Pinschern Milly

När jag skrev förra inlägget letade jag bland våra vinterbilder. Och nu börjar jag faktiskt längta efter snö och kyla!! Titta bara här:

Full fart!

 

 

En dag förförra vintern kom det hur mycket snö som helst.

 

Milly och Lucky fick en härlig promenad.

 

Vårt köksfönster.

 

Vägen upp till stallet.

 

Milly hjälpte sin mormor med sysslorna.

 

Lucky är helt tokig i snö och skulle kunna gräva en hela dag.

 

Milly fick leta upp några godispaket.

 

Fynd!

 

Mums :)

 

Vi åkte pulka efter hundarna, de var helt galna.

 

Det finns också en film från den här helt underbara dagen:

 

 

Året efter fortsatte vi slädhundsträningen:

 

 

 

Det hade varit så coolt att ha flera hundar som kan dra i full fart utan trams. Till vintern lär jag fortsätta med pulkadraget. Hmm vilka hundar ska jag använda mer än Milly tro..? ;)

Det är lite småtråkigt när hundaktivitetskalendern är helt tom! Nästa rallytävling är inte förrän 3 dec. Då blir det fortsättningsklass för oss. Vi har ju tävlat i denna klass två gånger innan sporten blev officiell har jag för mig. Ska bli roligt med mer utmaning i form av okopplad hund och lite nya skyltar.

Förresten har jag precis anmält oss till två dagars rallytävling på My Dog i januari också! Det blir en utmaning! Lös knasMilly inne bland asmycket folk och hundar... Hmm. Hoppas att hon sköter sig och inte smiter iväg. Man kanske borde ha utplacerade "uppfångare" runt banan, i form av familjemedlemmar med korv i fickorna. Det vore inte en hit att ha henne kutande omkring lös bland en massa folk som kanske försöker "hjälpa till" att fånga in.. Hon får väl helt enkelt lära sig att hålla sig till mig ;)

Just det där med att hålla sig till mig i olika situationer har jag funderat på. Milly kan oftast inte gå lös. Hon smiter så fort hon får chansen, och har hon väl fått hare i näsan så går det inte på något sätt att kalla in henne.
När Milly var yngre, så var det fullt ös medvetslös på alla promenader. Vi hade henne i långlina och ibland lyckades vi med hjälp av den hindra henne från att rymma. På våren och sommaren är hon som galnast. Men på vintern lugnar hon ner sig, och brukar kunna gå lös lite mer, utan att dra. Det är som att hon varje vinter hamnar i standby-läge. När hon sedan kommer ur det, till våren, så är hon lite lugnare för varje vinter som gått. Hon lugnar ju alltså ner sig med åldern.

Det intressanta är vintrarna. Antagligen hänger det ihop med att vintern suger när man är släthårig, livet känns helt enkelt inte lika lattjo då.  Kan hon gå på en skottad väg gör hon helst det, hoppar inte gärna ner i diket och kyler magen. Detta gör att en vanlig grusväg blir liksom inramad, av snökanterna. Hon har alltså kunnat gå lös en hel del pga av det är äckligt med slask och kyla. Inget är lika roligt på vintern enligt Milly, och då minskar risken för rymningar.

Milly är lös på promenad i utkanten av stan.

 

Lös och lydig på en väldigt populär havsrunda, många mötande människor och hundar.

 

När jag tänker efter så kunde Milly gå lös även vid hundmöten i vintras. Hon var skitduktig på att skvallra och höll sig där hon skulle varenda gång. Det är inte bara nackdelar med den kalla och mörka årstiden. Förutom att det är underbart vackert med snölandskap, så får vi dessutom en lydigare hund! :)

Vi är ju sugna på en kelpie. Men bara för att vi har fastnat för den rasen, så betyder ju inte det att det inte finns andra raser som också kan passa. Jag tänker ibland att vi borde undersöka några andra raser också, så vi inte missar något guldkorn. Det vi (jag) vill ha är en medelstor/halvliten hund som VILL och KAN jobba minst lika mycket som jag vill. Den ska inte ha massor av päls, men ska inte vara släthårig och därmed frusen. Den måste tycka om männsikor och andra hundar, och så får den inte ha allt för svårt för att fokusera. Den ska också vara PIGG som en mört och SNABB som en vessla. En trög/lugn/seg hund vill jag absolut inte ha. Men den måste självklart klara att ta det lugnt ibland också.

Jag håller alltid utkik efter hundar som passar in på min beskrivning.. Idag på tävlingen träffade jag och pratade med lite olika hundar. Tex de här underbart rara och fina tollarna. Jag kan inte alls mycket om den här rasen, men det kan ju hända att man får ta reda på lite :)

Hanen var fem år.

 

Tiken.

 

Herregud vad söt... Ser ju ut som en valp trots att hon var ett år gammal.

Anledningen till att jag med jämna mellanrum skriver om Millys osäkerhet, även om det inte just hänt någon ny olycka är att vi lever ju med problemen dagligen. Vi har det alltid i bakhuvudet, vi har alltid beredskap. Vi måste alltid se till att hon inte utsätts för en situation som gör att hon blir "tvungen" att bita någon.

Jag vill inte att någon ny bloggläsare hittar hit, ser att vi lyckats på någon tävling, eller får till det på träning, och tror att det är hela sanningen. Vi glider inte fram på en räkmacka! Jag tänker inte låtsas som att Milly är en enkel hund som det alltid är skoj med, och att träning och tävling är det enda vi bryr oss om. Det ligger oerhört mycket jobb bakom att ha fått en fungerande vardag, och en hund som går att ha bland folk. Det är fortfarande jobb. Det här blir aldrig färdigt, det blir aldrig bra. Men det kan fungera.

Sen vill jag också visa att trots att man har är en hund som tar till bett i jobbiga situationer, så behöver det inte betyda att allt är nattsvart. Man kan ha ett aktivt och roligt hundliv ändå. Det kan till och med fungera jäkligt bra emellanåt, om man är beredd att anstränga sig lite. Jag är stolt över vad vi har lyckats med tillsammans, jag, Tony och Milly. Både i vardagen och på tävlingsbanan. Om någon annan har det jobbigt med sin bitpinscher, vill jag visa att det finns hopp. Bara för att hunden har bitit någon, måste man inte avliva den.

Äntligen hemkommen från Norge! Milly blev tokigt glad när jag kom in genom dörren, härligt! (Tony blev också rätt glad, hihi) Lite tråkigt var det att se att hon fortfarande var lite rädd på kvällspromenaden, det är ju snart en vecka sedan hon blev skrämd av smällare. Men förutom det så hade Milly haft det väldigt bra med sin husse, och hussen var helt nöjd med sin pinscher också :)

Vi var på rallytävling idag. Jag kom en halvtimma försent pga att jag inte hittade dit. Jag har varit på Falkenbergs bk många gånger, men det var så jäkla dimmigt idag! Såg ingenting vid sidan av vägen och därmed var mina riktmärken som bortblåsta...

En himla massa starter var det, samanlagt närmare 80 st, delat på två grupper. Vi startade sist i vår grupp som nr 40. Milly var superduperglad och taggad, vilket sjävklart var kul, men det kändes lite osäkert.. Det har ju hänt förr att hon liksom exploderar när hon är på det humöret. Studsar av banan  och så. Men hon höll ihop ganska bra! Känslan för min del var lite sisådär, jag tyckte att hon gick en halvmeter före mig och tittade på allt annat. Men riktigt så illa var det inte. Hon var dock lite för ofokuserad för att jag skulle känna mig helt nöjd.

Lite lustigt, hur man höjer ribban. För ett år sen var jag överlycklig om hon visade lite samarbetsvilja... Och nu när det börjat funka lite bättre, så känner jag mig inte helt nöjd med vår insats som ändå gav 98/100 poäng. Jag är alltså inte missnöjd med vår tävling! Bara det att när man nån gång kännt på att det kan flyta på helt perfekt vid vissa enstaka tillfällen.. Så vill man ju dit igen :) Undrar hur min egen nervositet påverkar resultatet. Idag var jag inte det minsta nervös. Inte en endaste gnutta nervdarr fanns det inom mig. Frågan är om vi fick 98 p = nästan full pott, pga av att jag inte sabbade för oss med min nervositet? Eller kunde det gått ännu bättre, om jag varit lite nervös och därmed ansträngt mig lite mer? Tål att funderas på.

Vi fick iaf en till titel också, och blev uppflyttade till fortsättningsklass.
Numera är det RLD N LP1 Lilla Piröns Mighty Milly som gäller! :D

En kul grej var att vi delade femteplatsen med min syster Nina och Trollet. Duktig whippet och syster!

En mindre kul grej var att jag hade möjlighet att rekomendera pinschern som ras, men lät bli. En kvinna kom fram efter vårt lopp och undrade om Milly var en pinscher, som hon trodde. Hon tyckte att Milly såg så himla kul och käck ut, och blev sugen på en egen pinscher, skulle hem och läsa på sa hon. Men jag avrådde henne faktiskt. Jag tycker att det finns mycket underbart med pinschrar, den skojiga och knasiga personligheten går nog inte att hitta i någon annan ras. Och Milly är skitkul att träna med (när hon vill), och ger verkligen allt. Man ser ju på filmen hur glad hon är. Men risken att få en pinscher med dålig mentalitet som har lätt att ta till bett verkar ju vara obehagligt stor, och det är en erfarenhet jag inte önskar någon. Folk får bli förbannade om de vill, men man får ju ha sin egen åsikt. Med min bild och de erfarenheter jag har av rasen kan jag omöjligt rekomendera den.


Nu har jag ju en egen bitpinscher och då får jag göra det bästa av situationen. Trots osäkerhetsproblem (som vi oftast lyckas hålla i shack), så har vi skitkul ihop och får ju till det ganska bra emellanåt :) Milly är ingen olycklig hund, då hade det väl inte sett ut såhär. Kolla svansen och spänsten i steget. Och inte minst galenskapen efter målgång:

Jag ska åka till Oslo imorgon med skolan, en vecka blir vi borta. Det är inte så ofta jag reser iväg, framförallt inte själv utan Tony och Milly. Jag är lite löjlig, för jag har nästan redan börjat längta hem!

Jag har inte varit iväg från Milly så länge nån gång... Hur ska hon kunna överleva utan sin matte? ;) Hehe Tony tar nog väl hand om henne. Det ska bli kul att åka iväg, men kanske ännu bättre att komma hem igen!

Härom dagen begav jag och Milly mig ut till Getterön för lite läsning och picknick. Det var en vacker, men svinkall dag. Filtar var nödvändigt!

 

Med massor av kläder gick det att ligga still i solen och läsa- ett tag.

 

Lite kallt om rumpan när man gick utanför filten. Min sötaste lilla knashund. En hel vecka utan henne, hur ska det gå?!

Vanligtvis brukar vi bara ta ut Milly på en kort kisserunda runt kvarteret innan vi går och lägger oss. Men nu när det är kallt och mörkt ute har vi börjat gå lite längre, kanske 20-30 minuters rundor. Det är rätt skönt att röra på sig innan läggdags, och så känns det ju lite extra mysigt att krypa ner under täcket efter att man varit ute i höstrugget också. Milly gillar den nya vanan, hon är som vanligt glad ute så länge det inte blåser kuling eller regnar.

Igår var det lördagkväll = härjarkväll. Samtidigt som vi gick vår mysiga kvällsrunda var det några ungar ute och kastade smällare i brevlådor. Bara ett tiotal meter ifrån oss... Första smällen gjorde inte så mycket. Milly blev orolig och sänkte svansen. Men hon traskade ändå på som vanligt och hade nog snart blivit glad igen... om det inte hade varit för smäll nr två. Den var till och med på lite längre avstånd från oss, men det blev för mycket för damen. Jag och Tony pratade på som vanligt och uppträdde oberört. Men Milly ville bara hem, kunde varken nosa eller kissa.. Så var den promenaden förstörd. Först när vi kom in i trapphuset blev hon sig själv igen.

Under dagens kvällsrunda slapp vi otrevliga överraskningar. Det som är riktigt tråkigt är att Milly var rädd hela rundan ändå! Antagligen mindes hon gårdagens läskigheter när vi gick samma väg i mörkret. Hon gick och höll sig ikväll med, stackarn.

Jag har redan börjat bäva inför nyårshelgen. Det var mycket smällande veckor i förväg när vi bodde i den lilla hålan Veddige. Nu när vi bor i en (visserligen liten, men ändå) stad lär det ju inte vara färre kids som vill springa omkring och kasta smällare och skjuta raketer. Långt före och efter nyårsafton... Det finns ju inget man kan göra åt det heller. Just vid tolvslaget kan man ju se till att vara förberedd, och antingen gömma sig bakom persienner och hög musik, eller ta bilen och köra till skogs. Men de här smällarna som dyker upp precis när som helst under promenaderna är ju nästan värst. Det funkar inte att ta bilen till landet varje gång Milly behöver ut. Det kommer att bli många skrämmande promenader.... Fy fan för alla raketer och smällare!!!!!!!!

Förra nyår. Milly sitter rädd i ett hörn på kvällen.

 

Mitt i flytten var vi. Persiennerna var dåliga, så raketer syntes igenom och skrämdes ändå. Filtar för fönstren fick det bli då.

Nu har här varit tyst ett tag, utan egentlig anledning. Milly har inte bitit någon eller så, den här gången... ;) Har varit mycket med skolan det sista. Denna vecka har jag tex haft två hemtentor som helst ska bli färdiga innan jag reser till Norge med klassen på måndag. Milly och Tony blir ensamma i fem dagar!!!! Hur ska detta gå.....

Till Tonys stora (miss)nöje är det mycket hundsnack om dagarna. Han kanske skulle säga att det tjatas om att skaffa en kelpievalp. Jag menar snarare att jag delar med mig av mina tankar och funderingar om en eventuellt framtida utökning av flocken, till honom :) Det känns som att det så småningom hade kunnat funka att skaffa en till liten vän. Under de 2 ½ år som vi haft Milly har mycket hunnit hända, och vi befinner oss nu långt ifrån där vi befann oss när vi blev förstahundsägare.

Vi skaffade ju Milly som 11 månaders uppstudsig tonåring. Det första året med henne var givande på många sätt, vi lärde oss jättemycket om hur man hanterar en hund, om hundträning och om hur man hanterar människor i vår omgivning. Men framförallt var det första året till största delen ett helvete. Ja så kan man nog säga att det var.

Det dröjde inte länge efter att vi fått hem Milly innan vi märkte att hundägandet inte riktigt var som vi hade väntat oss. Både jag och Tony är uppväxta med hundar, men såg oss ändå som nybörjare, vi hade aldrig haft huvudansvaret för en egen hund tidigare. Det hade aldrig varit Vi som verkligen skulle se till att saker och ting fungerade. Jag menar att vi självklart gjorde massor av fel. Men vi försökte hela tiden förbättra oss och skaffa kunskap. Vi läste böcker, letade på nätet, gick kurser, bad om hjälp, tog privatträning, pratade med folk med erfarenhet av samma ras, och andra med erfarenhet av samma problem... Vi var som svampar som sög i oss all möjlig information, valde ut det som verkade vettigt och försökte tillämpa det på Milly.

När hon morrade på, nafsade och gjorde utfall mot ALLA människor som vi hade i vår närhet började vi ana att hon kanske inte riktigt var som hon skulle.... Allmänt unghundsjävelskap spetsat med katastrofer (när ens söta hund biter folk utan märkbar anledning kastar det totalt omkull ens tillvaro och det känns som en katastrof) gjorde det första året till en fruktansvärd, men sannerligen lärorik erfarenhet. Vi ångrade oss SÅ många gånger, vi gav upp varje dag, tårar och hopplöshet hörde till vardagen. Att de flesta i vår omgivning antydde att en sån här hund kan man inte ha, den får ni lämna tillbaka eller avliva, gjorde inte saken bättre. De enda som trodde på oss som flock, uppmuntrade oss att fortsätta kämpa var min syster och Tonys föräldrar. Tack för det!
Av nån anledning hade vi snabbt fäst oss otroligt mycket vid Milly, och trots att vi oftast önskade att vi aldrig svarat på den där annonsen, så höll vi ut. Vi kunde bara inte göra oss av med henne. För om vi gav upp, vad skulle det bli av henne då...

Tiden gick, vi skapade rutiner och regler för att få det att fungera. Saker började flyta på bättre, vi fick en vardag med Milly som var acceptabel. Då och då hände det dock att vi misslyckades, någon kom för nära, blev biten och det vi byggt upp brakade ihop (Att bryta ihop och komma igen är vi experter på nu).
När Milly blev två år kändes det lite lättare. När hon blev tre kändes det som att hon mognat avsevärt. Tyvärr var det någon månad före hennes tredje födelsedag som det senaste bettet ägde rum. Det drabbade ett barn inom familjen och var det som tog oss allra hårdast. För att vara ärlig så gick vi hela (denna) sommaren och funderade på att avliva Milly.

Men så träffade vi Emma med tokiga Harry och rara Hilja. Hon fick oss att se vår situation på ett nytt sätt. Efter detta möte har vi släppt på kontrollen, sänkt kraven och ryckt på axlarna åt saker som vi tidigare såg som problem. Självklart gäller alla säkerhetsåtgärder fortfarande, det får INTE hända fler olyckor. Och vi ser fortfarande lika allvarligt på att ha en hund som, om den tycker det behövs, biter människor. Men det där med vardagslydnaden. Det har vi lite grand gett upp.
Under hela tiden vi haft Milly har vi stångat oss blodiga, vi har kämpat och kämpat och kämpat, med ALLT! Inget har vi fått gratis, ingenting. Nu känns det som att vi tröttnat på att jobba med saker som aldrig blir bra. Hon försöker fortfarande jaga harar, men väger bara elva kilo och går att hindra med hjälp av kopplet. Det går att stoppa undan henne om det kommer folk. Hon dör inte av att sitta i bur hemma hos andra, hon får ju vara med i samma rum. Hon är dock fortfarande en komplicerad hund som kräver mycket i vissa situationer. Det går ju inte heller att undvika att fråga sig om det är Milly som är ovanligt jobbig och svår, eller om det är vi som är ovanligt kassa hundägare...

Hemma är hon i alla fall så lugn nuförtiden att det är tråkigt. Händer det inget som har med henne att göra, så ligger hon i ett annat rum och sover. Hon märks inte alls. (Vilket inte är så kul de gånger man skulle vilja ha lite sällskap). Hur som helst har vi gått från att ha så mycket hund att vi knappt klarade av det, till att tycka att det känns tomt här hemma. Milly umgås med oss endast när hon själv vill, eller när hon tror att hon får något gott att äta. Jag tror inte att hon inte trivs med oss, hon är nog bara sån. Osocial. Jag har insett att den där känslan av att det hade varit omöjligt att orka med en hund till, har ersatts av en längtan efter ännu en fyrbening. En som tar lite plats, livar upp oss med bus och hyss. En som blir glad av att få vara med oss, som frivilligt lägger sig bredvid när man sitter och läser. En som man inte måste tvinga ut på promenad under vinterhalvåret.

Men tänk om vi får en till hund med osäkerhetsproblem? Tänk om den inte går ihop med andra hundar? Vi hoppas ju att en kelpieunghund inte kommer vara så jobbig som Milly var, men tänk om den är ännu värre? Förhoppningsvis kanske det med en sådan handlar om "vanligt" unghundstrams, istället för att jobba med försvarsattacker mot människor. Vi känner visserligen att vi har mer kött på benen den här gången, men ett så "lyckat" hundköp som vårt första, vill vi ju inte vara med om igen.
Så, det var lite av de tankar som surrar.. Och jag hoppas inte att när man läser detta får intrycket av att vi inte tycker om vår lilla pinscherråtta. Det gör vi, verkligen! Hade vi inte varit så löjligt förälskade i henne så hade vi suttit här med en helt annan hund idag.

Till vår insats då. Första banan gick super! Vi var på hugget båda två och lyckades få 98 poäng! Mats som skulle filma lyckades tyvärr missa denna starten.. Har hänt förr att när vi verkligen får till det, då finns det ingen kamera i närheten.. Jaja, poängen få räcka som bevis för att det gick skitbra :) Vi hamnade på delad tredjeplats.

Här väljer vi pris. Både Milly och den lilla tjejen försöker hitta det bästa. (Var inte riktigt medveten om att vi var så nära ett barn, dessutom med godis framför näsan som ev kunde behöva vaktas. Vi var nog alla så uppslukade av prisbordet att det gick bra ;) )

 

Förutom en säck hundmat så fick vi nån slags hundgodiskaka, som Milly tvunget ville smaka på med en gång.

 

På eftermiddagen var det dags för andra banan. Milly kändes precis lagom taggad och fokuserad, men när vi gick in på banan så ändrades fokuset. Det kändes som att det varit en lång dag som tog på krafterna för lilla damen. Det gick ändå hyfsat, men som sagt en del fokussläpp här och där. Tio minus fick vi tex när hon rundade en skylt som hon inte skulle ha rundat. Emellanåt ser det ju helt ok ut här också, men visst är det typiskt att jag inte fick den bästa omgången på film! :) 82 poäng fick vi ihop och vi blev alltså godkända båda gångerna. Nu behöver vi en godkänd tävling till, sedan går vi upp en klass! :D Det är GÖTT att ha lite flyt, med tanke på hur mycket jäkelskap Milly har bjudit på i tidigare tävlingssammanhang! Jag passar på att njuta...

 

 

Imorrn bär det av till Marks brukshundklubb för dubbla klasser i rallylydnad. Nybörjarklass gånger två alltså. Hoppas att Lilla Knäppa kan hålla sig i skinnet.
-Sköt du ditt så sköter jag mitt, säger Milly till matte. Jaja.