Hundvakt sökes till bitsk och opålitlig hund
Eftersom Milly inte är en helt enkel hund kan vi inte lämna henne till vem som helst. Det finns ju en uppenbar risk för de som hanterar henne att bli bitna. Detta gör att det inte får finnas några barn i hushållet, och vi måste kunna lita på att de som ska passa henne gör som vi ber dem göra. De måste agera på ett förebyggande sätt, för att inte provocera fram en reaktion hos Milly. Tex får de inte fysiskt putta ner henne från soffan, eller ge henne ben som kan de kan behöva ta tillbaka. Och om något ändå skulle hända så får de absolut inte straffa henne genom att skälla på henne eller ta till någon form av våld. Detta är mycket viktigt eftersom Millys förtroende för människor vilar på en skör tråd...
Lägger man till att personerna inte får känna rädsla eller obehag inför en hund som emellanåt beter sig väldigt illa, så finns det inte många kvar på listan över möjliga hundvaktare.
Min syster kan hantera Milly utan att vi känner oss nervösa. Det har aldrig varit några problem med hanteringen där. Däremot så kommer inte Milly till ro hos Nina. Trots att det finns hundsällskap så vankar Milly av och an och gnäller, hela tiden. Vi förstår ju att det är väldigt påfrestande att ha det så en hel dag eller kväll, så det känns inte rimligt att be om hjälp där. Man blir ju galen efter ett tag, hon är tydligen helt otröstlig.
Kvar är då Tonys föräldrar. De är de enda som vi kan lämna Milly hos. Hon gnäller inte hos dem (men hon gjorde det i början) och hon kommer bra överens med deras egna hund. De kan hantera henne på det sätt som behövs, klä på täcke och koppel för promenad och så. De bor ju nästan på landet så det är oftast inte mycket hundmöten, och de brukar inte få hem en massa besökare (som skulle vara ett orosmoment). Vi anser att Milly gillar Tonys föräldrar mest av alla, förutom mig och Tony då. Frid och fröjd. Nästan.
Milly har börjat morra på Tonys pappa. Det har hänt väldigt sällan tidigare, av olika anledningar. Vissa gånger har det varit ben inblandade och då kan man mer förstå det. Men sedan i somras har det hänt ganska många gånger, och vi kan inte längre hitta någon förklaring till att det blir som det blir. När vi träffar Tonys föräldrar springer Milly glatt fram och viftar på svansen. Hon ser jätteglad ut, och hoppar på Tonys pappa som sätter sig ner och klappar henne. Då stelnar plötsligt Milly till, och börjar morra. VARFÖR?
En gång i somras satt jag och Milly tillsammans med två vänner på en gräsmatta. Tonys pappa kom fram och hälsade, Milly blev jätteglad och studsade fram och fick några klappar. Hon tog något steg åt sidan, och Tonys pappa började sätta sig ner bredvid oss. Då kastar sig Milly morrande mot hans ansikte i ett utfall! Som tur var hade jag henne i koppel och det hindrade henne från att nå fram. Men vafan?!?!??!?!?!
Vi tror verkligen inte att Tonys pappa gjort "nåt dumt" mot Milly som får henne att misstro hans avsikter. Vi fattar faktiskt inte alls varför hon först är glad, för att sedan plötsligt börja morra?
När de har henne hemma utan oss brukar det tydligen inte vara några problem. Är det jag som påverkar henne? Jag kan erkänna att jag blir lite rädd varje gång hon hälsar på en annan människa, hur väl hon än känner den. Vi kan ju inte lita på henne. Känner hon av min osäkerhet, är det den som får henne att ändra sinnesstämning? Men hur ska jag nånsin kunna känna mig trygg när hon gång på gång visar att hon inte är pålitlig ihop med andra?
Min stora skräck är att Tonys föräldrar till slut får nog av Millys uppförande, och inte längre vill hjälpa oss att passa henne. Då står vi där, med en hund som vi bara kan lämna ensam hemma i fyra-fem timmar. Otroligt låsta.
Fy fan för att allt som har med denna hund att göra ska vara så jävla komplicerat!!!!
De kan inte vara lätt att vara en så förvirrad (eller vad man vill kalla de) hund. Men man får säga att nog är nog någon gång också, ingen skulle tycka de vore konstigt. När andras säkerhet är på spel kan man fundera på om de är värt de. Min lilla syster blev biten av en ostabil/oförutsägbar hund och hon har fortfarande rädslor och inte minst ett stort ärr i ansiktet. Detta hände på tävling på brukshundsklubben, och man kan ju fråga sig vem som tar med en sådan hund på sånt men de är en annan fråga.
Jag förstår inte riktigt vad den här anonyma Anna vill få fram med sitt inlägg?
Det jag får fram är att Anna har svårt att skilja på det och de och att hon även har en liten storasyster, en liten lillasyster eller kanske rent av en liten tvillingsyster.
Jag tycker att det är vansinnigt elakt av Anna att ge sig på Catrine och skriva att Milly borde avlivas, för det är så jag tolkar hennes inlägg. Att dessutom vara anomym och inte våga stå för det man tycker är lågt!
Absolut inte menat som påhopp inte alls min mening. Och jag är inte anonym? Tycker de är beundransvärt att de kämpar. Borde läst igenom mitt inlägg innan och de kan kanske uppfattas fel. Började bara tänka på hur illa min syster mådde och även hundägaren. Och kom in lite väl på de, ber om ursäkt. Ville bara visa på hur många som kan komma till skada när en hund ska leva till varje pris (och nej pratar inte om denna hund specifikt såklart, då de verkar ha full koll på hunden och vet vad den är kapabel till). Ber om ursäkt igen ifall jag uttryckt mig klumpigt. Var inte alls min mening.
Det här med hundvakt är ju inte lätt för någon (ansvarsfull) hundägare. Jag är själv jättenoga med vem som får passa det finaste jag har. Och det åtföljs av lååånga instruktioner, man vill ju att det ska vara bra för både hund och människor. Det måste ju vara extra svårt med en hund där 'fel' kan få sådana konsekvenser, Salsa är ju trots allt en ganska lättsam hund. Jag hjälper er gärna om jag kan, men det kan vi ju prata mer om imorgon.
När är det hon behöver passas nästa gång?
Hej, vi har 3 st vovvar, 2 st blandraser och en dvärgpincher, det är våran terrier, som blev attacerad av lösspringande hundar på trotoaren en kväll, och jag såg inte när hunden kom bakifrån, efter det så blev våran terriertik som nu är 7 år, skeptisk till vissa hundar och människor, barn som är över 10 år går kanon, småbarn är hon osäker på, vissa hundar gillar hon inte, speciellt stora och mörka hundar, vi har tränat hårt för att få henne trygg igen och efter många år, så är hon fortfarande skeptisk till karlar med mörk röst, människor som går med rullator, stavar, eller kryckor, folk som luktar alkohol, vi har inte heller så många hundvakter, endast mina föräldrar, med dem så känns de trygga, oftast så får vovvarna vara hemma och min mamma kommer och går ut med dem, för de har katter och det går bra, men våran dvärgpincher blir lite orolig och som du skriver, piper och kommer inte heller till ro,
Men vi vet hur det är att ha en hund, som inte är trygg i vissa situationer, och då är det så lätt för andra människor att säga att man ska avliva en sådan hund, då har de inte förstått att en hund är en familjemedlem och så mycket mer, än ett fyrbent djur,och jag har läst din blogg och jag tycker du kämpar så otroligt mycket och du gör ett kanon jobb med Milly, hon skulle inte kunna ha bättre ägare än ni.....kämpa på.....
Jag känner med er, verkligen! Det är inte alltid lätt att vara hundägare och vissa hundar är svårare än andra. Jag har inga bra råd att ge, våra problem handlar mer om rädslor hos Nanny och hundmöten.... Angående oroligheten hos Milly när ni lämnar henne när ni åker bort, hade vi samma problem innan med Ruh. Han fick spelet när vi åkte bort ett par dagar och lämnade honom hos mina föräldrar. Det har det dock blivit mkt bättre nu när vi har två.
Tack själv för att du delar med dig, och att du visar att ingen av oss är perfekta, varken hundägare eller hundar, oavsett bakgrund eller ras, det är inte lätt att vara hundägare, man får många blickar, man får kommentarer om både det ena och det andra, när jag läser din blogg så får jag den känslan att ni har ett starkt band till Milly och att hennes rädslor, som du skrev tidigare, kanske beror på matte ibland, det känner jag igen, min oro smittar av sig på hundarna, och alla säger att man ska slappna av både vid hundmöten och promenader, och när det kommer lösspringande hundar, eller när det kommer människor som hunden inte tycker om,men det är inte så lätt för den som inte själv är i den situationen, det är svårt för den personen att förstå, att man kämpar och jobbar med detta varje dag, i somras var vi i Norge, hos min sambos mamma, och då kom det en manlig släkting dit och bodde hos henne i några dagar, och våran terriertik, har aldrig gillat honom, jag vet inte varför, men kanske är det hans sätt att prata, hans hostande, hans sätt att gå, när vi kom så sa vi att han ej behöver klappa honom när hon kommer och nosar på honom utan låt henne vara, men han fortsatte att klappa och klappa och sa att det var okej, då röt våran tik till , hon bet inte ,eller något sådant, men hon skällde till och då sa vi att du skulle ha låtit henne vara, när vi redan innan berättat om att hon är osäker på vissa människor, vi jobbar på det, hon är med oss på olika aktiviteter, och på olika äventyr, hon har blivit mycket bättre och att vi har 2 st hundar till, har gjort henne tryggare ,men det är något vi jobbar på varje dag, vi älskar henne och skulle aldrig ge upp henne, hon har varit hos oss i 7 år, hon är unik och hon är speciell, så som våra 2 andra vovvar, och hon får vara det, och när vi hundägare tar vårat ansvar för våra hundar, så önskade man att andra kunde lyssna på oss när vi berättar vad våra hundar gillar och inte gillar, att respektera det och inte kliva över den gränsen, vilket är något man kämpar med varje dag...många respekterar det ,men det finns andra som inte gör det och så säger det att det är något fel på hunden, jag går aldrig och klappar någon annans hund eller någon annans barn utan att fråga, då vill jag gärna ha samma respekt tillbaka när det gäller mina hundar.
Du är en riktig kämpe, och även om saker och ting känns jobbigt, så kommer det bättre dagar, och ni gör så gott ni kan, ingen kan kräva mer, det är sådana hundägare som det borde finnas fler av, som ni, som gör allt för att eran hund ska må bra och inte hamna i situationer där hon mår dåligt, så känner jag också, jag är inte perfekt hundägare och kommer aldrig att bli det, jag lär mig varje dag, jag lär mig av mina hundar, lär mig att läsa av dem, vad de gillar och inte gillar, vi hundägare lär oss varje dag, och det borde även andra göra som inte tycks föstå vilket jobb det är att vara hundägare i dagens läge...många styrkekramar till er...
Att en hund morrar beror i det närmaste ALLTID på att den är osäker. Den säger- backa, jag litar inte på dig. Att stärka en hunds självförtroende med aktivitet av olika slag, kan göra en otroligt stor skillnad. Om man som hundägare eller hundvakt måste backa i vissa saker, tex inte kunna säga åt hunden att gå ner från soffan, då måste man jobba med problemet i Sig - osäkerheten. Om man fortsätter i sitt strävande att inte utsätta hunden, inte lära hunden, inte stärka hunden, så blir det bara värre och värre.
Jag skulle tipsa om att gå någon kurs, agility eller ngt, eller på annat sätt lära hunden nya saker, för att stärka självförtroendet. Det plus tydliga regler, ett lugnt men stabilt tillvägagångssätt med betoning på positiv förstärkning... Hoppas tipsen hjälper dig i er tuffa situation!
Nanny var 7 månader när hon kom till oss, så vi har inte haft henne sedan hon var valp. Men det hade mer med praktiska omständigheter att göra, det är svårt att ha valp med jobb.
Nanny och Ruh har blivit en flock och de är trygga med att de har varandra. När vi åkte till Rom i somras var Nanny och Ruh hos Niclas föräldrar och det hade funkat jätte bra. De hade kommit till ro snabbt! Ruh klarade aldrig av att vara själv "borta" innan Nanny kom. Han sprang omkring och letade efter oss, gnällde, åt inte och var allmänt orolig. Jobbigt!
Jag tycker att våra hundar är en trygghet för varandra på både gott och ont. Tryggheten i flocken gör att de har "mod" att agera ut vid t.ex. hundmöten, men de går å andra sidan bra att lämna bort.
Hmm... ja då lär det inte vara aktivering eller självförtroende heller. Är det uteslutet att hon har ont någonstans? Har hon alltid varit sån eller har det kommit på slutet?
jo, jag har träffat ett antal, och kan väl inte påstå att någon av dem varit direkt balanserad, så jag vet att mycket sitter nog i generna tyvärr. Jag har en på den vardagslydnadskurs som jag håller just nu, och den dp-killen på 3 år, beter sig i stort sett som din. Den ägaren har jag tipsat att inte låta någon hälsa på honom, och inte låta honom gå fram och hälsa på någon heller, på åtminstone två veckor. I morgon har vi sista kurstillfället, ska bli kul att höra om det gjort någon skillnad. Ofattbart jobbigt att måsta ha det sådär.
Nu har jag läst igenom en stor del inlägg i din blogg, och ibland skäms jag över mig själv. Jag borde naturligtvis läst det innan jag kommenterade överhuvudtaget. Jag ber om ursäkt att jag inte tog reda på mer, innan jag skrev min första kommentar.
Våran Gucci som är en dvärgpincher tik kom till oss i juli 2009, då hon var 5 år och hade bott med min sambos morbror sedan hon var liten, hon hade bott hos en annan morbror först, som hade köpt henne av någon kille, för att han skulle överaska sin fru med en hundvalp, men frugan ville inte ha henne, så då köpte den andra morbrorn henne, och då har hon bott hos dem i 5 års tid, när de bodde i lägenhet så fick hon koppelpromenader, men när de flyttade till hus, så upphörde promenaderna och Gucci fick springa fritt och ibland var hon ute i 8 timmar, medans husse och matte jobbade, hon var lite som en utekatt, hon gick till grannarna och snodde mat och även fast hon varit ute i flera timmar, så när hon kom in så kissade hon inne. Hon var väldigt stressad och uppjagad och döttrarna jagade upp henne, anledningen varför de letade efter ett nytt hem till henne, var pga grannarna, att hon gick in till dem gjorde ifrån sig och snodde mat, att hon kissade inne och i deras tycke var hon jobbig,
Gucci är väldigt social, älskar människor och barn, tycker om att åka bil, kan bli lite stressad av att åka båt, när hon kom till oss, så kände hon sig hemma ganska snabbt och de andra hundarna, hjälpte henne med rutiner och regler, hon lärde sig att gå i koppel, byggde upp muskler, man kan ha henne lös och hon kommer när man ropar, hon älskar att promenera, springa lös och vara med på äventyr, hon är inte så förtjust i regn och kyla, men snön älskar hon, hundmöten och om man träffar människor ute när man säger hej, då kan hon skälla och det är något vi jobbar med, men när hon väl får nosa på människan eller hunden så är hon tyst och lugn, tror att genom skällandet att hon söker uppmärksamhet, vi har märkt att genom motion, utevistelse och hjärngympa, som att spåra i skogen och gömma godis inne som hon får leta efter så gör det väldigt mycket för hennes välbefinnande, vi har märkt under de åren hon bott hos oss att hon är en smart liten dam, som är duktig på att hitta lösningar på problemet, hon lärde sig att simma hos oss, att klippa klorna var något vi fick jobba med och i sitt förra hem så var de flera stycken som fick hålla i henne och försöka klippa hennes klor ,de skrek åt henne och då blev hon uppstressad, vi klipper klorna på våra hundar själv, så vi har tagit det väldigt lugnt, visat henne kloklipparen och klippt bara lite åt gången, kanske en tass per vecka och nur har hon blivit så duktig att man kan klippa alla klorna på en gång, genom att vara lugn, men bestämd, men att man tar det varsamt....så dvärgpincher är en stor hund i liten kropp, mycket energi, mycket egen vilja, smarta och tåliga, men när våran Gucci har varit ute och motionerat eller när vi är ute på äventyr så är hon väldigt lugn inomhus, hon älskar att sova under filtar och täcken och tycker om att sova i famnen då och då, hon skäller även när det ringer på dörren, detta är saker och ting man jobbar med varje dag, men som sagt ,det hade varit annat om vi hade fått ha henne redan som valp, mycket enklare då, istället för att lära en 5 åring allting om igen, men det har nog gått ganska bra, och skulle aldrig ge upp henne, även om det har varit tufft, hon har kaxat upp sig mot våran terrier, några gånger och fått sig några omgångar, men det hör ju till hundlivet, men de har funnit sina platser i flocken, och tror att hon har haft mycket nytta av de 2 andra hundarna, men vi känner en stor skillnad på våran hanhund som vi haft sedan han var 15 v, att vi fick lära honom från grunden, så annorlunda till sättet än de andra 2, Men vi hundägare gör så gott vi kan, och ingen är perfekt....men jag tycker det är kanon att man kan vara ärlig med sina problem och de hinder man har som hundägare, för vi är ju mänskliga, inga super människor som har lösningar på allt, tycker det är kanon att vi kan dela med oss av våra hund erfarenheter, kanske får vi tips och råd, kanske får stöd och tröst, och det viktigaste är att vi ej känner oss ensamma ....kramar till dig och Milly....
Hej
Låter som att Milly är lite osäker, be alla ignorera henna, dvs att hon finns inte, bättre att hon får komma och hälsa när hon har lust.
Jag har en kollega som har en liten blandis och han är också osäker på andra människor, han morrar, gör utfall mm, det fungerar bra när man ber folk att ignorera honom, själv så existerar han inte för mig och nu är han helt galen i mig, särskilt de dagar Affe inte är med
Ha det så bra, och lycka till med hundvakt.
Hamnade på denna blogg av en slump. Har bara läst detta inlägg så vet inte eran hunds bakgrund. Men du räknar upp flera problem ni har med hunden, och söker alltså en hundvakt som helst ska finna sig och ignorera dessa problem? Är det inte istället dags att ta itu med problemen och skaffa hjälp. "får inte ge henne ben som de sen tar tillbaka". Det är ganska så lämpligt att man SKA kuna ta ben ifrån en hund.
hej intresserad att vara hundvakt till din hund hör av dej via mejl. Mvh: Sara
