Läka nerverna
Då var äntligen nyår över! Även om smällandet fortsätter ett tag till så bör det ju åtminstone minska dag för dag. Vi satt hemma igår och käkade god mat, jag, Tony och Milly. Persiennerna var nervevade och vi spelade rätt hög musik. Som tur var var Milly "bara" orolig så länge hon fick vara inomhus. Att gå ut var ingen idé. Det smällde lågt hela tiden från och med eftermiddagen och hon försökte bara panikartat ta sig in igen. Så vid halv tio-tiden övergav vi stan och åkte till mina föräldrar i Veddige. Där var det i stort sett helt tyst och Milly kunde äntligen kissa. Några droppar. Vid tolvslaget låg hon och gnagde på benknota i godan ro, det hördes inget smällande alls men syntes några fyrverkerier genom fönstren. Skönt att det blev så pass smärtfritt! Idag har vi gått en lång promenad vid havet bland annat och inte hört ett enda poffande. Ibland är man glad att det är regnigt och dimmigt så att dumt folk håller sig inne! Tyvärr var Milly smårädd hela tiden, men det var nog skönt att få röra på sig lite ändå.
Vi har tränat intensivt ända fram till nu. På förmiddagarna har vi tränat lydnadsdetaljer inne, och så har vi haft två sökträningar den senaste veckan. Jag är lite förvånad över hur bra Milly har klarat att träna trots att hon varit så rädd på kvällarna. Igår hade vi årets sista sökträning och då märkte jag faktiskt för första gången att Milly inte riktigt var på hugget. Visserligen var det svår terräng i rutan, men skicken i första rundan gick ovanligt dåligt. Vi försökte oss på en markeringövning som inte heller gick bra.
Till andra omgången gjorde jag det mycket enklare. Vi körde långa skick med hjälp av popup på den lättframkomliga sidan, och markeringsövningar på väldigt korta avstånd på den eländiga sidan. Nu lyckades hon varje gång och det var ju bra. Något som dock var mindre bra var att jag lade märke till ett obekvämt uttryck hos Milly, när hon belönades av sin favoritfigge. Figgen gjorde precis som vanligt och alltså inget fel, men jag tyckte att Milly såg ansträngd och något spänd ut i blicken.
Samma sak såg jag när Milly hälsade på min pappa senare på kvällen. Hon brukar alltid gilla honom och ser alltid helt ärligt glad ut när han kliar henne. De gjorde precis som de brukar när de hejar på varann, men efter en liten stund såg jag hur hennes uttryck förändrades. Ingen annan än jag och Tony kunde se det, men hon stelnade liksom till pyttelite, och ögonen började bli oroliga. Inget annat hände förutom att jag bad pappa att avsluta sitt klappande.
Att hon reagerar så här i vanligtvis väldigt positiva situationer är ett tydligt tecken på att hon har haft det jobbigt ett tag. Att gå och vara rädd under en längre period tär förstås på henne. Vi vet av erfarenhet att det är lättare att det händer något i bitväg när hon har varit under stor stress och påfrestning, därför har jag bestämt att det är dags för en viloperiod. Hon ska få läka sina nerver och vi måste tänka extra noga på att inte utsätta henne för några situationer där det finns risk att det händer en olycka. Hon får nöja sig med promenader och lättare aktivering inomhus, som godisletande eller annat. En sån här period bör ju inte vara optimal för inlärning heller, så lydnadsträningen får vänta en vecka eller två. Hon får den tid hon behöver, tills jag tycker att hon känns som vanligt igen.
Vi har fått lära oss att läsa vår lilla bitare den hårda vägen. Många misstag har skett, men jag är ändå glad att vi nu kan se de varningstecken vi ser. När förutsättningarna är som de är får man iaf vara glad för allt man lyckas förutse och förebygga.
Vi har tränat intensivt ända fram till nu. På förmiddagarna har vi tränat lydnadsdetaljer inne, och så har vi haft två sökträningar den senaste veckan. Jag är lite förvånad över hur bra Milly har klarat att träna trots att hon varit så rädd på kvällarna. Igår hade vi årets sista sökträning och då märkte jag faktiskt för första gången att Milly inte riktigt var på hugget. Visserligen var det svår terräng i rutan, men skicken i första rundan gick ovanligt dåligt. Vi försökte oss på en markeringövning som inte heller gick bra.
Hopp och skutt, men något förvirrat och utan rätta motivationen.
Hon ser ju ändå inte direkt slö ut :)
Till andra omgången gjorde jag det mycket enklare. Vi körde långa skick med hjälp av popup på den lättframkomliga sidan, och markeringsövningar på väldigt korta avstånd på den eländiga sidan. Nu lyckades hon varje gång och det var ju bra. Något som dock var mindre bra var att jag lade märke till ett obekvämt uttryck hos Milly, när hon belönades av sin favoritfigge. Figgen gjorde precis som vanligt och alltså inget fel, men jag tyckte att Milly såg ansträngd och något spänd ut i blicken.
Samma sak såg jag när Milly hälsade på min pappa senare på kvällen. Hon brukar alltid gilla honom och ser alltid helt ärligt glad ut när han kliar henne. De gjorde precis som de brukar när de hejar på varann, men efter en liten stund såg jag hur hennes uttryck förändrades. Ingen annan än jag och Tony kunde se det, men hon stelnade liksom till pyttelite, och ögonen började bli oroliga. Inget annat hände förutom att jag bad pappa att avsluta sitt klappande.
Att hon reagerar så här i vanligtvis väldigt positiva situationer är ett tydligt tecken på att hon har haft det jobbigt ett tag. Att gå och vara rädd under en längre period tär förstås på henne. Vi vet av erfarenhet att det är lättare att det händer något i bitväg när hon har varit under stor stress och påfrestning, därför har jag bestämt att det är dags för en viloperiod. Hon ska få läka sina nerver och vi måste tänka extra noga på att inte utsätta henne för några situationer där det finns risk att det händer en olycka. Hon får nöja sig med promenader och lättare aktivering inomhus, som godisletande eller annat. En sån här period bör ju inte vara optimal för inlärning heller, så lydnadsträningen får vänta en vecka eller två. Hon får den tid hon behöver, tills jag tycker att hon känns som vanligt igen.
Vi har fått lära oss att läsa vår lilla bitare den hårda vägen. Många misstag har skett, men jag är ändå glad att vi nu kan se de varningstecken vi ser. När förutsättningarna är som de är får man iaf vara glad för allt man lyckas förutse och förebygga.
Kommentarer
Postat av: Pernilla
Vad skönt att det blev ganska lugnt för er också på nyår. Det låter bra med lite vila från det som har varit :) Vi ska nog ta det lite varsamt med träningen vi också.
Trackback
