Idiotmatten och rädda hunden
Vi hade inte hunnit långt innan jag skymtade en gubbe längre bort. Tyvärr fick Milly vittring ungefär samtidigt och stack iväg däråt. H*lvete! Tänkte jag och började kuta efter (ja, det skulle kanske varit bättre att springa åt andra hållet. Men jag vet också att när Milly kommit i det läget så skiter hon i vad jag gör. Ända sättet att stoppa henne skulle vara med ett gevär och det hade jag inget med mig. Och JAG VET, har man så dålig pli på sin hund ska den inte gå lös heller...). Hon brukar inte bry sig om att det kommer folk, men det finns ju vissa enstaka fiender (bostonterriern, dvärgschnauzern och spinonen) som hon garanterat skulle bry sig om...
När jag kom fram så såg jag att det såklart var bostonterriern Happy med husse som hade fått besök av Milly..... Och de hade tydligen hunnit med ett litet slagsmål också.
Jag bad självklart vädligt mycket om ursäkt och kopplade genast Milly, som stod still några meter ifrån dem. Som tur var, var inte gubben alltför arg utan tyckte att hans egen hund ofta var onödigt muckig, och han hade själv råkat tappa kontrollen över sin hund nån gång (en gång när Tony var på promenad kom samma bostonterrier framspringandes för att slåss med Milly!). Men fy f***n vad dum man känner sig när sånt här händer, speciellt som jag av egen erfarenhet vet hur det kan ställa till det för den andra hunden :(
Sviterna efter fighten.
Vi började prata om hur det kunde komma sig att våra hundar inte tål varandra. Milly är ju 3½ år, Happy är mindre till storleken och är 2 år. Jag skulle gissa att de utstrålar lite liknande energi, osäkerhet blandad med fejkad kaxighet. Jag föreslog att vi skulle slå följe under promenaden för att försöka få hundarna att ändra inställning till varandra, och det gjorde vi. Det visade sig att både gubben och Happy var väldigt trevliga. Efter ett tag släppte vi faktiskt hundarna lösa ihop. Visst fanns det en risk att de skulle ryka ihop igen, men stämningen kändes inte så spänd. Det funkade bra och jag fick svar på några frågor jag haft om Milly ett tag. Happy var bara glad och ville leka. Hon var inte det minsta tyken och lyssnade ganska bra när Milly lyfte på läpparna och bad om utrymme. En rolig och glad skit till hund verkade hon vara.
Milly däremot, var rädd. Hon hade svansen lågt, öronen bak och ville inte ha närkontakt med Happy. Hon utstrålade verkligen stor tveksamhet inför hela situationen, men vi traskade på så hon kunde inte göra så mycket mer än att följa med. Om jag kallade på Milly kom hon springande, men när Happy stod mitt i färdriktningen tog Milly en stor omväg runt henne, med ett väldigt lågt uttryck, för att komma till mig. Hon vågade knappt ta godis ur min hand om Happy stod för nära.
Vid ett tillfälle råkade jag trampa på Happys tass, och hon tjöt till. I ett ögonblick förändrades Milly, svansen åkte upp, öronen åkte fram. Hon sprang efter Happy som om hon tänkte: "Är du svag nu, då ska jag passa på att trycka till dig!" Den attityden svarade Happy på genast, och det blev lite gruff. Som tur var kunde vi lätt avbryta det genom att putta hundarna åt varsitt håll. Men visst är det "intressant", att Milly verkade ta chansen så fort den andra hunden släppte garden!? När vi skildes åt efter en halvtimma eller så, var hundarna ialla fall helt lugna och ointresserade av varandra. Förhoppningsvis går det lite bättre nästa gång vi möts.
Det som jag funderat på angående Milly och andra hundar är detta: Är hon rädd för vissa och bara arg på andra? När det kommer fram stora lösa hundar ser man direkt att Milly blir mer eller mindre rädd. Hon gömmer sig bakom oss med svansen mellan benen, tittar åt ett annat håll osv.
Möter vi stora hundar i koppel går det oftast bra, men det kan hända att hon kaxar sig mot dem, speciellt om de glor eller hetsar upp sig mot henne.
Möter vi däremot små hundar i koppel så beter de sig ofta illa, och då kan man lita på att Milly gör utfall av varierande intensitet. Om vi inte verkligen jobbar på att "mata" förbi henne. Det funkar inte alltid heller, vissa tål hon helt enkelt inte, oavsett avstånd.
Kommer det små lösa hundar framspringandes, då är det svansen upp och en enorm kaxighet från Millys sida. Oftast går det bra och slutar i lekförsök, men hon gör sig till en början verkligen så stor hon bara kan.
Milly träffar en newfoundlandshund. Milly gör lugnande signaler, vilket ju i sig inte behöver betyda att hon är rädd. Men jag minns att hon absolut inte ville komma nära den här hunden, som nog t.o.m var en valp.
Milly träffar en dvärgpinscher. De ser ju båda ganska tuffa, men glada ut, och hade de fått en minut till på sig så hade buset varit i full gång.
Är hon då rädd för stora hundar, men arg på små? Hon beter sig ju annorlunda mot stora respektive små hundar, vad beror skillnaden på? Jag har tänkt att hon kanske tar ut sin frustration (som hon får genom att bli skrämd av stora) på de små, där hon skulle ha en chans vid ett slagsmål.
Hur mötet går beror ju mycket på var den mötande hunden (och jag) sänder ut för signaler/energi.. Men det som gör det extra svårt att förstå, är att några av de hon hatar mest, enligt vad jag kan se, inte ser kaxiga eller muckiga ut. De bara går där, tysta och neutrala!?
Idag när jag såg hur jobbigt Milly tyckte det var med den här lilla bostonterriern, förstår jag att hon antagligen är rädd för de flesta hundar. Hon visar det bara på olika sätt.
Sedan hon fick stryk av Nemi har det här förvärrats, vilket ju är fullt förståeligt. Hon har sedan dess haft väldigt svårt för att hundar kommer fram och nosar på henne, oavsett om de är yngre, äldre, hanar, tikar, stora eller små. Oftast får de sig en åthutning, vilket jag inte kunnat avgöra om det beror på osäkerhet hos Milly, eller bara äldre-tikgrinighet. Jag har ju fattat att de dåliga hundmötena beror på osäkerhet, men inte riktigt insett att det kanske är större än så.
Egentligen känns det mest som att jag inte fattar nånting. Vi försöker verkligen att få allt att bli bra med Milly, men samtidigt inser jag att det finns så mycket hos henne som vi inte förstår. Det är också tråkigt att med tiden inse att den hund som man först trott var tuff och hård, är osäker i väldigt många situationer och till och med rädd. Med tanke på hur hon visar att något känns jobbigt är det lätt att bli lurad. När Milly fick vittring och stack ifrån mig i morse, så visste hon mycket väl vilken hund det var som fanns längre fram. Om hon är så rädd för den, varför valde hon då att springa dit? Hade det inte varit smartare att försöka undvika att möta den? Varför välja att slåss om man inte är tvungen?
Alltså. Är Milly rädd för i stort sett alla andra hundar? Vad gör vi åt detta? Som med allting annat så jobbar vi ju efter grundtanken att försöka skona henne från dåliga erfarenheter och bjuda henne på trevliga. Men eftersom det är omöjligt att kontrollera allt och alla hur mycket man än försöker, så händer det ju att oönskade situationer uppstår. Vad kan man mer göra? Finns det någon som har ett bra lästips i ämnet?
Tur att det inte blev värre. Hur gick det med Happy, blev hon också biten?
Den här händelsen påminner om den gången Milly smet från Morsan och Farsans trädgård för att bråka med den lilla hunden som hälsade på hos deras granne. Den gången kan hon ju knappast ha varit rädd. Undrar om det kan vara så att Milly sprang fram till Happy för att bråka, men att Happy visade sig vara tuffare än Milly hade väntat sig? Och att hon blev rädd för Happy efter det. För om hon hade varit rädd från början borde hon ju verkligen inte ha sprungit dit.
Milly kom ju dessutom fram ensam till Happy, medan Happy hade sin husse med sig. Det är ju också till den andra hundens "fördel" om man säger så.
Hoppas inte Milly kommer att påverkas mycket negativt av den här händelsen. Släpp henne inte lös på såna platser mer, för bövelen!
Nina, Milly och Happy har ju redan varit i luven på varandra, så man kan ju tycka att Milly redan borde veta hur tuff Happy är..
Det är det som är det svåra, är hon rädd eller inte? Och om hon inte är rädd, varför måste hon bete sig som ett svin mot de hon har ett överläge mot? Hon är ett mobbat barn som tar chansen att mobba andra barn när hon kan.. :/
Ofta beter sig hundar olika när de är kopplade respektive lösa. Jag tror Milly kan ha reagerat med "oj vad kul en hund" men ångrat sig sedan när hon var framme. Dvs, den andra hunden blev säkert spänd när Milly kom från ingenstans, kände sig trängd och ville därifrån.
Jag tror helt enkelt inte Milly tänkte, "aha, Happy, nu ska jag bråka" utan mer "ohh en hund, kul" för att sedan ångra sig!
Ja nu har jag ju visserligen aldrig läst den här bloggen förut men tänkte komma med väldigt initierade råd gripna ur luften... Skojar bara. ;)
Jag TROR Milly är rädd men att pinschern/råttdödaren i henne "tvingar" henne att försöka oskadliggöra faran hellre än fly. Med större hundar fattar hon att hon inte har en chans att vinna och därför håller hon sig undan.
Med Sniff fick jag lära mej att människors och hundars logik inte alltid är i samklang, det fanns en massa situationer då jag tyckte det fanns bättre och smartare reaktioner att ta till än de han bjöd på. Så det är jättesvårt att fatta vad som rör sig i deras små impulsstyrda huvuden.
Hej, tur att allt gick bra och att de kunde leka lite allafall, du ska inte känna dig som en dålig matte, detta kan hända vem som helst, vi är ju inte perfekta, hände mig i november då jag var på en holme i vid våran camping och där inga människor bor, så vi brukar släppa vovvarna där, och de lekte och sprang i 1 timmes tid, och precis då jag ska koppla dem så ser jag en kvinna med sin schäfer stå och titta på oss och våran terrier Trude, som också är lite som Milly, osäker i vissa lägen och tuff i andra, hon sprang fram till schäfern och började skälla och gruffa, och kvinnan skriker, fy och stick och våran hanhund ville bara leka och våran lilla dvärgpincher Gucci bara sprang runt och skällde och såklart blev nog hunden och matte lite skärrade, men det blev lite gruff mellan Trude och schäfern, och hon skrek ta fast dina hundar och hon stod kvar, och jag kopplade dem och så skrek hon, du kan inte ha lös dina hundar om du ej har koll på dem, jag hade ju koll, men jag drabbades av panik och skakade och skrek och då lyssnar ju inte hundarna på en som inte har kontroll, med min sambo är det annorlunda, han är alltid väldigt lugn men bestämd och vovvarna respekterar det och lyssnar, så det är något jag jobbarm ed varje dag, och jag funderar också på varför Trude är rädd för småbarn och osäker på karlar med mörk röst, som går konstigt, gillar inte saker som prasslar, men hon har blivit mycket bättre, innan hon blev attacerad av samma lösspringande hund, så älskade hon alla hundar, barn och alla människor, men efter det så förändrades hon, men börjar sakta men säkert bli sig själv, men tror att med de andra hundarnas hjälp som vi har, har stärkt hennes självkänsla och hon känner sig tryggare, vi jobbar med hennes osäkra sidor varje dag och vi berättar för andra också hur hon är, så att de förstår, och det är en lättnad, så ibland känner man sig som en dålig matte, då man vill bara förstå hur sin hund tänker i dessa olika situationer, jag bad också självklart om ursäkt till kvinnan, men kände mig ändå så skärrad, så jag förstår hur du tänker och har det, men glöm aldrig att du inte är ensam...många kramar till dig och Milly. Mvh.Marie
Jag kan tänka mig att de inte ens tänker så långt, ett reflexmässiga beteenden hos min dp - skälla. Att skälla först betyder att man är beredd på svaret..
Har tyvärr inget annat tips än att släppa henne med sele och långlina, hur trist det än låter. Träna henne att hålla sig så långt linan går och utmana henne däremot att gå lös oftare bland hundar.
Jag rekommenderar boken "Hundars rädsla och aggressioner" av Ingrid Tapper. Hon har även skriivt fler böcker, men köp inte hennes agilitybok. ;)
Tråkigt att det blev lite fajt, men ni löste det bra sen ju! Heja er! Det är intressant det du skriver och jag tror lite på Suvis teori jag med, en pinscher är ju lite så. Först bita ifrån och sen fly.
Hilja är rädd för större hundar och glad i sådana som är i samma storlek eller mindre. Hon är definitivt ingen tuff hund, men däremot väldigt snäll. Men hon reagerar lite som Milly. BLir liten och låg när vi går förbi stora hundar och pigg och framåt när vi går förbi små. Hon hälsar inte på stora hundar, springer bara runt dem och skäller. Små går hon däremot fram till direkt.
Hon har inte blivit utsatt för något hundbråk någongång, så vad hon grundar sina åsikter i vete sjutton.
Svårt det här med hundar - vad mycket enklare allt vore om man kunde prata lite med dem...
Det är inte lätt att förstå hur de tänker alla gånger och varför de reagerar som de gör. Vi kan nog inte helt förstå dem. Våra tankar är ju liksom färgade av att vi är människor och jag tror att vi ibland hittar förklaringar som är mer för vår egen skull än för deras. Vi har ju ett behov av att förstå varför det blir som det blir, men hundarna lever nog mer i nuet och agerar mer på instinkt än vad vi kanske skulle vilja/tror. Och jag tror att ni tänker och gör helt rätt, förhindra att otrevliga situationer uppstår och träna på sätt att hantera dem om de ändå gör det.
