Pinschern Milly

Jag och Tony har spenderat hela helgen liggandes i skogen. Under nån gammal gran, eller i nån mysig grop. Vår klubb har anordnat en stor internationell söktävling, och vi har agerat figgar. Så nu är jag minsann väldigt sökträningssugen! Synd att det är så nedrans svårt att få vänner och familj att gå ut och gömma sig i skogen. Men på nåt sätt ska det gå att tvinga någon, för vi SKA sökträna ikväll!

För övrigt är det lite tråkigt och uppgivet här just nu...
Milly är redo att börja träna agility igen efter kastrationen. Vi har tränat två korta pass i veckan som gått och är till och med anmälda till en träningstävling på söndag. Det är bara en viktig del som fattas.. Min vilja!
Jag är farligt nära att ge upp och lägga av med agilityn.

Självklart tar det mer än två små träningar att hitta tillbaka till formen. Men under de här två träningarna har Milly varit väldigt ofokuserad och sprungit omkring helt planlöst som en dåre på banan. Jag har fått gapa på henne och be henne skärpa sig. Hon har smitit iväg mot frestelser flera gånger, ibland lyckades jag få stopp på henne, ibland inte.

Det värsta var när hon stack iväg mot ett ekipage som tränade lydnad långt bort på andra sidan planen. Den stackars labradoren låg kvar där den hade blivit lagd, trots att Milly sprang ända fram till den. Matten blev inte arg, men det blev jag. Jag vet ju själv hur mycket jag hatar när andras hundar kommer fram till oss utan lov och stör. Vi gick raka vägen hem efter det. Inte på bra humör.

Det var väl inte så jäkla farligt kan man tycka. Hon attackerade ju inte den andra hunden. Men när hon liksom går omkring och letar anledning att sticka iväg är det inte roligt. Hon har smitit från mig så många gånger när vi kör agility. I vintras kom hon ju inte så långt, när vi var i ridhus. Men när jag tänker efter så gick jag i somras och höstas från ca varannan uteträning vansinnig, för att hon totalt skitit i mig och bara dragit iväg. Jag vill att min hund ska kunna hålla sig i min närhet och bjuda till lite, när vi gör något tillsammans som vi båda tycker är skitkul.
Det gör ju inte Milly. Hon blir så uppe i varv av agility att all hennes lydnad försvinner. Hon ballar ur totalt, alldeles för ofta. Helt okontaktbar blir hon.

Eller så är det jag som inte hänger med i hennes fart, och liksom glappar i min handling. Om man inte håller båda händerna på ratten hela tiden med henne, så går det inte. Oavsett anledning så blir resultatet detsamma. Hon hittar på jävelskap och jag blir vansinnig, besviken och ledsen. Och till slut väljer man bort det som med stor sannorlikhet kommer dra ner ens humör...

För tillfället väcks endast olustkänslor när jag tänker på agility. Det här är vad jag ser framför mig:

 

Och ibland det här:

För det är inte bara på tävling det ser ut så här.

 

Inte för att Milly aldrig smiter när vi tränar lydnad eller sök. För det gör hon. Men det händer inte lika ofta. Antagligen pga av att tempot är lägre och stressnivån på en mer hanterbar nivå. Så det kanske är smartare att ägna oss åt sådana, något lugnare aktiviteter. Känns bara så surt att alla roliga kompisar  finns i agilityn... Med lydnad och sök får man mest gubbar och tanter i 50-årsåldern.

 

För att lägga in den sista riktigt gnälliga dödsstöten i detta inlägg så tar jag upp vardagslydnaden också.

Jag tänker på hur mycket jag tränar "vanligt hyfs"med Milly: att kunna gå ordentligt i koppel, att inte göra utfall mot mötande hundar, att inte bita folk som kommer hem till oss, att lyssna på NEJ och därmed låta bli att jaga katter, fåglar och vilt, att lyssna och reagera när vi ropar på henne, och inte minst: att inte bita folk som tar kontakt eller tittar henne i ögonen.....

 

De här grejerna jobbar jag med varje dag. Varje promenad. Varje hundmöte, varje minut. Kanske alla gör?

Låter vi Milly bestämma själv så fattas det inga bra beslut. Släpper vi på konsekvensen ett litet litet tag så har vi en lååång tid framför oss att jobba upp det till en för oss acceptabel nivå igen. Att jämföra tiden jag lägger ner med resultaten jag får är inte en stämningshöjare.

 

Var kom egentligen den här svackan ifrån???