Vilken besvikelse
Vi var i god tid på träningstävlingen och jag gick en promenad med Milly och sedan hjälpte jag till att bära hinder. När det var vår tur så ballade det ur med en gång, innan vi ens hunnit starta.
Milly smet när jag lämnade henne bakom första hindret och stack och kollade in några hundar som satt i mörkret, alldeles bredvid banan. Hon kom såklart inte när jag ropade och försökte göra mig rolig. Vi gjorde tre misslyckade startförsök innan vi ens kom iväg. Efter några hinder var det totalt kaos, jag minns knappt ens vad som hände. Hon smet och sprang runt som en galning, åt alla håll. Vi hade inte gjort en tredjedel av banan när jag till slut fick tag på henne och bar henne därifrån.
Rätt sur blev jag allt, men lyckades efter ett tag skaka av mig det och laddade om. Vi tränade fotgående, rallylydnad och trix ända tills det var vi igen. Hon hade uppenbarligen för mycket energi och jag försökte få bort det värsta.
Det gav ett visst resultat för nästa omgång började bättre. Vi klarade första halvan i 100 km/h men utan några enorma problem. Gungan gick bra, hon stannade på kontaktfältet och väntade på min signal!
Vid slalomet var hon jättetaggad och helt väck i skallen så jag stannade henne och lade henne ner några sekunder. Sen försökte vi och då stack hon ur slalomet och iväg, vände i platta tunneln och bara rusade vidare. Hon fick ett riktigt pinscherryck på planen. Hon bara kutade omkring som en skållad råtta (som min mamma brukar säga). Flera varv runt mig varade detta. Nån gång kom hon intill mig och bet mig i jackärmen, trots att jag stog helt still för att dämpa det roliga.
När jag fick in henne i tunneln och skulle vidare till balansen, stack hon till A-hindret istället. Högst där uppe balanserade hon på knocken som en krampande krabba, stirrade på mig med helt vansinnig blick, vidöppen mun och bara vrålade rätt ut. Då bestämde jag att det fick vara nog. Buren från banan blev hon även här.
Nu kan man ju tro att botten var nådd. Det är dock inte Millys urflipp som gör mig mest besviken och sur ikväll. Det är att "min nya klubb" visade sig vara ett gäng med sura och ogästvänliga jävlar! Ingen sa ett ord till mig eller ens tittade på mig under dessa timmarna!!!! Man kände sig sannerligen inte välkommen, inte ett leende så långt ögat kunde nå.. De var inte ens glada åt varandra. FY fan. Dit vill man ju inte åka och träna mer. Nu ska jag gå och dra nåt gammalt över mig och min asjobbiga, men älskade hund.
Usch vilket trist bemötande... Du får flytta till Kumla istället, här är alla glada, trevliga och förstående! De har ju umgåtts med Harry i flera år. ;)
Tråkigt att Milly flippade ur, mitt råd är att jag inte vet vad jag ska ge dig för råd. Det är fan inte lätt att ha en knäpp pinscher. Det tog mig många år att få ordning på Harpan... Många tårar har detblivit, men det blev ju riktigt bra till slut. Det gäller att vara envis, göra det så pass enkelt att de får lyckas = belöna! Gör egna enkla banor och belöna efter tre hinder, utöka det sedan. Jag tror att det är viktigt att hon inte får chansen att balla ur, utan var noga med att alltid lyckas så ni båda får positiva efarenheter.
Synd att du inte bor närmre, då hade vi kunnat träna ihop.
Neeej, så ledsamt! Kan man inte skylla på blygsel eller tävlingsnerver hos alla som gjorde att de verkade aviga? Kanske var det en tjurig jäkel där som ingen tålde eller som de var rädda för.
Ibland har folk jättetrist umgängeskultur och så dyker det upp en människa som är uppsluppen och då visar det sig att det var precis vad alla väntat på och blir supertrevliga!
Hoppas de mjuknar och är trevligare nästa gång!
Hej svejs Catrine, Eva heter jag och bor i Förlanda och har en pinschertjej, Tova, 5år. Jag kan varmt rekommendera Kungsbacka BKs agilitygäng! Där är det inga sura miner!!
