Konstig tant
Vår lilla familj gav oss ut i solen, till havet. Jag och Milly låg på en filt och läste, Tony stod en bit bort och fiskade. Lugnt och skönt, soligt och varmt.
Solande pinscher.
Urtråkig läxläsning.
Plötsligt anlände tre tanter i pensionärsåldern, och två hundar. De höll till en liten bit bort från oss och började plocka fram grejer. De diskuterade var de skulle placera elden. Ska de grilla? Tänkte jag.
Det märktes snart att det var en av dem som bestämde. Hon hette Marianne och använde sig ofta av befallande fraser som:
Du ska göra så här! Ni ska gå med hunden här! Nu ska hunden göra såhär! osv..
Det visade sig att Marianne skulle lära de andra två damernas (Marie-Louise och Margareta) hundar att väcka sina mattar om det börjar brinna i huset. Intressant, tänkte vi (nu hade Tony kommit tillbaka) och satte oss upp för att beskåda detta projekt.
De var alltså ganska nära oss, vi hörde tydligt allt de sa. Hoppas de inte hörde vad vi viskade...
Höga och gälla tant-röster blandades upp med förvirring i luften. Mariannes pedagogiska talang lyste med sin frånvaro och hon styrde och ställde med de andra två.
Nu berättar jag inte in i detalj hur träningsupplägget såg ut. Men jag kan sammanfatta det genom att säga att det gick väldigt fort fram! Man behövde inte vara nån expert för att se att hundarna inte fattade vad de höll på med. Det var inte tal om att låta hundarna tänka själva om man säger så...
Damerna pratade med varandra en bit bort och mitt i allt virrvarr hördes detta:
Marie-Louise: Är det där en mellanpinscher?
Marianne: Ja det är nog en mellanpinscher!
Marie-Lousie: mummel mummel
Marianne: Jaså din syster har haft en mellanpinscher?! Ja det är inga lätta hundar det!!!!
Självklart kunde jag inte låta bli att smygfota lite. Nu har Margareta gömt sig under en filt, bakom en sten. Kanske att filten ska symbolisera ett täcke? Precis som när matte ligger och sover hemma...
Med många hejarop lyckades Marianne och lagotton Pricken söka upp matte Margareta! Nån belöning syntes inte till när hunden hittade fram. "Han ska gärna hoppa på dig och krafsa, mycket!" sa Marianne. Pricken var väldigt återhållsam och nåt krafsande var inte aktuellt. Här fortsätter Matte Margareta till nästa gömställe.
Här är det Marie-Louise som blir hittad av sin svarta terrier. "Fy vad stark han var!" sa Marianne. "Nu får han leta upp mig istället", sa hon (för att hon inte orkade hålla honom mer?)
Plötsligt var det dags för gruppen att ta paus. Då kom Marianne med raska och mycket bestämda steg mot oss. Hon utstrålade tydligt: "Jag ska hälsa på er hund!!"
Fort som attan fick jag klämt ur mig att Milly inte brukar vilja hälsa, hon kanske kan tänka sig att nosa, men utan att bli klappad.
Marianne stirrade först Milly i ögonen lätt framåtlutad (dock utan att klappa!). Sen bad hon att få hundgodis av mig. Utan att tänka så noga gav jag henne några bitar, än så länge såg Milly glad och orädd ut. När tanten fick hundgodis i näven så började hon mata Milly och samtidigt vände hon sig om, med ryggen åt oss. Milly följde med till hennes framsida för att få mer godis. Då drog Marianne i kopplet, alltså i riktningen ur min hand. Jag höll emot såklart och gick runt tanten för att se vad hon höll på med. Hon drog återigen i kopplet, för att ta det ifrån mig! När jag höll emot sa hon: "Släpp kopplet!"
"Nej! Varför det?!" svarade jag lätt irriterat och började tycka att hela situationen var väldigt konstig och obekväm.
"Jag ska se om jag kan få henne att snurra!" sa kärringen och rörde sin hand i en cirkel - så att Milly snurrade.
Va i helvete?
Där var det mötet över, vi tog Milly och gick!
Som tur var tyckte inte Milly att det här var läskigt. Gott med godis bara. Men vad höll kärringen på med? Det var som att hon skulle visa sina kursdeltagare att hon minsann kunde umgås med så "svåra hundar" som "mellanpinschrar"!? Hur får man för sig att gå fram till helt okända människor, kräva att de ska överlämna kopplet och sedan utföra konster med deras hund?!?!?!?!?!!!! VA?!
Först blev både jag och Tony bara väldigt förvånade. Vi måste ha sett ut som fågelholkar när vi gick därifrån. Mycket konstigt beteende tyckte vi. Nu när jag tänker på det i efterhand blir jag lite sur och arg faktiskt! Så kan man ju inte göra. Tänk om Milly hade blivit rädd och bitit till henne.. Vilket bakslag.
Det är konstigt att jag aldrig lär mig, jag tror att folk är vettiga och låter ibland främlingar komma fram. Om Milly utstrålar att det är okej. Men gång på gång beter sig folk konstigt och tydligen kan man inte låta nån man inte känner komma i närheten av sin hund. Ska man behöva ha nolltolerans? Inga människor som vi inte vet är ok får ha kontakt med Milly!?
Haha, alltså man slutar ALDRIG att förvånas! Tråkigt men sant, tydligen kan man inte lita på människor alls.. Och jag förstår inte riktigt hur dom tänker, dom där som bara ska hälsa och klappa, trots att man sagt till att hunden inte tycker om det!?
Glömde skriva att det var från mig ;)
Oj så bisarrt! Hoppas de inte eldade upp hela stället... och brann inne under filten. ;)
Men vad är det för knas-tant som går lös!? Herregud vilken
knäppgök! Klart man blir paff, det händer ju inte dagligen direkt att folk försöker sno ens hund och träna konster....
Tur ändå att det gick bra för Milly.
Fan va vi har garvat åt första delen av inlägget! Haha! Låter hel knäppt! :P Sen blir man ju bara jävligt förbannad i slutet. Jävla kärring!
Håller med Emelie ovan - först fick jag mig ett gott skratt, men sen fastnade det liksom i halsen... Vad är det som går löst, egentligen?!!! Kanske dags för tanten att gå en kurs själv!
Helt otroligt. Kanske tur att du inte blev arg förrän ni hade gått därifrån. Jag hade nog blivit arg direkt om någon försökte ta Trollets koppel från mig. Hon måste ju vara senil eller galen eller både och. Vad sa de andra när hon försökte ta Millys koppel? De måste ju också undra.
Vilken kärring! Och tänk att en sådan håller någon slags kurs...
