Pinschern Milly

Idag var det träningstävling i lydnad på klubben. Jag och Milly var med! Så här blev resultatet:

Tjejen som satte poängen är inte domare, men tävlar i elitklass.

 

Redan innan jag sett "poängen" så kändes det här så JÄKLA BRA!!!!!!! Vi har nog aldrig fått till det så jämnt nånsin! Hon höll ihop hela vägen, höll samma nivå på allt. Hon var skitglad, smet inte iväg, hade superenergi och hade bara hur kul som helst! Tänk om det kunde gå lika bra på lördag, när det är på riktigt...

 

Inget skriftligt betyg på helhetsintrycket, men ändå blev det här samanlagt 180p! Nu får man ta det med en nypa salt, eftersom det inte var en riktig domare som satte poängen. Men det här var ändå en bra kick för självförtroendet inför lördag :)

 

Efteråt kom det fram en gubbe som berömde vår inkallning. Han tyckte det såg så kul ut att hon skutt-sprang, och att hon hoppade upp och vände sig om i luften (ingången). Hihi jag tycker själv att inkallningen är höjdpunkten. Strunt samma att hon hopptacklar mig på benen, hon tar i allt vad hon orkar från start till mål och det är KUL.

Nu längtar vi till helgen. (Som om man inte alltid gjorde det)

Tjoho!!! På lördag ska vi tävla lydnad, Milly o jag!

Nu är det ju så att hon inte är heeelt hundra tiptopfräsch i det gamla bakbenet. Men jag resonerar som så... Att det är bara inkallningen och hoppet som kräver en liten kraftansträngning. Och de rörelserna utför Milly flera gånger varje dag, inomhus, ändå. Hon verkar inte ha ont, det är mer som att hon är lite stel. Vi kör på detta, det blir inte jobbigare än våra vanliga promenader. Jag vill ju så gärna hinna med nån liten tävling till i höst innan Millys säsong är över för i år. Hade varit så skönt att få tagit två första pris till, och sedan lämna ettan bakom oss! (Som att det bara skulle vara att gå in och plocka förstapris... Det här kanske jag får äta opp!)

Förresten, ni såg ju själva hur hon rörde sig på träningsfilmen i förrförra inlägget. Hon ser inte särskilt plågad ut va!? :)

Kvällsbusar med husse... Som en liten muräna!

 

En dag är ju lång, så förutom lydnad på förmiddagen så hinner man ju lätt med lite agility på eftermiddagen också! :) Vi träffade den alltid lika goa o glada Linda, med sin likasinnade Ice på agilitybanan vid Åkrabergs trädgård. Milly är inte i form för agility, men fick hänga med ändå. Hon agerade pausunderhållning, gjorde lite tricks medan Nemi och  Ice pustade ut mellan varven. Nån liten tunnel fick hon ta, och nåt balanshinder. Trots det var det inte helt populärt att sitta och titta på större delen, men så fick det vara!

Åh, det har varit en härligt hundig helg!! Nemi har hängt med oss sedan i fredags, och från och med då har det mest stått hundaktiviteter på schemat. Vi körde lite uppletande både på fredag- och lördagskvällen. Lördag förmiddag spenderade jag och Nemi i skogen och tränade sök (Milly fick vara hemma med husse, eftersom det både regnade och åskade till och från. Hon ska dessutom spara på sina halvkassa ben). Det var roligt att hitta folk i skogen, tyckte Nemi. God korv bjöd de på också!

 

Idag, söndag så har vi kört två rätt rejäla träningspass! Vi började med en härlig morgonrunda längs strandpromenaden. I slutet av den stannade vi till på en perfekt äng och tränade lite lydnad.

 

I tisdags när jag efter jobbet hämtade Milly hos Tonys föräldrar, så möttes jag av: "Hon är halt!!!" :(

Troligtvis hade hon landat illa efter att ha varit på köksbordet. Hon hoppar upp där för att titta ut genom fönstret. Även om de har virat ner persiennerna. Flera gånger om dan. Suck!
Nu var hon halt igen, på ett framben. Suck.
Jag har bara väntat i snart tre månader på att hon ska bli fri från sin bakbenshälta.
Suck suck suck!!!!
(Men nu är hon redan mycket bättre, så förhoppningsvis var det här sista bara en liten skråma.)

Den här damen är det ingen som rår på. Det går inte att uppfostra henne. Man kan inte över huvud taget med ord påverka eller förhindra det hon tar sig för. Hon gör precis som hon vill, hur mycket man än försöker få henne att låta bli. Att försöka ge henne en annan uppgift än det hon tänkt sig funkar inte vid de tillfällen när det verkligen behövs. Det går inte heller att ändra hennes planer genom att ta henne i nackskinnet eller på annat fysiskt och mindre mjukmetodsaktigt sätt säga åt henne. I vissa situationer går det att avleda med godis, men inte när det verkligen håller på att köra ihop sig. Man får helt enkelt avgränsa med galler, hålla hårt i kopplet och undvika en del situationer.

Det är så roligt att ha hund ibland!! Den som vill känna sig som en lyckad hundägare kanske inte ska satsa på pinschern.

Snäll mot allt och alla.

Kan ni få tyst på era hundar? Det kan inte vi.

Tänk er detta: Man kommer hem efter att ha jobbat en hel dag i sin "älskade" betongfabrik. Fötterna känns som de ska sprängas, ryggen värker och man somnar nästan stående. Dags för en tupplur! Tar plats på sängen eller soffan, ställer alarmet på en halvtimma. Efter någon minut har man nääästan somnat. Precis innan man verkligen fallit i dvala så väcks man av en pinscher som skäller några snabba och HÖGA skall! DET VAR NÅN SOM GICK I TRAPPHUSET!!!!!!!!
Eftersom man vet att det inte hjälper att vråla "TYST!!" så ligger man tigande kvar. Hoppas på att hon ska ge sig. Skallet övergår till morrande och små moffningar. Snart är man tillbaka i nästan-sova-läget. Då kommer skallen igen, för nu var det nån som stängde en dörr till en annan lägenhet!
Proceduren upprepas ända tills alarmet ringer, och man har inte fått sovit nånting alls. Mmm, då blir man munter!

Det enda som får tyst på gaphalsen är att spruta vatten på henne. För det första tycker vi inte det är roligt att göra henne ledsen, vilket hon blir av den behandligen. För det andra så går vi inte omkring med ett bälte med vattenpistoler i hela tiden. Ligger man och ska försöka sova så är man inte jättesugen på att kravla sig upp, leta reda på vattensprutan och sen ge sig efter hunden.

Har vi på radion så hörs inte ljuden från trapphuset lika tydligt, och det sparar en del skall. Men ibland vill man bara ha det tyst och lugnt, utan musik eller jobbigt snack i öronen. Men icke, för då finns det en här som fyller ut tomrummet genom att regelbundet vråla rätt ut allt vad den orkar i stället.

Dryga, jobbiga hund!

Två dagar i rad har jag haft med mig både Milly och Nemi till klubben och tränat. Det funkar väldigt bra att ha med sig båda, hur bra som helst faktiskt! Gårdagens lydnadsträning var grym. Båda damerna ansträngde sig till max för att göra rätt. Tyckte faktiskt att Milly var ännu mer taggad än vanligt, efter att ha suttit en stund och tittat på när jag tränade Nemi. Närmare helt galen. YES!!!! Äntligen min tur!!! Hurra för att träna svängar i fotgåendet!!!!!! typ. Hon var jätteduktig! Åh vad kul det är när hon än sån! Och åååh vad vi är tävlingssugna nu!

De fina två.

Nemi var också ett sant nöje att träna med. Hon har tidigare plockat ett första pris i lydnadsklass två med sin matte, så det är tvåans moment vi tränar på. Man märker att de finns där, men behöver plockas fram och dammas av bara. Det var ett tag sen hon tränade och tävlade lydnad, men för varje litet träningspass går allt bara bättre och bättre. Det känns som att det kan ligga och lura en liten lydnadshund under agilityytan ändå! ;)

 

Just att växla mellan två hundar under träningspasset känns som det optimala. Blir perfekt med automatiska pauser när den ena får vänta på sin tur. Är tråkigt att ta paus med en enda hund, då får man ju liksom sitta där och glo själv med ;)

Tydligen det enda rätta sättet att ta sig fram, Milly till vänster och Nemi till höger.

 

En himla kul grej är att tack vare Nemis närvaro, så kan Milly plötsligt göra saker som hon inte kunnat tidigare. Vi brukar låta Milly leta upp gömda små toarullar med godis eller torrfoder i, under promenaderna. På samma sätt som uppletande, men med ett ätbart fynd. Då och då har jag testat att gömma leksaker i den upptrampade rutan istället. Milly springer glatt ut, nosar och nosar, hittar leksaken och stannar hastigt till vid den. Hon är alltså väl medveten om att det ligger en grej där som tillhör oss. Men istället för att plocka upp den, tänker hon "Jaha, där ligger den, men var är mitt godis?" och letar vidare. Alltså får jag hämta mina leksaker själv.

 

Men igår..... Då hände det nåt! Jag har använt en liten boll med rävsvans på, som belöning till Nemi. Milly tycker att den är kul, men inte bäst. Jag använde rävsvansbollen och gömde för Nemi och lät henne snoka reda på den. Vilket hon gjorde utan problem. Godis, beröm och lek blev det då. Milly satt uppbunden och tittade på. Jag gömde rävsvansen en gång till, och lät Milly göra ett försök. Och nu, NU dök det minsann upp ett ursött litet pinschernylle ur det höga gräset... med en rävsvans i munnen!!! Hurra!!! ropade jag, och Milly stack överlycklig bort från mig såklart, och tog sedan några skojiga varv i full fart, runt runt. Men hela tiden bärandes på rävsvansen!

Hundarna fick sedan varsin omgång till, och vid andra försöket så lyckades jag få Milly att kuta med sitt fynd till mig, och byta mot godis. Då blev jag allt lite imponerad av lillråttan, och lite fnissig. Där visade hon verkligen att hon egentligen kan om hon bara vill! Lite konkurrans om mattes uppmärksamhet verkar göra Milly gott :)

 

 

De håller masken rätt bra, för egentligen är de inte överdrivet förtjusta i varandra ;)

 

 

Äääääääääääääääääääntligen börjar det hända saker på halt-hund-fronten!

När vi var på gotland käkade Milly sina sista tabletter, och tog det mest lugnt. Vi började märka en liten förbättring av hennes sätt att röra sig då. Nu är det ännu bättre. Hon är inte helt ohalt än, men det är nära nu! :)

Igår var vi och fick henne masserad hos Susanne Hannedahl. Efter knådningen såg vi ytterligare förbättring, i morse rörde hon sig helt som vanligt. Ikväll dock lite stelare igen. Men huvudsaken att det börjar röra sig i rätt riktning. Både jag och Milly har fått tillbaka ett gott träningssug.. Jag är framförallt sugen på att hinna ut på lydnadsplan i jakten på två förstapris till, innan säsongen blir allt för pinscherovänlig. Ettans moment  borde sitta i ryggmärgen vid det här laget, med tanke på hur mycket vi tränat på dem. hade varit så kul att få komma ut o tävla!

Vi var på lydnadsträning hos Jenny Wibäck i veckan. Det var en tid som var inbokad sen länge, så trots att Milly inte är hundra fräsch så körde vi ändå. Skippade de mest fartfyllda delarna och fokuserade på bla:

Belöningsplacering. För att få Millys kropp ännu närmare mitt ben.

 

Svängar! Visserligen har Milly glidit ut en bit här, men det är kul att se hur hon läser av mig och agerar därefter. När jag vrider huvudet åt vänster så gör även lillråttan det, och vips så har vi påbörjat en vänstersväng.

 

Ligg-stå och sitt-stå i fjärren fungerar än så länge bara på väldans kort avstånd. Tur att vi inte behöver det på läääänge! Sitt-ligg funkar oftast bra även på avstånd.

 

Bäst att passa på att ignorera varandra ordentligt i pauserna...

 

Oj. Har precis varit och testat lånekelpien Nemi på lydnadsplan. Hon skulle ju tycka att det var halvtråkigt? Verkade inte riktigt så ;)

NU har jag insett vad som skiljer en brukshund från en "vanlig" hund. Hade faktiskt inte fattat det förut. Tänkte att hundar är de ju allihopa, och vissa har kanske lättare för en del saker än andra. Men, ja, jag behövde uppleva det för att fatta det!

Milly är jätterolig att träna med, hon ger allt hon har och gör det bra. Sen kan hon ju bli ofokuserad emellanåt, men när hon jobbar är hon jättekul och jätteduktig. Inom vissa områden, som tex apportering i olika former, känns det dock som att det finns en begränsning. Hon gör det, men det frestar på och det kräver ansträngning från både hennes och min sida. Jag anar att vi tex inte kommer att kunna briljera med metallapporten riktigt i en handvändning.

Idag med Nemi såg jag inte röken av några begränsningar över huvud taget. Varken när det gällde vilja, ork eller kapacitet. Hon slutade aldrig, det fanns inget hon ville hellre än att JOBBA!!!!

Jag är lätt chockad.

Ge mig en uppgift!

En helt ny värld har öppnat sig för mig. Jag har lyckats få låna en liten kelpietjej.

Nemi heter hon och är en fena på agility. Hennes matte har inte riktigt tiden som behövs, men hurra, det har ju jag! Så förhoppningsvis kommer Nemi hänga med oss lite då och då. Jag och Tony är nyfikna på kelpien som ras, och det här är ju ett ypperligt tillfälle att ta reda på om den är något för oss. Nemi är verkligen en rolig hund. Hon är pigg och alert och älskar att träna. Agility är bäst, lydnad är sådär. Men vänta bara Nemi, det är skitkul med lydnad också ska du se!

Vi tränade agility första gången ihop igår och var med på en uppvisning idag. Nemi gör som jag säger, men handlar man som en gorilla så blir det ju såklart inte rätt ändå. Jag själv har ju inte kört agility på ett halvår, så då är det väl ok att vara halvkass.. Huvudsaken att man har kul, och det var det. Skitkul!!!!!



Det är en utomjordisk känsla som infinner sig, att springa med en hund som vill vill vill, försöker tyda mina signaler och inte har en tanke på att hitta på jäkelskap utanför banan. Hon sitter liksom bara fast i näven, hon försvinner ingenstans! På uppvärmningen hade jag henne lös bland människor och hundar, utan minsta lilla oro för att hon skulle dra iväg eller ställa till med nåt. Hon hade bara ögon för mig!
Fatta hur ovanlig den här upplevelsen är när man är van vid pinscher.

Funkar bra ihop, så länge inte Milly är "på". Efter en rejäl nacksving lärde sig Milly att det kan vara bra med ett litet avstånd emellan.

 

Nemi har en stor förväntan på bilåkning. Kan ju hända nåt jättekul!

 

Agilityuppvisningen ägde rum på en...

 

... tävling i vallning.

 

Milly tittade glatt och högljutt på när fåren vallades!

 

Hon skulle gärna hjälpa bc:arna att fånga fåren!

 

Att få testa på hur det kan vara att ha hund, en annan typ av hund, var precis vad jag behövde. All min träningslust har varit som bortblåst i flera veckor. Men nu, b.la. tack vare Nemi, så är jag svintaggad på att träna, både med Milly och Nemi!! Träna ALLT!!!

 

Om man vill se fler bilder på lilla kelpien så tog syster Nina några fina bilder på henne.

Efter gotland drog vi till Kumla för att hälsa på härliga Emma och Harry o Hilja. Det var några roliga dagar som bjöd på bla bad i sjö, hundträning och en hel del kelpies! Detta besök hjälpte faktiskt till att ändra på ett rätt så negativt tankesätt som smygit sig på hos mig och Tony.

Faktum är att den senaste tiden varit ganska deppig när det gäller det mesta som har med Milly att göra. Vi har inte kunnat träna och göra roliga saker, och därmed har vi, allra mest jag, funderat på Millys problem. Det är jobbigt att ha en hund som de flesta inte gillar, som vi inte kan ha lös och hela tiden måste passa bland folk. Dessutom är hon ju väldigt självständig och inte sällan ger hon oss fingret och kör sitt eget race.
Att tävlingar inte alltid slutar lyckligt är ju en mindre viktig sak, det är hur vardagen fungerar som är det allra viktigaste. Ofta är både jag och Tony irriterade för att vårt hundägande inte är som vi vill att det ska vara.

Vi har kännt ett tag att det är påfrestande att ha det som vi har det, och undrar om vi orkar fortsätta så här i tio år till? Milly mår bra och har roligt nästan jämt, men det är hussen och matten som inte alltid har så kul...
Vi kikar på lite andra raser som skulle kunna passa våra behov och önskningar bättre. Men att ens tänka tanken på att göra oss av med Milly för att få en lättare hund känns för jävligt rent ut sagt. Som jag skrivit tidigare så är omplacering inte ett alternativ för oss. Hade inte varit rätt mot någon att skicka vidare en hund som  då och då tycker att bästa utvägen ur en jobbig situation är att ta till bett.

Hon är ju underbar med oss och har en härligt knasig personlighet som vi inte tror går att hitta i en individ med mycket mer will-to-please. Vi vill ha kvar vår älsklingsråtta, men samtidigt är det jobbigt att ha det som det är nu.

Tänk om vi skulle kunna slippa undan jobbigheter genom att ändra på vår syn och de krav vi ställer på henne!?
Tänk om vi bestämde oss för att det inte gör något om hon inte går perfekt i kopplet? Hon går alltid med sele, så nacken blir inte flängd i. Och hon drar inte alltid i kopplet heller, bara när det är nåt extra kul.
Tänk om vi skulle  låta bli att ta med henne i de mest riskfyllda miljöerna? Hon har inget emot att vistas i folksamlingar (så länge ingen tränger sig på), men för min och Tonys skull hade det varit skönt att slippa gå med full beredskap?
Samma sak när vi är hemma hos andra, då kanske Milly kan sitta i en medhavd tygbur om det känns lite oroligt. Då får hon vara med, men utan risk för dumheter.
Att gå lös har vi redan gett upp, det är flexikoppel som gäller för det mesta ändå, vilket verkar duga fint åt fröken.
Till sist när det gäller träning och tävling.. Lydnad och rally är det Milly klarar av att tävla i. Söket kommer aldrig att gå att tävla i, eftersom hon är skotträdd. (Dessutom verkar det förbenat svårt att lära henne rullemarkeringen!) Då får det bli de grenarna som Milly fixar!

Diskussionen och funderingarna här hemma slutar inte här.. Vi leker med tanken på hur det skulle vara att skaffa en hund till!!
Vi har hela tiden tänkt att det skulle bli så himla mycket jobbigare med två hundar, för Millys problem finns ju fortfarande kvar. Men vad som är ett problem eller ej är ju subjektivt, och om vi hade ändrat våra krav på Milly, så hade vissa av jobbigheterna med henne förlorat sin innebörd.

Två helt olika hundar kunde få varsin roll i vår flock. Milly hade varit vår pajas och clown, hon står för persoligheten och allt det knasiga. Hon får träna om hon är på det humöret, tävla i de grenar som passar henne.  När det gäller det sociala så kanske hon mår bra av att slippa beblanda sig för mycket med besökare, och kan överlåta minglandet till den nya, självklart väldigt folkälskande hunden! I mina drömmar så hade den nya hunden såklart alltid velat träna och gå ut på rejäla promenader, oavsett väder och årstid. Den skulle ha "att göra matte nöjd" högst på sin önskelista... Med en extra hund som fyller i Millys luckor, hade det kanske inte spelat så stor roll om inte Milly var med överallt, eller att hon inte vill gå utanför dörrn om det inte är perfekt väder. Självklart skulle inte Milly komma i andra hand, men hela familjelyckan skulle inte hänga på om hon väljer att samarbeta eller inte.

Som sagt är det här än så länge bara funderingar. Det skadar inte att komma ut och se hur andra har det i sina flockar. Nya synsätt kan fås på köpet!

Milly badar. Det var ljummet i vattnet och hon gick i frivilligt.

 

Hilja tränade sig i simning utan plask, gick jättebra.

 

Då ville inte Milly vara sämre, hon simmade också. Helt utan tvång!

 

Liite läskigt, men övervägande roligt!

 

På Kumla bk tränade vi rallylydnad.

 

Den kluriga svängen bakom matte!

 

Tony och Milly samarbetade fint!

 

Milly och Harry umgicks i trädgården.

 

Testar poolen.

 

Kikar på utiskten.

 

Milly har blivit social! Går ju an att vara när det gäller trägubbar... ;)

Tonys familj har en stuga på fårö (vilken bonus att få på köpet med sin pojkvän!).
Vi tillbringade nästan en vecka på fårö ihop med Tonys familj, och hade väldigt lugna och sköna dagar. Verkar nästan behövas att man lämnar hemmet för att riktigt kunna varva ner och ta det lugnt.. Det blev ingen sökträning, men istället lite rolig fysträning för oss tvåbenta.

Förutom några små morranden så skötte sig Milly förvånande bra! Bortsett från bitrisken så känns det som att hon blivit vuxnare nu, är enkel att ha med och klarar att hålla sig lugn i de flesta situationer. Flera timmars bilresa följd av flera timmars färjeresa klarade damen utan att balla ur på något sätt alls. (Förutom att hon tömde analsäckarna i knät på mig på båten hem. Det lilla aset.) Även i stugan höll hon sig lugn, förutom några små tillåtna pinscherryck på ängen utanför.

Här kommer lite bilder:

Fikapaus på vägen till färjan. Milly passar på att gotta sig i gräset.

 

Nyfikna hundar vid den lilla färjan mellan gotland och fårö.

 

Förbereder för ett dopp i havet.

 

Milly vill inte!!!! Men hon fick simma lite ändå...

 

Efter-bad-mys i mattes tröja.

 

Tonys pappa vid grillen, en vanlig syn. Det lagades otroooligt god mat i stugan!! För god, sa byxorna när vi kom hem.

 

I väntan på maten roade sig bröderna Ahlberg med att brottas. Stryptag och tumme i ögat ingår.

 

Storebror mosar lillebror.

 

Vid ett fåtal tillfällen fick Milly vara lös. Om hon var så här lugn och trött så hanterade hon det ansvaret fint.

 

Man blir ju slö av solen...

 

Sista kvällen grillades det korv vid raukfältet, i solnedgången.

 

Fin tjej med fin bagrund..

 

Härligt!

 

Som avslutning en bild på en mysig blandras vi mötte. Tre raser, gissa vilka?!?!?!

 

 

 

 

Ojojoj vilken underbar semestertripp vi har haft!

Tills vidare bjussar Milly på en film med en av höjdpunkterna, när hon badar i en sjö i Kumla. Det var så långgrunt och varmt i vattnet att hon vågade sig på att simma helt frivilligt! Bort från Tony som står där Milly bottnar, mot mig, utan godis!!! Utan flytväst! (den kanske mest är i vägen?) Duuuktig tjej!!!! Kanske samma känsla som en förälder får när barnet tar sina första simtag... hehehe

Tyvärr svänger hon så kraftigt att hon får vatten i örat.. Blev inget mer simmat efter detta. Men före jag fick fram kameran tog hon sig säkert 5-6 egna små simrundor! :D