Pinschern Milly

Först och främst vill jag tacka ALLA som hört av sig till oss på ena eller andra sättet! Har fått så många fina små meddelanden här, på facebook och i mobilen. Visst börjar man gråta varje gång man läser någons snälla rader, men det betyder verkligen mycket att folk tar sig tid och skickar en tanke. Jag vet själv hur jobbigt det kan vara att höra av sig till någon som har sorg, helst kanske man vill slippa ta kontakt. Men några snälla ord från vänner och familj i svåra tider har större betydelse än man kan ana...

Jag tror inte jag vill gå in så mycket på hur det var sista dagen med Milly. Det var så bra som det kunde bli iaf, härlig skogspromenad utan koppel, och sedan gick allt hos veterinären bra. Det gick smidigt utan problem, på kliniken var det lugnt och vi fick den tid vi behövde. Vi kunde bara inte fatta att vi gjorde det. Och kan knappt fortfarande fatta att hon verkligen är borta...

Direkt efteråt kändes det på ett sätt redan lättare, all oro och ångest var försvunnen. Nu är det bara ren sorg och saknad. Det är som värst när man ska gå och lägga sig, och när man vaknar. Allt är tyst och stilla och man hör inte någon som gäspar, eller stönar för att man råkat trycka till henne med foten under täcket. Man hör liksom alla ljuden inom sig, men det är ju ändå tyst runt omkring. Usch, det känns fruktansvärt tomt.

På dagarna går det bättre, så länge vi sysselsätter oss. Vi har lyckats hålla oss ganska bra upptagna med allt möjligt faktiskt. På nåt sätt lyckas man fylla de luckor som uppstår när promenader, ompyssling och träning plockas bort. Det finns också ett ljus i tunneln långt där framme. Till slut kommer vi vara redo för en ny liten vän, och det är det vi fantiserar om när vi vill fly undan verkligheten ett tag.

Känner inte riktigt att jag fixar att lägga in någon bild här.. Vi fotade sista promenaden men än känns det inte bara positivt att se de bilderna. Istället lägger jag in en dikt som Susanne lämnade bland kommentarerna. Den är verkligen sorglig och man kan knappt läsa orden för alla tårarna.. Men den är fin:

I Stood By Your Bed Last Night

I stood by your bed last night, I came to have a peep. I could see that you were crying, You found it hard to sleep.

I whined to you softly as you brushed away a tear, "It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."

I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea, You were thinking of the many times, your hands reached down to me.

I was with you at the shops today, Your arms were getting sore. I longed to take your parcels, I wish I could do more.

I was with you at my grave today, You tend it with such care. I want to reassure you, that I'm not lying there.

I walked with you towards the house, as you fumbled for your key. I gently put my paw on you, I smiled and said "it's me."

You looked so very tired, and sank into a chair. I tried so hard to let you know, that I was standing there.

It's possible for me to be so near you everyday. To say to you with certainty, "I never went away."

You sat there very quietly, then smiled, I think you knew, in the stillness of that evening, I was very close to you.

The day is over... I smile and watch you yawning and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."

And when the time is right for you to cross the brief divide, I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.

I have so many things to show you, there is so much for you to see. Be patient, live your journey out ... then come home to be with me.

- Author unknown