Mot gotland!
Milly är fortfarande halt. Käkat Norocarp i tio dagar utan resultat.. Vi är två i den här familjen som håller på att dö rastlöshetsdöden...
Imorgon åker vi till Gotland, Tony, Milly o jag! En vecka är vi borta. Hade tänkt passa på att träna en massa sök när man har tillgång till hela Tonys familj som figgar, men det blir väl inget med det. Pga hältan. Blir nog roligt och skönt ändå att komma iväg lite.
Idag har vi lekt lite med en liten kelpiefröken. Hon fick följa med oss hem en stund och hänga med oss i eftermiddag. Otroligt vilken mysig hund!
Imorgon åker vi till Gotland, Tony, Milly o jag! En vecka är vi borta. Hade tänkt passa på att träna en massa sök när man har tillgång till hela Tonys familj som figgar, men det blir väl inget med det. Pga hältan. Blir nog roligt och skönt ändå att komma iväg lite.
Idag har vi lekt lite med en liten kelpiefröken. Hon fick följa med oss hem en stund och hänga med oss i eftermiddag. Otroligt vilken mysig hund!
Klappa mig! Klappa mig! Jag är go! Öronen är bak i nacken. :)
Tony blev såklart charmad.
Oftast när vi vill gosa med Milly så möts vi av ett surt blängande litet ansikte. Ibland avlägsnar hon sig dessutom från platsen med en djup suck, och går och lägger sig i ett annat rum. Därför kändes det som något helt annat med en hund som följde efter oss i lägenheten, och satte sig bredvid oss och tryckte sig mot oss. Och det räckte att man slängde en blick på henne för att få ett stort leende tillbaka.
Hade nästan glömt att hundar kan vara såna! :)
Bad och spår
Idag stod bad och spår i Stättared på schemat. Vi åkte med min syster Nina och hennes flock. Millys kusin Trollet är under rehab efter en korsbandsoperation och ska som Milly inte heller gå några längre sträckor. Något måste man ju sysselsätta de små liven med så då passar ju spårning bra. Något vi inte hållt på med på säkert ett år, men nu var det läge. Inte särskilt fysiskt krävande, men näsan och knoppen får sitt.
Milly fick två korta korvspår (ja, jag släpar en korv knuten i ett snöre efter mig, och lämnar några små korvbitar i spåret ;) Det viktiga är ju inte vad de spårar, utan att de använder näsan. ).
Det gick helt okej under tiden hon jobbade, och hon tog sig fram till slutet och korvbelöningen. Men ca en minut efter att båda spåren var avklarade så kräktes hon upp allt igen. Det här var absolut inte första gången det blev så, det händer nästan alltid. Antagligen därför vi slutade att spåra med henne, för att hon kräks efteråt. En annan anledning till att vi inte fortsatte att träna Milly i spår var att det gick så dåligt efter ett tag. Det var som att hon tappade lusten att spåra, rätt som det var lade hon bara av och började titta upp i träden och fråga mig vad vi skulle hitta på istället.. Kanske inte så konstigt att det inte var roligt längre, när hon avslutar jobbet med att kräkas...
Hur som helst så kan vi inte förstå varför det blir så här. Hon jobbar lugnt, drar inte direkt i linan, får jobba max två korta spår åt gången. Mängden godis är inte mer än vad hon får vid lydnadsträning eller sökträning. I söket är hon dessutom otroligt uppspelt och rusar omkring i full fart, samtidigt som hon vräker i sig godis hos figgarna. Är det nån gång hon skulle spy så är det väl då, men det har aldrig hänt.
Vi gömmer ofta paket med hennes frukost i, i tex högt gräs. Då får hon jobba på liknande sätt som i spåret, och avslutar likadant, med att riva upp förpackningen och kasta i sig maten. Men då spyr hon inte upp den.
Någon som har en aning om vad kräkningarna efter spåret kan bero på?
Förutom att lyckas och misslyckas med spårnigen så blev det lite simning för damen. Några frivilliga simtag blev det, men inte många! Hon tyckte iaf att det var roligt att busa vid vattnet :)
Milly fick två korta korvspår (ja, jag släpar en korv knuten i ett snöre efter mig, och lämnar några små korvbitar i spåret ;) Det viktiga är ju inte vad de spårar, utan att de använder näsan. ).
Det gick helt okej under tiden hon jobbade, och hon tog sig fram till slutet och korvbelöningen. Men ca en minut efter att båda spåren var avklarade så kräktes hon upp allt igen. Det här var absolut inte första gången det blev så, det händer nästan alltid. Antagligen därför vi slutade att spåra med henne, för att hon kräks efteråt. En annan anledning till att vi inte fortsatte att träna Milly i spår var att det gick så dåligt efter ett tag. Det var som att hon tappade lusten att spåra, rätt som det var lade hon bara av och började titta upp i träden och fråga mig vad vi skulle hitta på istället.. Kanske inte så konstigt att det inte var roligt längre, när hon avslutar jobbet med att kräkas...
Hur som helst så kan vi inte förstå varför det blir så här. Hon jobbar lugnt, drar inte direkt i linan, får jobba max två korta spår åt gången. Mängden godis är inte mer än vad hon får vid lydnadsträning eller sökträning. I söket är hon dessutom otroligt uppspelt och rusar omkring i full fart, samtidigt som hon vräker i sig godis hos figgarna. Är det nån gång hon skulle spy så är det väl då, men det har aldrig hänt.
Vi gömmer ofta paket med hennes frukost i, i tex högt gräs. Då får hon jobba på liknande sätt som i spåret, och avslutar likadant, med att riva upp förpackningen och kasta i sig maten. Men då spyr hon inte upp den.
Någon som har en aning om vad kräkningarna efter spåret kan bero på?
Förutom att lyckas och misslyckas med spårnigen så blev det lite simning för damen. Några frivilliga simtag blev det, men inte många! Hon tyckte iaf att det var roligt att busa vid vattnet :)
Lockar ut den tveksamma damen med lite godis..
Foto: Nina Johansson
Sötare badhund får man leta efter! Man vill ju bara äta opp henne! :)
Foto: Nina Johansson
Kort lägesrapport
Här har varit tyst ett tag.. Händer inte jättemycket på hundfronten, Milly är fortfarande halt!!!! I fem veckor har hon nu vilat men utan resultat.. Nu börjar vi rota i det här igen och kontaktar veterinären och massören igen.
En skitkul grej hände idag. Milly tog sina första frivilliga simtag!! UT från land, mot matte!
Vi har haft med henne både till stranden och till sjön flera gånger i sommar. Men att bli utburen, isläppt och med dödsångest ta sig tillbaka land kallar jag inte att simma frivilligt....
Vi var på stranden idag och vid sista doppet gick jag och Milly bara omkring i vattenbrynet. Vi gick i så att hon hade vatten till halva kroppen. I kopplets längd gick jag ut på djupare vatten och lockade på henne. Då kom hon! Simmande!!!! Hon tänkte nog inte så mycket på att hon inte bottnade, för när hon kom fram verkade hon vakna till och tänka "Vad GÖR jag!!??" och vände snabbt mot land igen.
Strax efteråt lockade jag ut henne på samma sätt med lite godis. Flera gånger simmade hon korta sträckor ut mot mig! Jättekul :) Jag har tänkt att om vi "tvingar" henne, lungt och stilla, att simma, så märker hon väl till slut att det inte är farligt. Och det kanske äntligen funkar! Långgrunt och ljummet vatten gör nog sitt till.
En skitkul grej hände idag. Milly tog sina första frivilliga simtag!! UT från land, mot matte!
Vi har haft med henne både till stranden och till sjön flera gånger i sommar. Men att bli utburen, isläppt och med dödsångest ta sig tillbaka land kallar jag inte att simma frivilligt....
Vi var på stranden idag och vid sista doppet gick jag och Milly bara omkring i vattenbrynet. Vi gick i så att hon hade vatten till halva kroppen. I kopplets längd gick jag ut på djupare vatten och lockade på henne. Då kom hon! Simmande!!!! Hon tänkte nog inte så mycket på att hon inte bottnade, för när hon kom fram verkade hon vakna till och tänka "Vad GÖR jag!!??" och vände snabbt mot land igen.
Strax efteråt lockade jag ut henne på samma sätt med lite godis. Flera gånger simmade hon korta sträckor ut mot mig! Jättekul :) Jag har tänkt att om vi "tvingar" henne, lungt och stilla, att simma, så märker hon väl till slut att det inte är farligt. Och det kanske äntligen funkar! Långgrunt och ljummet vatten gör nog sitt till.
Milly får ha flytväst på sig när hon ska simma. Självklart klarar hon sig bra utan den, men jag tror att hon känner sig tryggare med den på. Hamnar väl inte lika djupt i vattnet. Plus att handtaget på ryggen är himla smidigt att lyfta i :)
Millys husse
Det är ju matten i den här familjen som står för hundträningen. Men vad gör då hussen när matte och Milly är ute och går fot, ligger plats och kastar apportbockar? Jo hussen han käkar ofattbara mängder mat, sköljer ner med proteindrinkar och tar en sväng till gymmet. Sex dar i veckan. Tony är en riktigt läbbig tävlingsmänniska och satsar helhjärtat på det han gör. Det är tur att vi har varsin tidskrävande hobby, hade inte varit kul om den ene skulle sitta hemma och vänta på den andre hela tiden...
Idag har Tony äntligen fått visa vad han går för. Gymmet där han tränar anordnade en tävling, Atletica Challenge. Trots att det här inte handlar särskilt mycket om hundar, så är det ändå värt ett blogginlägg tycker jag. Milly var ju dessutom med och tittade på!
Skitkul tyckte Milly!
Tony pustar ut mellan två grenar.
Milly söker skugga bakom sin farfar. Det blev att tömma en vattenflaska över ryggen på henne.
Tony bland träningskompisar och diverse tynglyftningsattiraljer.
Solen strålade och gav mig en snygg bonnabränna. Stämningen var på topp och alla tävlande tog i så att svetten sprutade! Här har ni Millys husse:
Ingen tävling
Vi var hos veterinärem, och Milly såg nästan helt bra ut i rörelserna då. Det är väl "typiskt". Hon blev röntgad iaf, och hade utmärkta höfter och rygg, inga förslitningar eller annat. Så veterinären konstaterade "överansträngning i ryggslutet".... Det låter ju som nåt man säger när man inte kommer på nåt bättre.. Jag försökte få reda på vad han exakt grundade det på, och fick känslan av att han tyckte jag var trög?
Vi hade vissa kommunikationsproblem, vetten och jag, men till slut tror jag att han baserade sin dom på de aktiviteter jag och Milly håller på med. Jag berättade att vi är ganska aktiva och tränar både det ena och det andra, joggar och håller på. Men att vi inte kör agility och nu har vilat i 4 veckor.
Är väl sådär nöjd med besöket, tur ändå att det inte var nåt stort fel. Känns ändå lite konstigt att hon fortfarande rör sig stelt efter flera veckors vila.. Veterinären menade att snabba starter och hopp i riktningen uppåt var det som mest ansträngde för ryggslutet. Och det är ju just de två sakerna som är Millys kännetecken.. Hon går alltid från noll till hundra, och hon är ju en riktig studsboll, det är så hon visar sin glädje. Vi får väl fortsätta ta det lugnt med de mest fysiska aktiviteterna ett tag.
Nåväl, det blev ingen tävling för oss idag. Det var lång karenstid på lugnandet hon fick inför röntgen (vilket var jäkligt läbbigt, att se sin hund totalt väck och lealös. Nästan som om hon vore död. Jag kollade hela tiden att hon andades..). Det åskade ikväll så det hade ändå inte gått att starta pga den anlednigen heller.
Usch, det är barn överallt. Varje unge är ett orosmoment när man har en hund som inte fixar dem, och på sommaren vimlar det ju av småfolk var man än är. Jag verkar ha svårt att ta mig ur den tråkiga stämningen som lade sig över oss som en tjock dimma, efter det sista bettet. Jag tänker på hur många olika situationer som skulle kunna uppstå, där det kan gå illa. Det händer småsaker då och då som påminner om att vårt hundägande inte är som de flesta andras.. Det märks tydligt när man ser hur andra hundar beter sig i folksamlingar. De flesta blir glada av att människor närmar sig dem, svansarna viftar och öronen viks bak. Folk klappar om både kända och okända hundar, ägarna är avslappnade och har inte ögon i nacken. Barn vimlar runt och ingen hundägare ser skräckslagen ut. Så skulle jag också vilja ha det.
Vi hade vissa kommunikationsproblem, vetten och jag, men till slut tror jag att han baserade sin dom på de aktiviteter jag och Milly håller på med. Jag berättade att vi är ganska aktiva och tränar både det ena och det andra, joggar och håller på. Men att vi inte kör agility och nu har vilat i 4 veckor.
Är väl sådär nöjd med besöket, tur ändå att det inte var nåt stort fel. Känns ändå lite konstigt att hon fortfarande rör sig stelt efter flera veckors vila.. Veterinären menade att snabba starter och hopp i riktningen uppåt var det som mest ansträngde för ryggslutet. Och det är ju just de två sakerna som är Millys kännetecken.. Hon går alltid från noll till hundra, och hon är ju en riktig studsboll, det är så hon visar sin glädje. Vi får väl fortsätta ta det lugnt med de mest fysiska aktiviteterna ett tag.
Nåväl, det blev ingen tävling för oss idag. Det var lång karenstid på lugnandet hon fick inför röntgen (vilket var jäkligt läbbigt, att se sin hund totalt väck och lealös. Nästan som om hon vore död. Jag kollade hela tiden att hon andades..). Det åskade ikväll så det hade ändå inte gått att starta pga den anlednigen heller.
Usch, det är barn överallt. Varje unge är ett orosmoment när man har en hund som inte fixar dem, och på sommaren vimlar det ju av småfolk var man än är. Jag verkar ha svårt att ta mig ur den tråkiga stämningen som lade sig över oss som en tjock dimma, efter det sista bettet. Jag tänker på hur många olika situationer som skulle kunna uppstå, där det kan gå illa. Det händer småsaker då och då som påminner om att vårt hundägande inte är som de flesta andras.. Det märks tydligt när man ser hur andra hundar beter sig i folksamlingar. De flesta blir glada av att människor närmar sig dem, svansarna viftar och öronen viks bak. Folk klappar om både kända och okända hundar, ägarna är avslappnade och har inte ögon i nacken. Barn vimlar runt och ingen hundägare ser skräckslagen ut. Så skulle jag också vilja ha det.
