Jobbigt

Om den här händelsen med jrt:n hade varit en engångsgrej, så hade det inte varit hela världen, det är sånt som händer. Vi får antagligen aldrig heller veta om den andra hunden påverkas av "attacken".
Saken är att det här var ju inte en engångsgrej, långt ifrån. Jag och Tony gjorde en lista idag där vi skrev upp alla olika typer av nafsningar, utfall, bett och försök till bett, som Milly lyckats med under de 2½ åren vi haft henne. Jag tror jag skulle ångra mig om jag berättade för alla hur många punkter den listan slutade på. Risken finns att folk verkligen skulle se ner på oss (ännu mer) för att vi behåller en hund som varit inblandad i så mycket. Jag kan bara säga att listan blev allt för lång.

Vi har diskuterat och gråtit en massa här hemma det senaste. För varje olycka som händer kommer vi närmare slutet, och nu tycker jag att det känns mer än nånsin att det får vara nog. Jag tycker inte att det är okej att ha en hund som är "farlig" för andra. Det är otroligt nedbrytande och knäckande att behöva leva i en känslomässig berg och dalbana. Jag rycker inte på axlarna och går vidare med lätta steg efter att Milly ställt till med något, det tar dagar, veckor att kravla sig upp igen och mycket försummas under tiden. Vem vill gå gråtande till skolan? Man stannar hemma. Att ha andras men främst sin egen press på sig att aldrig aldrig göra fel eller misslyckas gör att man blir rätt spänd faktiskt. Och är matte spänd, blir hunden spänd. Om jag däremot anstränger mig för att slappna av och tänker på att saker gått bra det senaste... Då är jag inte 100% fokuserad, och då hittar Milly en chans att hitta på jävelskap. Vi gör verkligen så gott vi kan, men det räcker inte. Olyckor händer och kommer fortsätta hända.

Vi ser det som att vi har tre alternativ.
1: Vi fortsätter kämpa med Milly. Hon är underbar och vi älskar verkligen den lilla skithunden. Men det innebär garanterat fler misslyckanden och därmed mer lip, grin, bitterhet, sorg och förtvivlan. Vi kommer ha jätteroligt, men vi kommer också må otroligt dåligt emellanåt.

2: Vi har kvar Milly men skaffar en till hund. Vi har insett att detta året är året vi har möjlighet för en valp, jag och Tony har varsin termin med hemmasittande skrivande. Mitt schema till våren innebär en halvdag i skolan per vecka ungefär = guldläge. En annan hund hade kunnat uppfylla alla mina drömmar om träning och tävling, om att vara social och kunna vara med överallt och vilja umgås med oss och andra människor... Millys problem skulle visserligen finnas kvar, men kanske skulle de inte orsaka så stor förödelse om vi hade en annan hund som gav oss massor av glädje. Vi skulle iaf få ha kvar vår knashund.
Tillägg: Vi har ingen lösning på var vi skulle kunna göra av två hundar under sommaren när vi jobbar, och behöver hjälp med hundvakt. Milly kan som sagt bara vara hos Tonys föräldrar. De ställer upp och passar en hund. De har ju en egen med och att gå ut med tre idioter som drar i kopplet hade inte vi heller tyckt var jättekul.

3: Vi tar bort Milly, slipper alla problem, säkerhetsåtgärder och dessa fruktansvärda svackor. Vi skaffar en valp av en helt annan ras, som har alla förutsättningar att ge oss det vi ville ha ut av hundägandet från första början.


Jag fattar ju vilket alternativ som utfrån sett verkar bäst och mest logiskt. Problemet är bara att det känns FÖRJÄVLIGT att döda en hund som inte är dum med mening... En hund vi älskar och som är beroende av oss... Hon har ju ingen annan än mig och Tony :(


Kommentarer
Postat av: Emma, Harry och Hilja

Jag tycker ni ska köra på alternativ 2! Om det sedan mynnar ut i alternativ 3 så vet vi alla att ni gjort allt ni kunnat. Milly hade antagligen inte levt om hon hade hamnat hos en annan familj...



Jag har ett toppenförslag! "Min" Elektra ska ha bebbar, hon ska paras nu i februari. Hon kommer att paras med Grejaskogens Izak. Jag vill vansinnigt mycket ha en valp från Elektra, men om nu inte jag kan få det är ju nästbästa lösningen att du får en!



Jag vill på inget sätt förringa dina känslor när jag skrev om Harrys dumheter. Jag förstår att du har det väldigt tufft, jag ville bara försöka trösta lite. Jag vet att ni älskar er knasråtta, det ska ni göra! Men någonstans når man en gräns när det blir för jobbigt, oavsett hur mycket man älskar sin hund.



För Millys del spelar det ingen roll om hon får leva eller inte, hon lever i nuet. Det är ni som kommer att få det jobbigt. Det är ni som kommer att gråta och vara förtvivlade. Det är ni som kommer att ångra er och vilja ha henne tillbaka.



Men hur knasigt det än låter så kommer sorgen att gå över och ersättas av fina minnen där ni både kan skratta och gråta. Ni kommer att känna er avslappnade och lugna över att slippa ha 100 % koll hela tiden. Ni kommer till och med tycka att ni gjorde rätt och att det är en befrielse!



Oavsett vad ni väljer att göra har ni mitt fulla stöd och jag kommer garanterat att gråta med er, sitter här och är på vippen att börja gråta redan nu.



Ingen kan anklaga er för att inte ha försökt. Ni har gett Milly det finaste liv hon någonsin har kunnat få.



Tusen kramar till er båda!!

2012-01-08 @ 23:34:54
URL: http://herrharry.se
Postat av: Marie

Ja det är inte lätt,men jag tror att en valp kunde visa en annan värld åt milly , hundar lär sig av varandra,det har vi sett då vi har 3 st, att avliva en hund pga saker som hon ej rår för,skulle inte vara ett alternativ för mig,men det är upp till var och en att göra så som de känner är bäst,men tror att en annan hund kunde hjälpa milly,det är ju värt ett försök,tror på er,ni har ju tiden detta år,lycka till,glöm inte att ni ej är ensamma.det är många som kämpar med att ge vovvarna det bästa,även om det betyder,bakslag o tårar men samtidigt mycket glädje.kram Marie

2012-01-09 @ 09:52:28
URL: http://mariesvovvar.blogspot.com
Postat av: Lisa

Lider med er beslutsångest. Den tar otrolig energi och det kommer fortsätta äta din energi så länge du oroar dig för hennes framtid. Hur mycket krafter finns kvar för en ny valp? Det finns en liten risk för att valpen lär sig av Milly, har du krafter att tackala det problemet samtidigt? Du ska trots allt fixa en tuff uppsats i skolan misstänker jag.



ALLT GÅR bara man vill och orkar, hur nivån är på dina krafter - det vet bara du. Var ärlig mot dig själv, du måste må bra för att uppskatta vilken hund som helst.



Och ja, det är betyldigt enklare att sitta på läktaren och inte bråttas med känslorna... kram



2012-01-09 @ 12:01:36
URL: http://herrera.blogg.se/
Postat av: cizzi essi o imsa

Vad jag lider med er.....men det verkar ju inte som Milly blir bättre med åren (vilket man kunde hoppas) o kanske mår hon inte så väl, de ggr hon "löser sina problem" på fel sätt :(

Kram till er!

2012-01-09 @ 14:26:29
Postat av: Eva & Tova

Säger bara BAMSEKRAM! just nu, träffas gärna när du vill o kan för en tyst promme i skogen!!

2012-01-09 @ 18:06:52
Postat av: Carolino

Vilka kloka tankar ni har och fy vad ni kämpar.

Vi tog bort en hund förra sommaren, främst för att hans allergi gick i taket men även för att han blev fruktansvärd mot andra hundar och osäker (dock aldrig aggressiv) mot vissa människor. Vi kände att en hund som beter sig så är inte lycklig i sin vardag och även om det var en hemsk tid efteråt ångrar vi aldrig beslutet. Och oj vad lättare allt är med en hund som älskar människor och känns välkommen överallt (till och med trots sitt lite respektingivande yttre). Styrkekram!

2012-01-09 @ 20:10:54
Postat av: Lina

Vilket beslut ni står inför.. Jag tycker att ni ska kämpa lite lite till. Nummer två låter ju bäst, och då kanske den nya hunden kan ta fokus från Milly, och de människor ni möter kan gulla med den nya hunden o Milly får vara ifred. Ni har inte funderat på att ha en munkorg på Milly i mer "pressade" situationer? Ni kanske lugnar ner er ngt för då kan hon inte orsaka skada och hon känner att ni är lugna och slappnar av av det.

Jag lever själv med en dvärgpinscher, som visserligen aldrig bitits eller nafsat, men som ogillar kontakt med nya människor. Och folk i min omgivning har helt enkelt fått acceptera att hon inte är en kelhund, utan lämnar henne ifred. Alla hundar är ju olika, precis som vi människor, och vissa gillar inte kroppskontakt med främmande människor och då accepterar vi ju det. Varför göra annorlunda med hundarna?

2012-01-09 @ 22:15:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0