Om att leva med en bitpinscher
Att vi har det så himla skojigt jämt är dock inte hela sanningen. Milly har en mörk sida, man kan säga att hon har ett stort fel. Jag ser det som ett handikapp. Hon är osäker på människor hon inte känner och tycker ibland att hon behöver försvara sig.
Hon har lätt för att känna sig hotad av folk som överraskar henne, stirrar henne i ögonen eller bär konstiga kläder och rör sig annorlunda. De flesta hundar som känner obehag inför en situation visar det genom att morra och försöka ta sig därifrån. Men som med flera andra pinschrar så hinner man inte alltid se några varningstecken. Hon hugger direkt.
Det här beteendet har vi jobbat med sedan vi upptäckte det för första gången. Om någon missat det, så omplacerades Milly till oss när hon var 11 månader. Under vårt första halvår tillsammans räckte det att en främmande person tittade henne i ögonen några sekunder för länge. Om personen dessutom böjde sig ner mot henne var det ingen tvekan om saken - hon hoppade upp och siktade på ansiktet. Oftast träffade hon inte.
Milly är nu snart tre år och framförallt sökträningen har gjort att hon ändrat sin inställning till folk enormt. Nu är hon positivt nyfiken på de flesta vi möter ute och det händer att (rätt typ av) okända människor faktiskt får klappa henne. Om de dessutom bjuder på godis kan hon tänka sig att bli kladdad på ganska mycket. Så, den här framgången tillåter oss att slappna av något. Vi behöver inte "passa" riktigt så mycket som vi behövde i början.
I fredags litade jag dock lite för mycket på Milly. Hon fick vara med inne på ett familjekalas där det fanns barn. (Det har alltid varit nåt extra jobbigt med barn. Vi har brukat undvika all kontakt med småttingar helt och hållet) Hon verkade glad och stabil hela tiden, men plötsligt blev det för mycket. Det var ingen som var på henne, men det var stoj och stim och barn som befann sig nära. Jag hade henne kopplad vid min sida hela tiden, men det slutade ändå med att hon bet/nafsade ett barn i ansiktet.
Det blev inget märke på barnet men det spelar egentligen mindre roll. Som om inte alla redan var rädda för henne, nu såg hela familjen hur min hund bet ett barn. Var det nån som missade det så blev de tydligen upplysta om det, under tiden jag bar ut Milly därifrån. Vi hanterade det genom att gå in och be alla om ursäkt, prata med det drabbade barnet, och sedan åka hem. I tårar.
Fram tills nu har jag inte kunnat tänka på något annat.
Det är inte lätt att kortfattat beskriva vad man känner efter en sån här grej. Men det man känner allra mest är
Misslyckande - Hur kunde jag vara så dum att jag utsatte henne för den här situationen? Finns det nån sämre matte i hela världen? All träning vi lagt ner, alla framsteg vi gjort är förgäves. Nu kommer hon aldrig mer få chansen att umgås med min familj.
Skam - Över att ha en hund som biter. Över att inte få ordning på sin hund.
Frustration - Över att vara oförmögen att rätta till det som är fel. Över att vi jobbar ihjäl oss med henne utan att det nånsin blir bra.
Bitterhet - Över att ha fått en hund som egentligen inte funkar i vardagen. Över tanken på att leva med det här handikappet i tio år till. Över omvärldens inställning till oss och henne.
Ända sen i fredags har det varit fruktansvärt jobbigt. Jag tycker väl inte heller att det okej att min hund bits! Det ifrågasättandet som dyker upp inom en tar ett tag att bearbeta och bli färdig med. Hur många gånger kan man förlåta sin hund och ta nya tag? Vill vi ha det såhär? Nä självklart inte, men är vi beredda att vidta drastiska åtgärder? Nej.
Oavsett vad andra tycker så anser vi inte att det här är anledning nog att ta död på vår hund. Hon har ju skitkul nästan jämt. Hon är en hund som sprudlar av glädje och älskar allt hon får vara med om. Förutom skott och raketer så har hon inga rädslor som gör livet svårt för henne. Hon har en god livskvalitet och hennes problem... anser jag inte att vi är orsaken till, men det är upp till oss att ta ansvar för dem. Att omplacera är inget alternativ vi nånsin kommer överväga. Om inte vi orkar med denna otroligt krävande lilla varelse, vem fan skulle göra det då!? För det är inte helt enkelt att leva med henne.
Till att börja med får vi avvisa alla som vill hälsa på vår söta och fina hund.
Vi ser till att skydda dem som hälsar på hos oss från att bli bitna. (När vi är hemma tar Millys vaktinstinkt över, och hon är inte så osäker längre. Hon är tvärtom jäkligt tuff och drar sig inte för att sätta besökare på plats, om hon tycker det behövs.)
Vi har alltid dörren låst, så att ingen öppnar och bara går in när vi inte är beredda.
I alla lägen får vi se till att Milly inte blir trängd, tex när man får möte i trapphuset.
Framförallt får vi aldrig slappna av när vi är bland folk och ALDRIG göra misstag. Som jag gjorde i fredags.
Om vi håller på de här reglerna så fungerar det! Milly har inte ont av detta, det är vi som tycker att det är jobbigt emellanåt. Men om matte och husse behåller full kontroll och sköter sina sysslor så är Milly lycklig och ingen blir biten. Vi skulle ju kunna välja att skärma av Milly från omvärlden. Med kompostgaller och stängda dörrar. Men vi VILL att hon ska vara med! Hon är ju den tredje individen i min o Tonys familj. Dessutom tror jag att hon aldrig hade blivit så bra som hon är, om hon inte fått vara med så mycket bland folk. Att bespara henne tråkiga erfarenheter, och utmana henne precis lagom mycket är inte lätt, men enligt mig nyckeln till framgång.
Även om vi gör så gott vi kan hela tiden, så ser de flesta andra inte det underbara och roliga med Milly. Många är rädda för henne, eller tycker helt enkelt bara inte om henne. Känns inte jätteroligt.
Det var inte riktigt så här vi tänkte oss att det skulle bli att ha hund.
Jättemodigt av dej att berätta! Heja dej! Kram.
Jag behöver väl inte säga det, men du är verkligen inte ensam. Vi är många som upplevt eller upplever samma/liknande saker. Jag hoppas för hela mitt hjärta att det ska gå bra för er och att ni slipper ta det slutliga beslutet eller att någon annan tvingas göra det åt er. Det är fruktansvärt och inget jag skulle önska min värsta fiende. All lycka till dig och Milly.
Hej, tycker du är väldigt modig och öppen om att berätta om Milly om det som hänt, man älskar ju sin hund och man vill deras bästa, och ibland så ifrågasätter man sitt ägandeskap, men det är naturligt, för den perfekta hundägaren eller hunden finns inte.
Våran dvärgpincher Gucci som kom till oss när hon var 5 år, är en energisk, och väldigt glad liten tjej, hon är inte så mycket för att hälsa på folk, men hon har inget emot människor eller barn, hon kan skälla på folk och hundar, men det har vi tränat på väldigt mycket, och hon har även blivit mycket bättre på det, hon älskar andra hundar och människor och barn, sedan har vi 2 st hundar till en terrierblandning som kom till oss när hon var 9 månader, hon var en glad och sprudlanden vovve, som älskade allt och alla, tills hon blev attacerad av en lösspringande svart stor hund, 2 gånger, efter det så förändrades hon, hon blev mer reserverad mot alla, förutom mig och min sambo och de som stod oss närmast, hon tycker inte alls om småbarn, och barn över 10 år går bra, men även barn över 5 år, efter mycket träning, hon kan nu vistas i samma rum som min sambos syskonbarn, de är 6 och 8 år gamla ,vi har berättat för dem hur de ska vara, och inte klappa henne om hon själv inte vill, och de har lärt sig det och hon kan ligga brevid deras fötter, när de sitter i soffan, eller när de leker på golvet, men vi har sagt att de inte får klappa henne om hon inte själv kommer fram och vill ha uppmärksamhet, och de säger vi till alla bekanta och andra människor med barn att hon är lite rädd för barn och vill inte bli klappad, och man gör det som fungerar bäst för en själv och ens hund, hon tyckte heller inte om stora folksamlingar som kalas och så vidare, men hon har även blivit mycket bättre på det, små steg i taget, våran hanhund som är en springel spaniel/schäfer, älskar allt och alla, är 4 år, han kan vara lite rädd för påflugna barn, och då får man säga till barnen att han är lite rädd och att han får själv komma och hälsa . Det har tagit sin tid att se alla hundars egenskaper och vad de tycker om och inte, men med tiden har vi blivit ganska bra på det, att kunna veta vad ens hund gillar och inte gillar, och vad den klarar av och inte, och det krävs tålamod och tid, och ibland har man ju tänkt att tänk om man hade en hund som tycker om alla situationer och alla människor och barn, men samtidigt så skulle jagi nte vilja ha någon eller några andra hundar, för jag älskar dem precis som de är med allt vad de innebär, deras positiva och negativa sidor, det gäller oss människor också, ingen av oss är perfekta, och vi gör misstag, ibland medvetet och ibland omedvetet, det viktigaste är att vi lär oss något utav det, och går vidare,
Tycker att du har en intressant blogg, eftersom det handlar om pincher och vi har ju också våran prinsessa Gucci, och jag ser många likheter. Så tack för att du delar med dig och tycker du gör ett kanon jobb med Milly, även om du kanske inte alltid känner så, hon har kommit till er, och det är nog den största gåvan hon fått, få vara med er, som älskar henne och ger henne det som hon behöver...så tack för din fina blogg och tack för att du delar med dig
Jag håller med Suvi, det är jättemodigt av dig att berätta!
Det är inte lätt, på något plan med de här frågorna... Det var ju inte såhär man hade tänkt sig sitt hundägande :-(
Just när det gäller barn så känner jag alltför väl igen osäkerheten. Kougar kan inte hantera barn särskilt bra. Han markerade det så sent som igår... De är inte elaka, de bär bara med sig något som gör livet svårare för dem att hantera... Milly har haft tur som har hamnat hos ER!! Ta hand om er!
Bra skrivet om ett som det verkar vanligt problem inom rasen. Du skrivet på ett sånt sätt så folk kan sätta sig in i situationen utan att kanske svartmåla hela rasen. Många kan nog relatera till ditt bekymmer. Hoppas ni hittar en lösning som funkar för er utan att bli en allt för stor belastning. Lycka till & jag hoppas ni får ett fint liv tillsammans trots "handikapp".
Jag har tänkt massor på er eftersom det varit tyst i bloggen ett kort tag. Jag hade en oro av att något hade hänt och jag hade tråkigt nog rätt.
Catrine, du är en FANTASTISK matte till Milly, hon har hamnat helt rätt hos dig och Tony! Jag är oerhört imponerad över dig och ditt enorma engagemang över Milly. Vilket arbete du lagt ner och fortfarande gör.
Jag har tyvärr alldeles för mycket erfarenhet av vänner med bitpinschrar och det skär i hjärtat varje gång. Jag blir ledsen för er skull.
Jag kommer att vara väldigt rak och förklara vad jag tycker, utan krusiduller. Jag har sagt samma sak till många vänner med bitpinscher.
Du har ett stort ansvar som hundägare till en bitpinscher (eller vilken bithund som helst), det är din uppgift att se till att hunden inte kommer åt att bitas. Du får anpassa situationerna efter vad hunden klarar och kanske tyvärr ge upp några saker i livet.
Är man som matte/husse beredd att göra det och ställer in sig på det blir livet till en bitpinscher ganska bra.
Frågan är om det är så man vill ha det?
Harry är ingen bitpinscher, men jag litar inte på honom till 100%. Han kan känna sig trängd och då skulle han även kunna nafsa/bita. Jag ser dock till att han inte hamnar där. Jag har misslyckats en gång, då var det Agust (min son) som blev nafsad.
Jag anpassar mitt liv efter honom, det fungerar bra. Han är trots allt en rätt ok pinscher.
Med Hilja är det helt annorlunda - oj, är det så här enkelt det är att ha hund tänker jag ofta! Hon är den snällaste varelse som finns. Henne kan jag lita på med folk till 200%. Det är underbart!
Trots detta är det Harry som står mig allra närmast. Han är jobbig, irriterande, knäpp osv, men han har etsat sig fast djupt i mitt hjärta. Jag tror att de hundar man får slita mycket med är de som man alltid kommer att minnas. Att man tvingas att lägga ner så oerhört mycket tid på någon gör att man trots alla ledsamheter får en oerhörd kontakt och kärlek.
Jag skulle aldrig kunna leva utan Harry, trots att mitt liv skulle vara enklare utan honom. Jag har valt att leva med honom, det är mitt ansvar att se till att han har ett bra liv tillsammans med mig och alla som finns i min närhet.
Alla mina vänner med bitpinscher har haft en oändlig ångest inför beslutet att låta sin hund somna in. De har till och med sagt att de kan tänka sig att leva med hunden i bur bara de får tillbaka den.
Men trots denna ångest har de ändå kunnat känna att de tog rätt beslut, livet blev enklare och mindre oroligt.
Jag tror inte att ni är riktigt där Catrine, även om tanken säkert slagit er ibland. Tankar som "Kan man ens ha en hund som bits?", "Vad tänker släkt och vänner?" och "Varför har det blivit så här?" har säkert slagit er.
Det är ert liv och ert val.
Vad ni än beslutar er för så kommer i alla fall jag att stå vid er sida. Det känsla jag får av att läsa din blogg och prata med dig är att Milly är värd att kämpa för. Ni har kommit så otroligt långt och med din envishet kommer ni säkert att gå ännu längre!
Jag hejjar på er och finns det något jag kan göra så ställer jag gärna upp!
Kram på er och hoppas att det känns bättre idag!
Jättebra skrivet!! Vår jättedvärgpinscher Jazz har varit (och bitvis ÄR) likadan, om än i något mindre skala. När jag får ork och inspiration ska jag blogga om det - hoppas det är OK att jag länkar till er då?
Modiga, modiga du! Du är en jättebra matte till Milly, den bästa man kan tänka sig! Och du är långt ifrån ensam. Finns det någon pinscherägare som är helt avslappnad med sin hund i alla situationer? Jag känner i alla fall inte någon.
Loke är också en bitpinscher, fast med mindre problem men fortfarande så att jag passar honom och inte kan slappna av bland folk. Oftast överaskar han mig dock med att uppföra sig alldeles utmärkt. Han är ju lite äldre än Milly och jag har märkt att även om han fortfarande har situationer han ogillar så börjar han bli mer balanserad i sina reaktioner. Han behöver inte hugga direkt, han kan blänga och morra först. Jag vet inte, men det känns som om något som går åt rätt håll. Pinschern mognar ju sent. Även om Milly kanske aldrig blir helt problemfri så kanske hon i alla fall blir bättre. Jag tror i alla fall på er för jag vet vilken otroligt engagerad matte du är! Kram!
Lilla Milly <3 Jag vet inte vad jag ska säga, jag har också varit ledsen sen detta hände, fast vi inte var med på plats.
Milly gjorde i alla fall ett fantastiskt bra jobb som lekkompis åt lilla Fideli :) Jag ser fram emot att vi ska träna dem ihop i sommar!
Hej
Visst var det er vi träffade i sommras vid badplatsen i Västerås?! ..Jag tycker eran hund verkade helt underbar =) Medans minna stojade runt som ett par riktiga adhd barn hehe.
Men jag vet hur det är, har ju själv en pinscher som inte är som alla andra, Busan är osäker och reagerar med morr och ett kraftigt utskällande till den person som stirrar på henne på promenaden osv..
Visst är det skit jobbigt att ha en hund som man inte kan vara 100% säker på att den inte kommer göra nåt tok i en viss situation.
Men kan man egentligen va 100 % säker på någon djur som människa.. vi alla reagerar ju olika till o från, nåt som inte skrämmde oss för ett år sen kanske plöstligt kännas skrämmande en dag när man inte är bered.
Jag är stolt över min pinscher, hon är mitt allt, och nej hon är inte felfri men vem är det?!.. vem är det som bestämmer att en hund måste följa ett visst mönster och att så fort de aviker lite så är de aggressiva, felavlad, dålig uppforstran och ja jag vet inte allt man har fått hört.
Herre gu alla djur som människor har ju en egen personlighet.. vissa människor/djur gillar inte andra om det inte är på deras villkor m.m..
Och har man rätt att säga att det är fel..
Se på alla barn som better sig illa (oh nu reagerar säkert många över att jag nämner barn.. men vadå hund är inte bara en hund.. precis som ett barn inte bara är ett barn).. och skadar andra barn, ska de då avskärmas och avlivas då?... Nej självklart inte, vi människor måste försöka bli mera accepterade att alla är olika djur som människor och sedan efter det göra det bästa utan att kritisera varann.. Vi måste försöka hjälpa varandra istället lär våra barn om hur man bemöter ett djur som kan vara osäker, sluta kolla snett när en mamma/pappa för ut sitt hysteriska barn ur en affär efter att den fått ett utbrott för att mjölken ha de fel färg (barn med autism/asperger har svårt för förändringar).
Vi måste sluta leka så perfekta, för ingen är perfekt.
Nu tänker säkert alla mää herre gu tycker hon att det är rätt att hundar biter barn osv.. självklart inte, men jag blir bara så trött på att det är så FEL att ha en hund/barn som inte är som alla andra..!!
Styrkekram till matte som äger en underbar egensinnad liten Milly =)
Vilket fantastiskt varmt och klokt inlägg.
Bra skrivet Catrine. Du och Tony är toppen med Milly! Sen finns det ju inget som kan sägas som ändrar er situation utan det är hårt arbete och planering i alla situationer och då har ni världens pärla i Milly.
Som uppfödare är det ett mardrömssenario när valparna inte fungerar bra i vardagen och jag har all respekt för de som kämpar lika väl som för de som inte orkar den anspänning som det är.
Jag tänker ofta i liknande banor som Maria här ovanför, respekt för individualitet oavsett art, och en hund är alltid en hund oavsett om vi bär den i väska, den väger 3 eller 50 kg. I dag ställs stora krav på att alla hundar skall passa i standardmallen och alla skall kunna hantera alla hundar, Rasernas ursprung talar om mycket för oss om vi vill veta.
Största kramen ni ger Milly ett toppenliv, jag skulle önska att fler hundar fick det rika liv ni erbjuder!
Test, jag tappade ett inlägg =(
Bra skrivet Catten.
Förstår att det känns tufft och jobbigt.
Kram
Bra skrivet Catten.
Förstår att det känns tufft och jobbigt.
Kram
Tråkigt att höra, det som nu har hänt. Samtidigt som det ännu en gång bevisar att rasen är på väg åt fel håll. Känns dock skönt att fler och fler vågar berätta öppet om sina problem utan att få allt för mycket skit från vissa håll..,
Ni har verkligen bevisat att ni kan träna hund och pinschrar med tanke på allt ni har åstadkommit med en omplaceringshund!
Nej nej NEJ! Fan vad tråkigt att höra :(. Ni är världens bästa pinscherägare så känn ingen skuld!!!
Ni har gjort ett fantastiskt jobb med Milly och jag hejjar på er! Ni är grymma!
