätt på den liggande kvinnans bröst och mage, hehe. Jätteduktig var hon, och roligt tyckte hon att det var! :D

Den enda svårigheten var egentligen att få människorna att lyssna på hur vi ville att de skulle bemöta Milly!
Jag inledde med att berätta att hon inte tycker om att bli påtvingad klappar av folk hon inte känner och att som beröm när hon hittat nån räcker det att hon får godis och muntlig uppmuntran. Inget kliande och klappande. Hon brukar inte heller vilja leka med främmande människor. Förra gången vi tränade var det bara kvinnor med och alla respekterade det jag sa och "lät bli" Milly. Nu var det två män som visste bättre än jag hur min hund borde ha det, särskilt den ena.

I pausen ville Mannen ställa sig in hos Milly och bjöd henne på köttbulle. Helt ok, det var ju bara bra att hon blev mer intresserad av honom (För när hon letade upp honom tidigare tyckte hon att han var läskig, hade inte tillräckligt gott godis och gick tillbaka till oss istället för att hänga med honom).
En stund senare skulle det bjudas på mer gott och den här gången höll han sin hand med godiset ända uppe i sitt egna ansikte. Milly fick alltså stå kind mot kind med honom för att komma åt godiset. Samtidigt dunk-klappade han henne på kroppen och gnuggade med handen i hela hennes ansikte.
"Titta här, det går ju jättebra!!" Sa han. Visserligen stog Milly kvar och åt, men han såg tydligen inte att hon hade svansen mellan benen och var spänd. "Obehagligt!!" utstrålade hon.

När det var hans tur att gömma sig för Milly bad jag honom att inte ge henne godiset så nära ansiktet för hon tyckte att det var lite läskigt. Den här gången stannade hon hos honom och åt leverpastej, han fick henne dessutom att kampa lite med godisburken. Samtidigt morrade han "lekfullt" och dunkade henne på sidan, som han gjorde med sin egen hund. Han klappade henne över hela kroppen och hon höll sig trots allt kvar för att få mer leverpastej. När han kom in var han så nöjd och glad över att han hade kunnat klappa henne, och till och med kampat med henne!

Visst var det väl bra att det gick att göra såhär med henne, inget hände ju. Men jag tvivlar ju på att detta var det mysigaste och trevligaste hon varit med om. Mannen poängterade flera gånger att "ute hos figgen, där ska det vara så himla roligt! Det ska vara det bästa hunden vet att hänga med figgen!" Om då Milly tycker att det är ganska obehagligt att bli klämd och dunkad på av en främling, är det då just det hon ska få som belöning när hon hittar figgen?
Han gjorde precis så som jag bett om i förväg att de inte skulle göra med Milly. ÅÅååå vad irriterad jag blir när jag tänker på det! Med tanke på att Milly har haft en väldigt avig inställning till främmande människor, så är vi ju väldigt rädda om hennes nya attityd, vi vill ju inte förstöra det förtoende hon har byggt upp.
Den här mannen är van att banka på sin hårda och tåliga hund, men om han skrämmer Milly för mycket så kan ju det förstöra allt jobb vi har lagt ner. Vi vill ta det försiktigt och gå sakta fram när det gäller den sociala biten. Att hon glatt springer ut och går ända fram till en främmande snubbe i skogen är väl alldeles tillräckligt bra!

Hur ska man få hundexperter som minsann varit med förr, både tävlat SM o VM o haft en hel hög med hundar, att lyssna och förstå att alla inte är likadana och har olika uppfattning om vad som är beröm och belöning?