Pinschern Milly

En helg som denna ger hopp om framtiden ;) Vi har varit ute massor och tränat, och det har gått så bra och varit så roligt!

Igår var vi i Åkulla och tränade sök. Vi var sex hundar som körde två omgångar var.. Med en fikapaus på mitten så blev det verkligen en heldagsutflykt! Jag och Milly körde flying den här gången med. Första omgången gick det riktigt äckligt bra, och jag undrade vad det var för en superhund jag hade!? Självklart låg kameran i bilen då, men ni får tro mig ;) Andra omgången blev det lite knas här och där... Det är rätt svårt faktiskt att som förare se till att det blir en helt rak linje mellan mig och figgarna, och att linjen dessutom är väl framkomlig. Står det buskar eller ris i vägen väljer ju hunden en annan väg såklart, och då är den raka linjen bruten. Förhoppningsvis kommer man inte behöva vara lika petig med att hitta en spring-korridor längre fram, när Milly är mer inkörd på detta sätt att arbeta.

Christina förbereder Håkan för att testa flying. Han briljerade!

 

Bästa kelpien Nemi och matte Louise var med. Louise är utbildad canis-instruktör och hade många bra tips att dela med sig av!

 

Under en vindövning gömde sig Anna i Varggropen.

 

Sedan vi hade vår första träning med nya sökgruppen har vi hållt igång varje vecka. Vi är ca 12 st som brukar vara med, några oftare och några lite mer sällan. Det är iaf ett himla gott gäng, och trots olika mål och syften med träningen har vi alltid kul ihop. Smarta Anna skapade en studiegrupp åt oss, så nu har vi dessutom tjänat ihop 920 kr på att vara ute i skogen och ha roligt! Helt otroligt va, de pengarna kommer troligtvis gå till att hyra in en instruktör.

 

Inte nog med att vi har en superbra sökgrupp, jag och Milly har genom den även fått nya träningskompisar att hänga på klubben med. Idag träffades vi och körde lite blandade övningar. Jag och Milly gjorde några rullmarkeringsövningar, några budföringar (se filmen längre ner), lite fritt följ och avslutade med apporteringsträning. Det gick så jäkla bra! Hon var jätteglad och taggad, OCH lydig! Hur ofta får man den kombinationen?

 

 

Det blir snabbt ett helt bord fyllt av leksaker, godis, koner mm.

 

Man kände sig till en början inte helt övertygad om att träningen skulle bli toppen när man såg lillråttan sitta och skaka så här... Men skenet kan bedra!

 

Anna och Salsa i baklängeskedjad markeringsträning. För att få springa till figgen och belöningen krävs det att man plockar upp lösrullen/tuggrepet.

 

Vi behöver inte lägga någon tid på att tagga upp våra hundar.. De har energi så det räcker ;)

 

Vad vi däremot har lagt tid på är att hitta bra belöningar. Pernilla har alltid en riktig belöningsbuffé med sig, och här får Eroth smaka på skinkosten.

 

Enligt Salsa (och antagligen alla andra hundar också) är självbelöning den bästa belöningen. Anna kommer tillbaka med Salsa och benknotan, som blev stulen från Eroth.

 

Vi har fått datorn omformaterad. Därmed finns det inte längre varken videoredigeringsprogram eller ljud(!). Så de här filmklippen har jag lagt ut på youtube helt "råa". Kan hända att det förekommer tramsigt tjo och tjim som annars kunde dolts med musik :)

 

 

Milly hälsade helt frivilligt på hos Anna i bilen. Söta lilla knashund!

 

Som om det inte vore nog nu, så har jag en sak till att berätta: På vägen hem från klubben mötte jag och Milly ett äldre par som började fråga om ras, ålder osv på "den fina hunden". Jag pratade med dem lite och de verkade vettiga. Då tog jag tillfället i akt och tränade handtarget med dem! De fick några snabba instruktioner och lovade att inte försöka klappa Milly när hon kom fram. Lilla råttan duttade så fint med nosen mot deras händer! De kunde låta bli henne och allt gick bra, nu har hon testat sitt nya trick på helt okända människor också. Fortsättning följer.

 

Jag och lillråttan hade sovmorgon idag och gick en morgonrunda i fullt dagsljus. Eftersom vi sällan möter någon vid den här tiden på vardagar lät jag henne springa lös på Hästhagaberget. Hon har varit så himla duktig det sista och har därför fått springa lös på rätt ställen. Hon har hållt sig inom (godis)kastavstånd och kommit som en liten kelpie på inkallning. Det är ju dessutom i en stor fårhage så även om det skulle dyka upp en hare där så känns det säkert när det gäller trafik.

Vi hade inte hunnit långt innan jag skymtade en gubbe längre bort. Tyvärr fick Milly vittring ungefär samtidigt och stack iväg däråt. H*lvete! Tänkte jag och började kuta efter (ja, det skulle kanske varit bättre att springa åt andra hållet. Men jag vet också att när Milly kommit i det läget så skiter hon i vad jag gör. Ända sättet att stoppa henne skulle vara med ett gevär och det hade jag inget med mig. Och JAG VET, har man så dålig pli på sin hund ska den inte gå lös heller...). Hon brukar inte bry sig om att det kommer folk, men det finns ju vissa enstaka fiender (bostonterriern, dvärgschnauzern och spinonen) som hon garanterat skulle bry sig om...

När jag kom fram så såg jag att det såklart var bostonterriern Happy med husse som hade fått besök av Milly..... Och de hade tydligen hunnit med ett litet slagsmål också.

Jag bad självklart vädligt mycket om ursäkt och kopplade genast Milly, som stod still några meter ifrån dem. Som tur var, var inte gubben alltför arg utan tyckte att hans egen hund ofta var onödigt muckig, och han hade själv råkat tappa kontrollen över sin hund nån gång (en gång när Tony var på promenad kom samma bostonterrier framspringandes för att slåss med Milly!). Men fy f***n vad dum man känner sig när sånt här händer, speciellt som jag av egen erfarenhet vet hur det kan ställa till det för den andra hunden :(

Sviterna efter fighten.

Vi började prata om hur det kunde komma sig att våra hundar inte tål varandra. Milly är ju 3½ år, Happy är mindre till storleken och är 2 år. Jag skulle gissa att de utstrålar lite liknande energi, osäkerhet blandad med fejkad kaxighet. Jag föreslog att vi skulle slå följe under promenaden för att försöka få hundarna att ändra inställning till varandra, och det gjorde vi. Det visade sig att både gubben och Happy var väldigt trevliga. Efter ett tag släppte vi faktiskt hundarna lösa ihop. Visst fanns det en risk att de skulle ryka ihop igen, men stämningen kändes inte så spänd. Det funkade bra och jag fick svar på några frågor jag haft om Milly ett tag. Happy var bara glad och ville leka. Hon var inte det minsta tyken och lyssnade ganska bra när Milly lyfte på läpparna och bad om utrymme. En rolig och glad skit till hund verkade hon vara.

Milly däremot, var rädd. Hon hade svansen lågt, öronen bak och ville inte ha närkontakt med Happy. Hon utstrålade verkligen stor tveksamhet inför hela situationen, men vi traskade på så hon kunde inte göra så mycket mer än att följa med. Om jag kallade på Milly kom hon springande, men när Happy stod mitt i färdriktningen tog Milly en stor omväg runt henne, med ett väldigt lågt uttryck, för att komma till mig. Hon vågade knappt ta godis ur min hand om Happy stod för nära.

Vid ett tillfälle råkade jag trampa på Happys tass, och hon tjöt till. I ett ögonblick förändrades Milly, svansen åkte upp, öronen åkte fram. Hon sprang efter Happy som om hon tänkte: "Är du svag nu, då ska jag passa på att trycka till dig!" Den attityden svarade Happy på genast, och det blev lite gruff. Som tur var kunde vi lätt avbryta det genom att putta hundarna åt varsitt håll. Men visst är det "intressant", att Milly verkade ta chansen så fort den andra hunden släppte garden!? När vi skildes åt efter en halvtimma eller så, var hundarna ialla fall helt lugna och ointresserade av varandra. Förhoppningsvis går det lite bättre nästa gång vi möts.

Det som jag funderat på angående Milly och andra hundar är detta: Är hon rädd för vissa och bara arg på andra? När det kommer fram stora lösa hundar ser man direkt att Milly blir mer eller mindre rädd. Hon gömmer sig bakom oss med svansen mellan benen, tittar åt ett annat håll osv.
Möter vi stora hundar i koppel går det oftast bra, men det kan hända att hon kaxar sig mot dem, speciellt om de glor eller hetsar upp sig mot henne.
Möter vi däremot små hundar i koppel så beter de sig ofta illa, och då kan man lita på att Milly gör utfall av varierande intensitet. Om vi inte verkligen jobbar på att "mata" förbi henne. Det funkar inte alltid heller, vissa tål hon helt enkelt inte, oavsett avstånd.
Kommer det små lösa hundar framspringandes, då är det svansen upp och en enorm kaxighet från Millys sida. Oftast går det bra och slutar i lekförsök, men hon gör sig till en början verkligen så stor hon bara kan.

Milly träffar en newfoundlandshund. Milly gör lugnande signaler, vilket ju i sig inte behöver betyda att hon är rädd. Men jag minns att hon absolut inte ville komma nära den här hunden, som nog t.o.m var en valp.

 

Milly träffar en dvärgpinscher. De ser ju båda ganska tuffa, men glada ut, och hade de fått en minut till på sig så hade buset varit i full gång.

Är hon då rädd för stora hundar, men arg på små? Hon beter sig ju annorlunda mot stora respektive små hundar, vad beror skillnaden på? Jag har tänkt att hon kanske tar ut sin frustration (som hon får genom att bli skrämd av stora) på de små, där hon skulle ha en chans vid ett slagsmål.
Hur mötet går beror ju mycket på var den mötande hunden (och jag) sänder ut för signaler/energi.. Men det som gör det extra svårt att förstå, är att några av de hon hatar mest, enligt vad jag kan se, inte ser kaxiga eller muckiga ut. De bara går där, tysta och neutrala!?

Idag när jag såg hur jobbigt Milly tyckte det var med den här lilla bostonterriern, förstår jag att hon antagligen är rädd för de flesta hundar. Hon visar det bara på olika sätt.
Sedan hon fick stryk av Nemi har det här förvärrats, vilket ju är fullt förståeligt. Hon har sedan dess haft väldigt svårt för att hundar kommer fram och nosar på henne, oavsett om de är yngre, äldre, hanar, tikar, stora eller små. Oftast får de sig en åthutning, vilket jag inte kunnat avgöra om det beror på osäkerhet hos Milly, eller bara äldre-tikgrinighet. Jag har ju fattat att de dåliga hundmötena beror på osäkerhet, men inte riktigt insett att det kanske är större än så.
Egentligen känns det mest som att jag inte fattar nånting. Vi försöker verkligen att få allt att bli bra med Milly, men samtidigt inser jag att det finns så mycket hos henne som vi inte förstår. Det är också tråkigt att med tiden inse att den hund som man först trott var tuff och hård, är osäker i väldigt många situationer och till och med rädd. Med tanke på hur hon visar att något känns jobbigt är det lätt att bli lurad. När Milly fick vittring och stack ifrån mig i morse, så visste hon mycket väl vilken hund det var som fanns längre fram. Om hon är så rädd för den, varför valde hon då att springa dit? Hade det inte varit smartare att försöka undvika att möta den? Varför välja att slåss om man inte är tvungen?

Alltså. Är Milly rädd för i stort sett alla andra hundar? Vad gör vi åt detta? Som med allting annat så jobbar vi ju efter grundtanken att försöka skona henne från dåliga erfarenheter och bjuda henne på trevliga. Men eftersom det är omöjligt att kontrollera allt och alla hur mycket man än försöker, så händer det ju att oönskade situationer uppstår. Vad kan man mer göra? Finns det någon som har ett bra lästips i ämnet?

Nu skriver jag det där nöjd-med-min-sökhund-inlägget ändå :) Det går lite upp och ner i knaspinscherägandet, idag är det upp:

Att släppa Milly i sökskogen, är som att stoppa tillbaka en fisk som hamnat på land, i vattnet. Nästan i alla fall :) Inte för att hon är så otroligt grym och bra på alla sätt och vis (vi har fortfarande mycket kvar att lära), men det är en sån bra miljö för henne. Hon är nog så bra som hon kan bli, när vi tränar sök.

Hon är glad hela tiden. Taggad till tusen, men kan ändå koncentrera sig och lyssna på instruktioner. Hon är inte det minsta osäker på någon eller något. Hon VET att alla människor är där för hennes skull ( hon ser det ju så ;) ), och de är BARA snälla. Och bjuder på jättegott godis. :) Hon umgås med folk som vilken självsäker hund som helst, klättrar på dem och fjäskar och har sig.
Jag tror att allt beror på att det är hon som får ta kontakt med figgarna, det är ingen som tränger sig på henne. Hon har dessutom hela skogen att fly ut i om det skulle behövas, därmed är det omöjligt att känna sig trängd.
Kombinationen av skogsrusande i full fart, nosarbete, godisätande, beröm, och allmänt glad och avslappnad stämning gör sökträning till Millys absoluta favoritsysselsättning! Det är så kul med sök att hon blir ledsen när hon får gå in i bilen igen...

Idag var det med en ny figurant, en kvinna som Milly aldrig träffat förr. Genast blev Milly intresserad av henne, och såg till att bli bjuden på godis. Efter att ha "använt" henne som figurant till Millys omgång så var Milly helt såld. Hon gick på eget initiativ fot med kvinnan på stigen, satte sig snyggt vid hennes vänstra sida när hon stannade osv. Hmm.. Hur gick det till, att hon fick så fin skogslydnad med min hund? :D

Vi fortsatte att köra flying, idag i skog och med förflyttning framåt längs med stigen. Jag måste säga att jag är  väldigt glatt överraskad över hur fint Milly jobbade på! Detta sätt att jobba i söket är ju helt nytt för oss, och det skiljer sig en hel del från så som vi gjort tidigare. Men den lilla racerråttan verkar fatta galoppen och forcerade fram som en galning i skogen. Det blev oftast helt raka, och på slutet ganska djupa skick, utan någon tvekan. Allt i stort sett utan kommandon. Häftigt!

Sök borde alla testa på!

Jag har precis varit hundvakt åt Salsa några timmar, en tio-månaders lagottotik som ingår i vår sökgrupp. Salsa är: trevlig, glad, lättsam, positiv, lite försiktig, angelägen om att vara till lags, barnslig, social, arbetsvillig... Listan verkar kunna göras väldigt lång. Hon är en himla bra hund. Man kan ju inte låta bli att jämföra med Milly.. Jo vi älskar vår lilla råtta, men hon är ingen särskilt trevlig hund.

Hur länge orkar man gå med den här bitterheten... Det är väl frågan. Saker och ting hade kunnat vara så väldigt mycket enklare med en annan hund. Det hade säkert kunnat vara värre också, men det är nog större chans att det mesta hade varit enklare.

Fy fan för dålig pinscheravel, fy fan för att köpa något som man trodde var en vanlig snäll hund men visade sig vara nåt helt annat, fy fan för att få överraskningar i form av att ens nya lilla raring nafsar folk i ansiktet (den sortens förvåning är svårslagen ska ni veta!). Det är jätteroligt att ha en vardag som handlar om att se till att ens hund inte skadar någon. Skitkul att gå och fundera på att ge upp, när "ge upp" innebär avlivning. Den som tycker att livet är alldeles för enkelt och saknar rejäla utmaningar, grubblande och förtvivlan: skaffa en pinscher! Har du riktig tur kan du lyckas få en med den spännande mentala kombinationen osäkerhet, skärpa och STOOOR "integritet", som det så fint kallas!

"Jag läste om idén att lära hunden att alla främmande människors händer är targets. Varje gång en människa sträcker fram handen mot hunden ska hunden mjukt trycka nosen mot handen. I det ögonblicket klickar du och belönar.
Det skulle innebära att Milly hade en uppgift i dessa otrevliga situationer. Efter lite träning skulle hon förmodligen ivrigt trycka nosen mot targeten och sen snabbt vända sig mot dig för att få godis. Personen som vill hälsa skulle antagligen inte fatta vad som händer och inte heller ta illa upp."

Hur noga vi än försöker vara med att inte låta folk gå över gränsen för vad Milly tycker är trevligt, finns ju alltid risken att det av olika anledningar händer ändå. Därför tror jag att det här tricket/momentet skulle kunna funka som en liten extra säkerhetsåtgärd. Det kan ju knappast skada att lära in det här, och det innebär inte heller att vi kommer börja låta främmande personer klappa henne. Men det kan fungerna som en backup kan man säga, för de tillfällen då det inte blir som man tänkt sig.

Jag har ju lyckats lära in tandvisning som ett moment som vilket annat. Genom att ha tagit små, små steg och ha sett till att det aldrig skett något obehagligt, så klarar den annars något bitska damen att (när hon vet vad som väntar) en främmande människa böjer sig ner mot henne, klappar och öppnar hennes mun. (Jag vet, jag har skrivit om detta flera gånger förr och är SÅÅÅ stolt över det.. :) Men jag tycker faktiskt att det är otroligt att det kunnat bli så bra!)

Så.. Nu har vi påbörjat inlärningen av handtarget. Tony lånade ut sin hand för några få repetitioner igår. Idag var jag inte säker på att Milly visste att det handlade om händer överhuvudtaget, men testade ändå med hennes vänner figgarna. Och det gick BRA!!! Hur bra som helst. Detta är steg ett i träningen, och om allt går enligt planen kommer jag med tiden öka svårigheten. Rörliga händer, läskiga kroppsställningar, mer och mer okända människor.

Så här såg det ut idag:

Idag testade vi något helt nytt på sökträningen. Det kallas sök i system, eller flying, och går att lära sig mer om på Canis.se. 
Tanken är att detta sätt att ta sig till figgarna i slutändan ska leda till väldigt raka och fina skick. Nu var det alltså absolut första gången som jag och Milly (och flera andra i sökgruppen) testade detta, så vi gjorde det väldigt enkelt. Vi höll till på en i stort sett öppen yta med helt synliga figgar. Föraren är placerad på stigen (idag hade vi inte ens en stig) med en figge på var sida om sig. Det ska gå en rak linje från figge 1 - förare - figge 2. Hunden ska utan kommando springa mellan figgarna, som bjuder på godis. När de belönat färdigt reser de sig upp och vänder ryggen till, och hunden får själv lista ut att det är dags att springa till nästa figge. Föraren står helt passivt på stigen, och agerar endast riktningsangivelse genom att vara vänd mot den aktuelle figgen. Idag stod vi som var förare kvar på samma ställe, men det är meningen att vi och figgarna sedan succesivt ska flytta oss framåt. Det ska till slut alltså bli ett väldigt rakt och fint sicksackmönster, där hunden kutar 50 m rakt ut åt båda håll, tätt passerande sin förares vänstar sida.

Nala på väg fram till mig, figge nr 2, för belöning. Längst bort har vi figge nr 1, och i mitten står förare Caroline.

 

Amigo har fått belöning hos figgen Anna, som rest sig upp och vänt ryggen till.

-Blire inge mer? undrar Amigo...

 

...innan han kommer på att det är dags att sticka till nästa figge.

 

Salsa äter skinkost på tub hos figgen Yvonne. Mums!

 

Vi blev förvånade över hur otroligt trötta hundarna blev av att bara springa fram och tillbaka mellan två figgar. Alla fattade väldigt snabbt och bra hur de skulle bära sig åt, men efter några repetitioner tog plötsligt krafterna slut och de kunde inte koncentrera sig längre. Någon började bära pinnar, någon sprang till ryggsäckarna och Milly tog pissepaus.
Här är ett klipp på Millys andra omgång, vi lyckades avbryta innan hon blev för trött den här gången. Skönt att ha nöjda ocg trötta hundar iallafall! :)

Idag hade jag och några kompisar ur sökgruppen planerat att kombinera en stadspromenad med lite valfri träning! Det blev aningen sämre väder än väntat, men vi gav oss ut ändå. Regn och hård blåst, precis vad Milly älskar! :)

I ganska många situationer tycker vi att Milly säger: "I hate you husse/matte!". Detta var en av de situationerna :) Citronface nr 1!

 

Det blev kort men intensiv träning...

 

Lite balansövningar, här Nala och Caroline...

 

Milly gjorde väggen/dog handstand. Sen var hon nöjd. :)

 

När vi kom in efter promenaden, var Milly glad att hon överlevt. Hon firade på samma sätt som hon gör efter varenda promenad, genom att klia och gnida ryggen mot soffan. Tur att den redan är brun, hehe!

 

 

Långt ord... Komm-un-ik-a-tions-svårigheter.

Inte konstigt att det är svårt att förstå vad hundarna försöker säga, när inte ens vi människor kan kommunicera med varandra på ett fungerande sätt. Ett exempel på det följer här:

En matte och en husse är ute och promenerar med sin lilla hund. En bekant till de tvåbenta dyker upp, hälsar och och tar hussen i hand. Den bekante fäster sedan blicken vid hunden och tar några steg emot den. Matten säger med vänlig ton:
-Hon vill inte hälsa!
Den bekante saktar av något, som för att tolka det sagda. Sedan böjer han sig hastigt ner och sträcker ut handen och försöker placera den på hundens huvud.

(Hmm... Är det svårt att förstå de här orden: Hon, vill inte, hälsa?)

Hunden säger surt till den bekante:
-Låt mig vara!!!
Matten säger med en något skarpare ton:
-Hon vill alltså inte hälsa! och för hunden bakåt med hjälp av kopplet.
Den bekante ser mycket förvirrad och förvånad ut. Va?! Hussen suckar och himlar med ögonen. Totalt otillfredsställande situation för alla inblandade.

Tyvärr verkar alltför många tänka så här: Hund = klappa. Vilken hund du än ser = gå fram och klappa den! Säger ägarna att du ska låta bli hunden, så skojar de bara. De menar egentligen: Här är vår hund = varsågod och klappa!

 

När vi åkte till Tonys tävling fick Milly stanna hemma. När Sara kom in i lägenheten hade Milly tydligen blivit jätteglad och tjutit och hoppat (bakom kompostgallret till hallen) :) Hon hade glatt låtit sig bli påklädd och hängde sedan med Sara och familjen på en rejäl promenad. Två timmar hade de varit ute, och enligt Sara skötte sig Milly jättebra hela tiden. Vad skönt att höra! Inte minsta lilla bettförsök. Underbart att det gick så bra. Tusen tack till fantastiskt snälla Sara som hjälpte oss!! :D

Just det, när jag kom hem hittade jag ett spår av en liten hund som haft tråkigt... Hon hade öppnat dragkedjan till min väska, snattat ett lypsyl och tuggat sönder det! Gott? Väldigt barnsligt gjort tycker jag. Sånt höll hon ju på med när hon var ung och dum hihi :)

Va?! JAG?!!!

 

Idag är det storm i Halland! Så det har inte blivit mer än korta kisserundor runt kvarteret faktiskt. Skönt att Milly fixar att ta det så lugnt emellanåt utan att gå bärsärkagång här inne.

Tänkte berätta lite om Tonys tävling, trots att det inte har med hundar att göra. Jag är så sjukt imponerad över vår husse som alltid tränar 6 dagar i veckan, och inför den här dagen dessutom hållt sig till strikt diet i två månader... Han tävlade alltså i Atletic fitness, i en klass med 32 anmälda killar. De började med posering (i brunkräm och tajta kallingar!), där endast 15 st fick gå vidare till mer noggrann bedömning och därefter styrkemoment. 17 killar sållades alltså bort innan tävlingen knappt börjat. Tyvärr var Tony en av dem som inte gick vidare.. Vi här hemma tycker ju att Tony är det grymmaste och hårdaste vi nånsin sett, men faktum är att alla killarna var väldigt bra. För mitt otränade öga var det helt omöjligt att peka ut någon som skulle se sämre ut än någon annan. Men men så gick det i alla fall. Tråkigt, för det är i styrkemomenten som Tony verkligen hade kunnat visa framfötterna. Men det blir fler gånger!

Tycker nog allt att han är värd lite bildutrymme här i bloggen också:

Här har vi några av killarna ur den första bedömningen. Tony är nr 4 från vänster, och jag tycker allt att han håller snyggast pose. Snubben längst till höger vann hela tävlingen.

 

Här är det inte tal om några dallriga lår...

 

Tony och hans gymbästis Victor.

 

Jag blev faktiskt lite inspirerad av alla vältränade människor, så det blev ett gymbesök idag! Vi ligger ju lite lågt med Millys träning, har inte några tävlingar på länge. Vi jobbar visserligen med tvåans moment, men rättar oss lite efter väder och vind. Kan säkert vara bra med en lite lugnare period för henne också. Så jag har ju faktiskt tid för en andra hobby, nu under vintern iaf. Vi får väl se om jag orkar hänga i med att träna mig själv.. Nåt måste man ju hålla på med, och jag har kännt ett tag att rastlösheten börjar komma smygandes. När jag inte tränar hund på varje ledig stund så känns det lite... meningslöst och tomt. Att ha ett rejält projekt att gå in för är vad som ska till för att jag ska bli nöjd. En del har inga direkta intressen alls. Att ha det så skulle göra mig galen!

 

 

 

 

Jahopp, så var problemet "redan" löst! Ända sen Tony anmälde sig till tävlingen, och jag förstod att våra ordinarie hundvakter inte skulle kunna hjälpa oss, så har jag grubblat. Lite lätt ångest kan man säga att jag haft. På nåt sätt tar det emot att be om hjälp.. Kanske för att Milly är en så svår dam, men jag har nog svårt att be folk om hjälp i andra situationer också. Man vill ju helst klara av allt själv!

Jag kan med glädje meddela att vi slipper ha med Milly i bilen. Hon kommer att sitta hemma hos oss, och i halvtid får hon påhälsning och promenad av bästaste Sara!!! Det kommer bli jättebra, jag är inte det minsta osäker på att Sara fixar att hantera Milly. Sara har nämligen en alldeles egen pinscher som också tar till gaddarna ibland!! ;) Hon vet med andra ord hur de ska tas, och hur man håller sig vän med en snarstucken liten krabat som Milly. Skööönt! Sara har en liten dotter, därför finns hon inte med på listan över möjliga hundvakter.

Atrzi, Sara och Milly.

Ännu mer som har med hundvaktstemat att göra. På lördag ska Tony tävla i Atletic Fitness nere i Lund. Tanken har hela tiden varit att jag ska hänga med såklart, och titta och heja på. Har jag stått ut med en dietande surgubbe i åtta veckor, och lyssnat på allt uppläggssnack när det gäller chins, dips, rodd och posering, så tycker jag att jag förtjänar att se på resultatet också.

Grejen är bara att Tonys föräldrar också ska ner och titta, och vi blir borta från ca kl 06 till 15, beroende på hur bra det går för muskelhussen. Och vi har alltså ingen hundvakt. Att vara ensam hemma den tiden är inget alternativ för Milly. En tanke har varit att ha med både Milly och Lucky i bilen, och att vi tar ut dem på promenader vid flera tillfällen. Men det här alternativet känns inte riktigt bra. Det är ju kallt ute, och Milly skulle garanterat frysa, även om hon har täcke på. Men det som oroar mig mest är risken för att få inbrott i bilen, och att det inte finns några hundar kvar när vi kommer ut. Sånt här läser man ju om då och då, och även om de fruktansvärda sakerna de stulna hundarna används till. Tror inte det skulle kunna bli så mycket värre än att man aldrig får reda på vad som hände med ens lilla älskling. Tankarna på vad hon råkat ut för skulle plåga en under restan av livet. Fy fan!

Jag ringde nyss till hotellet där tävlingen kommer äga rum, och pratade med dem om detta. De sa att de har övervakningskameror, men att de trots det har haft inbrott i bilar på parkeringen. Visserligen är det mycket folk i rörelse en dag som denna, men de menade att tjuvar är ju otroligt fräcka, och de lämnade inga garantier för att inbrott inte skulle kunna ske. Såklart att de inte kan garantera det...

Hade ni vågat lämna hunden i bilen på ett hotells parkering så här?

Vi plockade fram en väldigt trång resväska, en klicker och godis. Så här gjorde Milly då:

Rumpan får ju knappt plats..

 

Blir det bra såhär?

 

Gaah!!

 

Ner med hakan..

 

I med nosen.

 

Här var ett snöre också!

 

Vi tog paus en stund, och när jag gick förbi TV-rummet, hade någon parkerat sig i den mysiga väskan!

 

Godnatt! :)

 

 

 

 

Ibland behöver man kanske liksom nå botten innan man verkligen tar tag i saker och börjar jobba sig uppåt igen. Det här med hundvaktsproblemet är något jag oroat mig över en lååång tid. När Milly var ny fanns det flera som testade att passa henne, men allteftersom det dykt upp mer och mer "försvårande omständigheter" har ju alltså listan blivit kortare och kortare.

Tack vare att jag skrev förra inlägget, så känns det som att vi ligger lite bättre till igen, när det gäller hjälp med passning. Möjligtvis kan kaaanske vara ett nytt litet samarbete vara på gång också, något som får funderas mer på. :)

Vi var hemma hos Tonys föräldrar igår och diskuterade hela hundvaktgrejen, och framförallt relationen mellan Milly och Tonys pappa. Vi bestämde att börja om från början med de två.. Milly brukar inte ha problem med andra människor som ignorera henne, vilket vi får de flesta att göra. Saken med Tonys föräldrar är ju att Milly känner dem väl, och har varit hos dem väldigt mycket i perioder. Man kan ju då tycka att hon borde klara av att hälsa på dem och att de besvarar kontakten, som hon gjort hela tiden innan. Men plötsligt passar det alltså inte längre damen.

Milly kom in i huset, och ingen låtsades om att hon var där. Hon sprang glatt runt och hejade på familjen, men utan att få nåt gensvar. Efter ett tag lugnade hon sig, och lade sig i soffan eller nåt. Då plockade vi fram en klicker och en godisskål, och Tonys pappa fick klickerträna Milly! Han började med att klicka enbart för ögonkontakt, och väntade på att Milly bjöd på beteenden. Sedan plockade vi in lite rekvisita, och det slutade med att Milly klättrade på, och låg i, en resväska, placerade leksaker i väskan, gick fot mellan pappans ben osv. Tror nog att både Milly och Tonys pappa hade himla kul :) Humören var på topp, och så avslutade vi där. Ingen blev morrad på, och Milly fick se sin farfar som en kul godisautomat. En viss hänförelse inför Millys initiativförmåga och "lättlärdhet" (hon kunde ju iofs de flesta sakerna sen innan) tyckte jag mig också märka ;)
Så här får vi nog fortsätta ett tag, så att det blir en ny vana, och så att Milly garanterat får positiva förväntningar på Tonys pappa.

Vi har testat ett liknande sätt som belöning i sökträningen. Vanligtvis har figgarna bjudit Milly på godis ute i skogen, direkt ur handen som "vanligt". Men efter att ha läst om olika belöningar i boken Sök i teori och praktik, så ville jag testa en ny grej. Milly hittar sin figge, och hos denna blir det lite mer jobb för godiset. Figgen har en klicker med sig, och väntar på att Milly bjuder på beteenden. Milly älskar ju att jobba för ett "klick-godis", tycker att det är mycket roligare än att bara få en godisbit. Så, mitt ute i skogen har de en jättetrevlig stund tillsammans, figgen delar ut godisbitar efter att Milly gjort någonting, vad som helst. Väldigt snabba sitt och ligg är tydligen stora favoriter om Milly själv får välja. Enligt figgarna så verkade Milly vara ännu gladare än vanligt, när hon fick belöningen på detta sätt. Toppen!

Här är en fimlsnutt från i vintras. Milly blev förtjust i en okänd man på klubben, och började träna lite med honom! Han ber inte henne göra något, hon hittar på själv. Jag började fatta att det inte är så dumt att låta andra träna med Milly!

 

Just det här med hundvakt är ett känsligt ämne hos oss... Det är något som framkallar mycket ångest och oro. Vanligtvis klarar vi oss utan hjälp av andra. Vi pluggar ju båda två och har ofta halvdagar. Om vi båda går lång dag så kan Tony komma hem på middagsrasten och kissa med Milly och sällskapa lite. Men ibland händer det att man vill/måste göra något som tar en hela dag, och vi måste då ha hjälp av någon som kan ställa upp och passa. Tex när vi under "sommarlovet" jobbar, utan möjlighet att sticka hem på rasten.

Eftersom Milly inte är en helt enkel hund kan vi inte lämna henne till vem som helst. Det finns ju en uppenbar risk för de som hanterar henne att bli bitna. Detta gör att det inte får finnas några barn i hushållet, och vi måste kunna lita på att de som ska passa henne gör som vi ber dem göra. De måste agera på ett förebyggande sätt, för att inte provocera fram en reaktion hos Milly. Tex får de inte fysiskt putta ner henne från soffan, eller ge henne ben som kan de kan behöva ta tillbaka. Och om något ändå skulle hända så får de absolut inte straffa henne genom att skälla på henne eller ta till någon form av våld. Detta är mycket viktigt eftersom Millys förtroende för människor vilar på en skör tråd...
Lägger man till att personerna inte får känna rädsla eller obehag inför en hund som emellanåt beter sig väldigt illa, så finns det inte många kvar på listan över möjliga hundvaktare.

Min syster kan hantera Milly utan att vi känner oss nervösa. Det har aldrig varit några problem med hanteringen där. Däremot så kommer inte Milly till ro hos Nina. Trots att det finns hundsällskap så vankar Milly av och an och gnäller, hela tiden. Vi förstår ju att det är väldigt påfrestande att ha det så en hel dag eller kväll, så det känns inte rimligt att be om hjälp där. Man blir ju galen efter ett tag, hon är tydligen helt otröstlig.

Kvar är då Tonys föräldrar. De är de enda som vi kan lämna Milly hos. Hon gnäller inte hos dem (men hon gjorde det i början) och hon kommer bra överens med deras egna hund. De kan hantera henne på det sätt som behövs, klä på täcke och koppel för promenad och så. De bor ju nästan på landet så det är oftast inte mycket hundmöten, och de brukar inte få hem en massa besökare (som skulle vara ett orosmoment). Vi anser att Milly gillar Tonys föräldrar mest av alla, förutom mig och Tony då. Frid och fröjd. Nästan.

Milly har börjat morra på Tonys pappa. Det har hänt väldigt sällan tidigare, av olika anledningar. Vissa gånger har det varit ben inblandade och då kan man mer förstå det. Men sedan i somras har det hänt ganska många gånger, och vi kan inte längre hitta någon förklaring till att det blir som det blir. När vi träffar Tonys föräldrar springer Milly glatt fram och viftar på svansen. Hon ser jätteglad ut, och hoppar på Tonys pappa som sätter sig ner och klappar henne. Då stelnar plötsligt Milly till, och börjar morra. VARFÖR?

En gång i somras satt jag och Milly tillsammans med två vänner på en gräsmatta. Tonys pappa kom fram och hälsade, Milly blev jätteglad och studsade fram och fick några klappar. Hon tog något steg åt sidan, och Tonys pappa började sätta sig ner bredvid oss. Då kastar sig Milly morrande mot hans ansikte i ett utfall! Som tur var hade jag henne i koppel och det hindrade henne från att nå fram. Men vafan?!?!??!?!?!

Vi tror verkligen inte att Tonys pappa gjort "nåt dumt" mot Milly som får henne att misstro hans avsikter. Vi fattar faktiskt inte alls varför hon först är glad, för att sedan plötsligt börja morra?

När de har henne hemma utan oss brukar det tydligen inte vara några problem. Är det jag som påverkar henne? Jag kan erkänna att jag blir lite rädd varje gång hon hälsar på en annan människa, hur väl hon än känner den. Vi kan ju inte lita på henne. Känner hon av min osäkerhet, är det den som får henne att ändra sinnesstämning? Men hur ska jag nånsin kunna känna mig trygg när hon gång på gång visar att hon inte är pålitlig ihop med andra?

Min stora skräck är att Tonys föräldrar till slut får nog av Millys uppförande, och inte längre vill hjälpa oss att passa henne. Då står vi där, med en hund som vi bara kan lämna ensam hemma i fyra-fem timmar. Otroligt låsta. 
Fy fan för att allt som har med denna hund att göra ska vara så jävla komplicerat!!!!

...vilken härligt helg det har varit! Inte läst ett ord språkhistoria eller danska. Istället har det mest varit HUND på schemat. Häng vid agilitytävling på lördagen, snackat massor med gamla och nya vänner, sett många fina hundar. Milly var med, skötte sig finfint! Hon lät sig till och med klappas lite snabbt av Nemis matte, svansen viftade och humöret var på topp. Vi hann också med lite lyckad lydnadsträning på klubben innan det blev mörkt.

Idag började vi med lekpromenad med unge Håkan dvärgschnauzer, han och Milly sprang lösa i skogen och hade trevligt. Efter det anlände resten av sökgänget och vi tränade massor.. Bra ruta, glada och duktiga hundar och som vanligt härliga träningskompisar. Gick riktigt bra för Millyråttan, fick flera raka och fina skick, och vi gjorde även någon markeringsövning. Extra kul var att hon blev så glad att träffa figgarna på parkeringen. Hoppade upp på dem var och en och viftade på svansen, log och hade snällöron.
Hon sa: Hej!!! Är ni också här!? Vad kul att se er (har ni godis i fickorna?)!!
Sånt förgyller min dag!
Fem timmar i skogen blev det, med promenad och allt. Efter det var jag rätt mör och trodde att vi skulle ha en lugn liten pinne med oss på farsdagkalas. Men nej. Hon rusade runt full av jävelskapslust. Jag kom på henne i sin farfars sovrum, när hon (antagligen gnagde sönder, och) snodde godis ur hans byxficka. 3½ år gammal och hon fick ändå sitta kopplad under tiden vi åt, för att vi skulle på lugn och ro... ;) Hon är inte en tråkig hund iaf!

Vissa dagar med den här knasbollen blir bara så himla härliga!

Jag och Milly gav oss ut på en lång och underbart solig och skön promenad. Vi var ute i 1 ½ timma och det var verkligen vad vi båda behövde tror jag. Millyråttan fick springa lös en hel del, och vi hade tur: Hon höll sig i skinnet och stannade därmed vid mig :)

Här är lite soliga bilder:

Härligt..

 

..och roligt!

 

Koncentration...

 

Jag är glad att jag upptäckte den här gamla sletna sälen före Milly gjorde det...

 

Milly fick leta efter andra små söta djur...

 

Och de fick vad de förtjänade när hon hittade dem.

 

 

 

 

Det är fullt upp med relativt tråkiga saker just nu.. Skolan tar all kraft! Vi har tentor i norska och danska språket och svensk språkhistoria.. Visst låter det spännande!? Heldagar varje dag så långt ögat kan nå. Man är helt slut när man kommer hem efter att ha haft föreläsningar från morgon till kväll - på danska! Jag är rätt nöjd med att bara ha en liten hund som gärna myser i soffan just nu...

Vi går rejäla promenader men träningen har stannat av lite.. Är svårt när det är mörkt på kvällarna. Faktumet att Milly är lite nervig av sig i mörkret hjälper ju inte till. Mörkrädd? Ser hon dåligt kanske? Hur testar man synen på en hund...?
Igår hann vi dock till klubben medans det var ljust, och det uppskattades. Vi tränade lite på tvåans moment och Milly var helt GAAALEN!!! Superglad och superknasig, pinscherrycken avlöste varandra. Avslutningen på agilitybanan satte verkligen guldkant på hennes (och min) eftermiddag :)

Tänkte nämna varför inte kelpien Nemi synts till i bloggen på länge.. Det funkade inte jättebra med damerna tillsammans.. Nemi var väldigt noga med sitt eget space, och ville inte att Milly skulle nosa på henne. Milly var ganska noga med att bevaka sin soffa och vår säng. Båda gick egentligen omkring och vaktade på varandra, vi fick passa så att ingen av dem surnade till här inne. På en promenad när båda var lösa så rök de ihop ändå. Vet egentligen inte vad som hände. de sprang omkring och verkade galda, och plötsligt smällde det till. Antagligen hade de gått och byggt upp en spänning mellan sig ett tag, som nu behövde släppas på.
Milly blev iaf väldigt rädd efter att ha fått sig en rätt rejäl omgång. Så rädd att hon försökte springa hem från promenaden och ville sen inte vara i samma rum som Nemi. Då fick Nemi åka hem. Dessutom var Milly livrädd att nån annan hund skulle komma nära. I ca en vecka efteråt gjorde hon väldiga utfall mot alla hundar som närmade sig. Vi tycker så klart inte att det är värt att Milly ska må dåligt av att jag ville ha en lånehund. Jag gillade verkligen Nemi supermycket på alla sätt, men Millys välbefinnande är ju självklart viktigast.

Sista promenaden ihop, tio minuter efter den här bilden togs slogs de :/

 

Till sist lite lästips. Alla inom pinschervärlden vet väl vilka Suvi och Sniff är/var. Sniff finns inte längre kvar, men här finns historien om honom, och andra texter om att ha en pinscher med problem: Klicka här

När jag skrev förra inlägget letade jag bland våra vinterbilder. Och nu börjar jag faktiskt längta efter snö och kyla!! Titta bara här:

Full fart!

 

 

En dag förförra vintern kom det hur mycket snö som helst.

 

Milly och Lucky fick en härlig promenad.

 

Vårt köksfönster.

 

Vägen upp till stallet.

 

Milly hjälpte sin mormor med sysslorna.

 

Lucky är helt tokig i snö och skulle kunna gräva en hela dag.

 

Milly fick leta upp några godispaket.

 

Fynd!

 

Mums :)

 

Vi åkte pulka efter hundarna, de var helt galna.

 

Det finns också en film från den här helt underbara dagen:

 

 

Året efter fortsatte vi slädhundsträningen:

 

 

 

Det hade varit så coolt att ha flera hundar som kan dra i full fart utan trams. Till vintern lär jag fortsätta med pulkadraget. Hmm vilka hundar ska jag använda mer än Milly tro..? ;)