Pinschern Milly

Det har varit så fullt upp i helgen så jag har inte ens haft tid att blogga. Sökträning, fysträning, skolgrejer.. Inte mycket vila.

Milly är i alla fall på topp! Vi väntar ytterligare nån vecka med agilityträningen, men annars är vi i stort sett igång som vanligt. Den allra värsta energitoppen har vi jobbat bort :) Mycket inbakad lydnadsträning i promenaderna har det blivit. Lite fotgående, apportträning och andra moment passar bra att göra med lagom störning i form av andra promenerande. 

En annan enkel aktivering är att ta med oss frukosten eller kvällsmaten ut (Millys alltså). Det är ett smidigt sätt att kombinera  hjärngympa och ett mer naturligt ätbeteende, än att bli serverad ur en skål. Milly får använda näsan och leta, och sedan pilla fram små kulor t.ex. ur barken på träd eller på marken i högt gräs. Det tar en liten stund för lilla damen att sniffa sig fram till en kula i taget.

Gamla toarullar eller små förpackningar är perfekta att fylla med mat och sedan gömma. Vi trampar runt i en stor ruta, så att det inte går att fuska och spåra sig fram till skatten direkt. För att göra det extra knixigt så  placeras paketet uppe i ett träd eller under mossa och löv. I det här momentet ingår inte bara uppletningen, utan hon får även slita sönder paketet för att kunna smaska i sig innehållet. Mycket roligare att käka på det här sättet tycker Milly! :)

Vi har också varit ute på några rundor med Bältet.

När vi joggar så ligger Milly före som en liten maskin. Hon vet precis vad vi ska göra och hon håller sin position stadigt, även vid människomöten. Hon gillar verkligen att bara få löpa på i lagom takt, med matte på släp.

En annan typ av bälte. Jag lånade min kära moders bil, och i den finns ingen bur. Då är det här bättre än inget tycker jag. Milly älskar dessutom att sitta fram och vara kartläsare.

Än så länge har Milly varit otroligt glad och ovanligt social sedan kastrationen. Jag trodde inte, och tror fortfarande inte, att en sån här operation skulle påverka just hennes osociala sida. Finns det nån möjlighet att hon skulle kunna bli mer social pga detta?
Tror snarare att det är ett resultat av långsiktig träning och mingel. Sökträningarna har verkligen hjälpt till för att skapa en positiv förväntan hos Milly när vi träffar folk. Det är inte ovanligt att hon försöker gå fram till främmande människor på gatan. Det har hänt flera gånger den senaste tiden, och hon har en nyfiken och godissugen blick när hon tar kontakt.

Sökträning i lördags. Milly vet att skogan är full av figgar och kan knappt bärga sig tills det är hennes tur!

 

Dimmig och mysig skog..

 

Tagit med mobilkameran. Visserligen ser man Millys ögonvitor, men detta var dagens favoritfigge! Bosse, som Milly aldrig träffat tidigare. Under fikan efteråt satt hon ett kort ögonblick i hans knä :)

 

Milly skakar sig mellan godbitarna hon får av figgen Christer. Första gången hon hittade honom i skogen vågade hon inte stanna kvar. Nuförtiden klättrar hon upp på honom helt utan tvekan och säger: Hit med godiset! Fort!

 

Anledningen till att Milly ser ut att ha snarare spårutrustning än sökutrustning på sig är två: För det första känns det fortfarande lite riskabelt att släppa henne helt lös utan lina i skogen. Det händer ju att det blir en extra svängom ibland. För det andra så har vi inte fått skaffat nåt tjänstetecken än. (Jag försöker fundera ut det mest student-vänliga alternativet.) Men det kommer!