Pinschern Milly

Nu har Millys mallighet efter tävlingen lagt sig lite, och allt är som vanligt igen. Vi försöker att inte träna så himla mycket just nu, åtminstone inte på momenten i lydnadsklass ett. Vi promenerar, picknickar och har det gott.

Sitt kvar...

 

Kom då!!!

Fina tjejen.

Igår var jag o Milly och Linda o Ice ute på en mördar-träningsrunda. Efter Vårruset bestämde vi att nästa löparmål blir ett terränglopp på ca 6 km. Spännande! Vi joggade alltså igår med hundarna uppför branta backar på små stigar i skogen. Många, branta backar var det! Vi dog nästan. På mitten av rundan kom vi fram till Iglasjön, där hoppade Ice i direkt och simmade några längder. Milly höll sig där hon bottnade, men blev ordentligt svalkad ändå. Rundan vi tog oss runt var på 5 km, och efteråt kämpade de hurtiga mattarna vidare med diverse apjobbiga styrkeövningar. Hundarna låg under tiden i skuggan och njöt av att se oss slita... Det är underbart att kunna träna på det här sättet utomhus!

Vi var på klubben härom dan när det var träningstävlingar i både lydnad och agility. Vi gjorde nästan ingenting, tittade bara på och pratade med en massa folk. Det var nyttigt för Milly, hon har byggt upp en rätt stor förväntan på aktivitet när vi är på klubben.
Vi passade på att spana in ett ovanligt häftigt ekipage. Sveriges enda irländska terrier som tävlar i elitklass i lydnad! Han såg så otroligt käck ut, pigg och glad fast helt kontrollerad och samlad. Bruksgubbarna som har kelpie, malle o schäfer visste inte ens vad det var för ras, jag fick upplysa dem.

Den här hunden var det, bilden har jag snott på nätet. Snygg va!

Det är faktiskt himla roligt när en i tävlingssammanhang ovanlig ras utmärker sig. Visst är det häftigt att se olika typer av vallhundar utföra sina uppgifter perfekt in i minsta detalj. Men på nåt sätt är det ju dubbelt så coolt när en hund man aldrig hade trott kunde vara så duktig, visar att den kan minst lika bra!

Jag går ibland (framförallt när Milly har hittat på jäkelskap) och funderar på vilken ras min nästa hund ska bli (den som kommer flera år framåt i tiden). Jag tänker att nån slags vallhund eller möjligtvis retriver skulle kunna passa mig och mina önskemål om träning och tävling. Men det intressanta är att de hundindivider som jag verkligen tittar till på, eller fastnar för är av helt andra raser. Jag ser ett mönster i vad för sorts hundar som fångar min uppmärksamhet. De är personliga, egensinniga och envisa. De är mittemellan i storlek och har ofta en päls som är slät eller sträv. Ofta är det hundar av terriertyp som får mig att glo och gå fram och prata med ägaren.. Självklart pinschrar och dvärgpinnar också.

Jag gillar hundar som är lite tuffa, har attityd och energi. Visst vore det underbart med en hund som alltid var lydig och gjorde allt man bad om, men det är skoj som fasen när man märker hur vissa tänker och handlar efter eget huvud. Trots att just denna egenskapen driver en till vansinne ibland!
Betyder detta att man är dömd till att för evigt ha bångstyriga hundar som tvingar sin matte att vända ut och in på sig själv för att få ut nån slags lydnad och samarbete?!! :)

Så här tänker jag när allt funkar bra med Milly. Men när saker och ting funkar mindre bra är det minsann en bordercollie som ligger högst upp på önskelistan...

En för dagen samarbetsvillig Milly poserar under morgonpromenaden.

 

Hon ser ju så snäll och lydig ut... Men det är bara för att hon....

 

...Får bra mutor!!!

 

Ge mig!!

 

Muuumms!! Mitt i prick.

 

Mattes bästa, finaste, goaste och framförallt knasigaste pinschertjej!