Nytt år nya misslyckanden
"- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor", så hände just det, en bitolycka. Så bra var jag på att läsa min mentalt påfrestade hund och förhindra att något dåligt skulle hända. Som "TUR" var var det en stackars hund som fick smaka på Millys dåliga nerver och inte en människa.
Jag gömde godisbitar i barken på ett träd, vid sidan av promenadvägen. Milly letade för fullt när promenadens ENDA hund närmade sig. Det var en liten jackrusselkille som trippade på så fint, sa inte ett knyst. Vanligtvis brukar inte Milly bry sig om hundar i närheten, när hon letar godis. Jag ställde mig ändå tätt intill henne, men lät henne fortsätta med sin uppgift. När den lille hanen passerade kastade sig Milly så snabbt mot den att jag inte hann reagera. Det förbannade (låsta) flexikopplet rycktes ur min vantbeklädda hand. Milly flög på den lille hunden och bet honom. När han tryckte sig mot marken för att komma undan hejdade hon sig en sekund. Sedan hoppade hon på honom igen!
Som tur var blev det ingen skada på den andra hunden, ägaren blev lätt chockad men inte arg och vi kunde prata med varandra efteråt. Milly var konstigt nog inte särskilt upphetsad när jag fick tag på henne.
Jag vet ju varför det blir så här. Efter att själv ha blivit skrämd och påhoppad så är det tydligen bäst att vara den som attackerar först. Efter att Milly fick på nöten av Nemi så har det varit väldigt svårt att kunna ha med andra hundar att göra. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är lika illa att hon flyger på hundar oprovocerat oavsett vad hon har i bagaget.
Antingen är jag en idiot eller så är jag bara dömd att misslyckas. Oavsett vilket borde jag kanske sluta blogga och hålla tyst om våra misslyckanden nu. Hur många gånger kan ens hund ställa till med saker utan att man klassas som en fruktansvärt oansvarig och inkompetent ägare? Det kvittar ju hur mycket vi försöker, gör vårt bästa och kämpar på, det skiter ju sig i alla fall. Man vill ju bara försvinna från jordens yta.. När jag återvänder hoppas jag att allt som hänt de här åren med Milly bara var en mardröm. Hunden vid min sida är inte en nervsvag stackare som förstör för alla som kommer i hennes närhet, och matten är inte en misslyckad dåre som vägrar inse att det aldrig kommer fungera. Godnatt!
Hej! Har läst din blogg ett tag nu men inte kommenterat, men gud vad jag känner igen mig och min hund i det mesta du skriver. Jag har en taxkille som helt enkelt är kass mentalt. Han är osäker kring främlingar, spattig kring andra hundar och har tyvärr bitit både folk och fä. Ibland känns det helt hopplöst men sen går ngt bra och då kämpar man på igen, man älskar ju sin hund. Men att alltid passa, hålla koll och folk som gärna meddelar vad dom tycker man kan göra med sin bitska hund är ju minst sagt tröttsamt och ibland är det som det tar bort allt som ska vara kul med att ha hund. Du verkar vara en supermatte till Milly och olyckor kan hända alla. Kämpa på! :)
Tråkigt att höra att det blev så idag, men som du skrev tidigare, kanske behöver hon vila lite mer och bara ta det lugnt, jag kan förstå din frustation, så mycket som vi jobbat med våran terrier, och viljan av att hon ska vara som de andra 2 hundarna, att hon ska älska att åka bil, och båt och att umgås med människor och andra hundar, men efter att hon blev attackerad så blev hon förändrad, och visst att hon har blivit mycket, mycket bättre många sätt och vis, så är det som du säger, att man alltid ska förklara för folk varför man inte få gå och klappa hur som helst och man ska låta henne vara och varför jag inte låter främmande människor och andra hundar ute hälsa på henne, de hundkompisar som hon har, gillar hon , kanske inte hoppar av glädje när hon ser dem, men kan gå brevid dem under en promenad, det är en kamp, och det tar mycket energi, men jag skulle ändå aldrig byta ut våran älskade envisa och charmiga terrier, även om hon är speciell och visst så tänker man ibland, varför kan hon inte vara si och så, men hennes positiva och negativa sidor är ju hennes personlighet, jag tycker du kämpar på och jag tycker det är skönt att vi är fler som kämpar, för visst känner man sig som en dålig matte när man får ett bakslag och man undrar vad man gör för fel, men vi är bara människor ,vi också, och vi kan inte klara av allt och vi gör misstag, så kämpa på, du gör ett kanon jobb med Milly, hon skulle inte kunna ha det bättre än hos er...Kramar
Men, vad tråkigt att läsa. Ett "misslyckande" sätter största kraven på dig själv, vilket du är fullt medveten om. Jag vet hur ni kämpar, men jag vet också hur jag själv skulle känna mig som den andre hundägaren oavsett av vilken anledning hunden attackerar. Samma mynt, men olika sidor.
Ibland vill man bara ha en enkel "vanlig" hund, som inte får livslånga men av ett felaktigt hundmöte och som har ett inre lugn. Kanske är det som de flesta andra har min inte vi.
Sluta inte blogga och sluta inte heller kämpa!!
Jag blir så oerhört ledsen när jag läser detta för er alla tres skull, men Catrine du är ingen idiot! Det kan ingen övertyga mig om, inte ens du. Jag tror på er och hoppas att ni orkar ta er genom även detta. Blogga ska du göra för din egen skull, men jag tror också att du är väl medveten om att den här bloggen är betydelsefull både för sådana som har hundar med liknande problem som Milly och för dem som aldrig har träffat en sådan hund.
Jag känner med dig! Det är fruktansvärt när det händer sådana saker. I somras sprang Nanny fram till en annan hund på vårt KM.
Jag skulle ta ut hundarna ur buren och Nanny kilade förbi snabbt som ögat och sprang fram till en annan hund. De lät som ut av bara helvete och jag blev väldigt stressad. Eftersom Nanny låter under hundmöten fick jag dödsångest att jag har en farlig hund.
Såhär ett halvår senare vet jag att jag har en osäker hund och det enda jag kan göra är att försöka få henne tryggare och jobba med det. KRAM!
Jag vet att det känns tungt att det är bara du som kan känna av hur mycket du orkar med. Sedan känner jag så klart med den lille jrt killen. Hoppas han inte får en negativ bild av hundmöten.
Vad du än gör - sluta inte blogga!
Det är så otroligt viktigt att vi som har de här problemen berättar om dem. Att mörka hjälper ingen!
Kram på er!
Rackarns säger jag! Misstag händer och det är väldigt trist. Du gjorde det du kunde för att förhindra en olycka, men den här gången blev det knas. Det kommer säkert att hända igen, trots att du gör allt för att det inte ska hända.
Du är långt ifrån misslyckad och absolut inte en idiot! Men jag förstår dig, du är inte ensam. Vet du, jag hade samma känsla jag idag efter vår promenad.
När den nästan var slut så möter vi en 15 veckor gammal toyoudelvalp. Gudomligt söt! Jag sa att Harry inte behövde hälsa eftersom han är som han är. Men sen såg han snäll och söt ut så han fick hälsa och det gick kalasbra. Jag tycker jag är bra på att läsa min hund och ser när han har snällögonen på sig. Det hade han nu! Vi stod kvar och pratade en stund, jag hade Harry i kort koppel för att hålla koll. Mitt i allt skriker denna lilla, lilla valp till och jag inser att Harry sitter fast i pälsen på honom!
Som tur är bet han bara i pälsen och valpen klarade sig med blotta förskräcklesen. Mattarna till valpen hade hjärtat i halsgropen, men lugnade sig sen när det såg att allt hade gått bra och valpen var totalt oberörd. Men oj vad värdelös jag kände mig och oj vilken tur att Harry bara fick tag i pälsen.
Du är alltså inte ensam om att misslyckas som matte! Eller att ha en ful hund som biter försvarslösa små söta hundar. Jag lärde mig ytterligare en läxa idag, inte ens lita på Harpan fast snällögonen är på!
