Som att dra av ett plåster långsamt
Under de här 2½ åren med Milly har jag legat längst ner på botten och krälat så många gånger. Varenda gång har det ändå slutat med att viljan att fortsätta kämpa har återvänt. Det finns alltid nåt mer man kan prova, något nytt att träna och förbättra, som kan ändra Millys sätt. Jag och Tony kan alltid bli bättre, duktigare och säkrare. Vi måste vara ett vattentätt team som aldrig lämnar minsta lilla möjlighet till felsteg. Vi måste vara ännu mer försiktiga, vi måste säga ifrån ännu tydligare till människor omkring oss, vi måste skydda, skydda, skydda Milly från alla i vår omgivning. Om jag dessutom bara kan kontrollera mina egna tankar och låta bli att tänka på allt som är dåligt, så finns det ju så mycket som är bra! Om jag bara kan kontrollera mig själv. Kontrollera mig, min hund och alla levande varelser runt omkring.
Efter alla andra olyckor har jag kommit tillbaka på banan igen och allt har blivit som vanligt. Åtminstone ända tills nästa grej inträffar. Nu har det gått tio dagar sedan den senaste incidenten, och hittills har inte viljan att kämpa vidare infunnit sig.
De tre alternativen jag skrev om i förra inlägget är egentligen bara två. Av många olika anledningar känns det inte som en bra idé att skaffa en valp när man regelbundet mår såhär, eller när Millys alla problem fortfarande skulle finnas kvar. Den största anledningen till att vi inte kommer ha två hundar är egentligen att det inte funkar rent praktiskt. Vi kan inte ordna hundvakt till två hundar på samma ställe, när vi ska jobba till sommaren. Eller nån annan gång. Eftersom Milly bara kan lämnas hos Tonys föräldrar, så är läget rätt låst. De är de hundvakter vi har, och vi kan ju inte tvinga dem att hjälpa oss mer än de känner att de vill och klarar.
Tony är bortrest sedan i onsdags. Jättebra tajming med skidresa just i det här läget... Men vad göra, är det redan betalt så får man ju åka. Jag och Milly har alltså varit själva i några dagar. Det känns minst sagt obekvämt att promenera med, mata och sköta om sin hund samtidigt som man funderar på att.. ja ni vet. Hon är inte jättenöjd med situationen heller, märker såklart av stämningen och går och väntar på att husse ska komma hem.
Som tur är har jag lyckats umgås med familj, hundträningskompisar och icke-hundiga vänner de här dagarna, vilket verkligen känts som en räddning ur ett stort, deppigt, svart hål.
Det blir en hel del fantiserande och letande efter valpkullar också. Kanske låter grymt att göra det innan vi bestämt hur det blir med Milly. Men något kul måste man ju få tänka på, och kanske kan ett beslut bli liite lättare om man ser ett ljus i tunneln? Det hade varit så otroligt härligt att få en ny liten vän och slippa alla problem. En glad liten skit som man kan utgå från noll med, inte från -10, som med Milly. Det hade varit så roligt att istället för att jobba med att reparera skador, jobba med att utveckla något som är bra från början.
Obeslutsamhet är det allra värsta. Våndan att inte veta hur man ska göra. När ni väl har beslutat er för hur ni vill göra kommer det kännas bättre.
Usch, jag känner med er. :(
Har följt er blogg ett bra tag, i både med och motgång, och beundrat er kämpaglöd!
Det går aldrig att sätta sig in i den situation ni är i ifall man aldrig själv har upplevt det men jag tror att ni en dag kommer känna er nöjda med det beslut ni innerst inne redan verkar ha börjat fundera över..
Hoppas att allt löser sig till det bästa så att ni snart får vara lyckliga i ert hundägande igen!
Jobbigt, men visst längtar man ibland att man vill ha en hund som är si och så, allt det som ens egna hundar inte är, men innerst inne så vet jag ,att det finns inga perfekta hundar, oavsett om de är vuxna eller valpar,
Vi har 3 st vovvar och det var aldrig meningen att det skulle vara 3, max 2, men vad göra när ödet vill något annat, våran hanhund kom till oss när han var 15 v och vi har kunnat uppfostra och forma honom så som vi vill att han ska vara och visst gör det skillnad att ha en hund från första början.
Då de andra två tikarna var 9 månader och 5 år, då de kom till oss, men de kommer med bagage och vi jobbar och kämpar på varje dag, för det är inte hundarnas fel att de har haft det tufft innan, det är vårat beslut som vi tagit att släppa in dem i vårat liv och vårat hem och då är det vårat ansvar att se till att de får de så bra som möjligt och visst finns de tuffa dagar, men de har alla, skulle aldrig överge eller ge bort någon utav våra hundar, eftersom det är vi människor som bestämt att de ska vara med oss, det finns inga perfekta hundar, oavsett om man tar dem som valp eller som unghund, eller äldre hund, själv så tänker jag att jag vill hjälpa de hundar som blivit övergivna och som ingen vill ha, för alla har rätt till en ny chans och en ny möjlighet.
Vi har inte heller många hundvakter, det är endast mina föräldrar som hjälper oss då vi åker på kryssning, annars så är vovvarna med oss och vi sköter dem själv, det är så många som säger att de kan hjälpa till då vi behöver hundvakt, men när de kommer till kritan så har ingen tid, så min mamma brukar sova över här den natten och dagen och gå ut med dem, vi tar heller inte med alla hundarna när vi åker på besök där de är mycket folk och som kan bli jobbigt för våran terrier, utan då blir det våran dvärgpincher Gucci som följer med och våran hanhund och terriern är hemma själva, men vem sa att vara hundägare är lätt....
Kanske skulle Milly få en ny chans, kanske det finns någon därute, som är villig att ge henne den chansen och möjligheten att få börja om, vem vet det kanske kunde gå vägen, men som sagt det är erat beslut, och inget i livet är enkelt...önskar er lycka till. Kram Marie
Jag vet inte om det här är ett altrenativ, men här där vi bor i Spanien ser vi ibland folk som är ute och går med hundar, som har munkorg.
Då och då kommer det kommentarer här i stil med att det inte finns några perfekta hundar och även förslag på att Milly kanske borde få en ny chans hos en annan ägare.
Milly är ju alltså en hund som vid många olika tillfällen, ofta helt oprovocerat, har bitit/försökt bita barn, vuxna och andra hundar. Eftersom det har visat sig att liknande problem finns även hos många andra pinschrar, varav ett antal inte längre finns i livet trots att deras ägare kämpat och försökt med allt, kan man dra slutsatsen att problemen till stor del är medfödda och åtminstone i de flesta fall, inte en följd av att hundarna blivit illa behandlade.
Personligen tror jag att det vore mycket svårt att omplacera en hund som Milly. Catrine och Tony har i tre års tid gjort sitt allra yttersta för att komma tillrätta med bit-problemen, men Milly är och förblir kapabel att ställa till med stor skada om hon får chansen. Vem skulle kunna ha en sån hund? Problemen lär ju inte försvinna av sig själva. Den som tar hand om Milly får en hund som med största sannolikhet kommer att försöka bita igen.
Kanske någon som bor på en gård utan grannar, där Milly kunde få gå lös på gården och sköta sig själv. Personen får självklart inte ha några barn och ska helst aldrig få besök av andra människor. Kanske skulle det funka då, men hur många människor finns det som passar in på den beskrivningen? Och hur roligt skulle det livet bli för en hund som är van att träna och tävla och få mycket mental stimulans?
Att avliva en ung hund känns jävligt. Men det andra alternativet, att fortsätta kämpa, fortsätta vara ledsen och må dåligt och begränsa sitt liv mer och mer och mer, är inte heller något roligt alternativ. För att inte tala om den ständiga risken att något riktigt allvarligt ska hända, något som leder till att ett barn eller en hund får men för livet.
Jag har känt Milly sen hon var ett år och tycker mycket om henne. Om man bortser från bit-problematiken är hon en jättego liten hund. Men på senare tid har jag också insett att ett lyckligt liv och en hund som bits är en omöjlig kombination.
Milly kan aldrig någonsin få en bättre matte och husse! Aldrig! Att omplacera är inget val, jag tycker att Nina här ovanför har skrivit ett mycket klokt svar på detta inlägg.
Marie - visst, vi har valt att ha hundarna i vårt liv. Men till vilket pris? Man kan inte rädda alla, speciellt inte på bekostnad av sitt eget välmående. Det känns som om din kommentar är ett taffligt försök till att ge Catrine dåligt samvete och skuldkänslor - lägg av! Har du ens träffat Milly? Känner du Catrine?
Ingen ger dig Nobelpriset för att du offrar ditt liv, både privat och det sociala, för att dina hundar ska ha det bra...
Nä, det ska vara roligt att ha hund! Man ska inte behöva gå runt med en klump i magen och ständigt vara rädd, beredd, på sin vakt och så vidare.
Det är sorgligt, det är det. Skulle jag bara kunna så skulle jag trolla med knäna. Jag är väldigt ledsen att ni tvingas ta beslutet, men i mina ögon är det ett klokt beslut.
Skulle jag vara uppfödare skulle jag vara överlycklig över att få er till valpköpare! Ni kan ge en hund allt den behöver och mer därtill. En hund som har rätt förutsättningar från start och som kan ge dig det där underbara aktiva hundlivet och ett helt normalt liv där man inte behöver anpassa sig på grund av att hunden bits.
Massor med kramar! Jag tänker jättemycket på er!
Jag vet inte vad jag kan säga som jag inte redan sagt. Insikter tar ibland lång tid på sig att falla på plats och det kommer kanske inte kännas bra i magen. Det kommer kanske aldrig något Tecken som talar om för en vad man ska göra, vad som är rätt. Kanske är det bara så att man måste låta beslutet finnas med en tillräckligt länge för att man ska bli redo att genomföra det.
Jag tror som Emma, att varenda uppfödare skulle vara överlyckliga över att få just er som valpköpare!
(Ta en av Chiakis systrar vettja! ;P) Det finns inte bättre och mer engagerade hundägare än er!
Kram kram kram!
Usch vad tungt... Den där tyngdkänslan i kroppen som bara kretsar kring att finna en utväg, en utväg som inte gör ont. Samtidigt så vill man undvika varenda promenad, möta människor och allra helst oförutsedda situationer. Det ska inte vara så att leva med hund. Självklart att det inte enkelt att ha hund. Precis som det inte är enkelt med några relationer. Vi har alla våra gränser, när vi nått en nivå där det inte längre går. Det låter som att ni har kommit till er...
Jag hoppas att ni får stöd från människor omkring er! Det är inget lätt beslut och det är bara ni som kan besluta vad som är rätt för er. Som Suvi säger, kanske måste beslut vara med en ett tag får att man ska orka fatta dem. Hoppas ni kommer till ro med vad ni behöver göra snart! Det finns inget rätt eller fel när det gäller sådana här saker. Frågan är vad som är rätt för er och Milly? Kramar!
Håller med Nina! Absolut inte omplacera Milly! (Skulle aldrig omplacera Imsa heller, men det förstår ingen som inte sett hennes "hemska" jag. Utåt sett är hon ju "den perfekte hunden").
Och du vet...med din nya hund kommer du att "slå oss på fingrarna" allihop! Du har en fantastisk känsla när det gäller hund:)))
Tack för sällskap och guidning idag!!
Det värker i mitt hjärta för det jag läser. Ni har kämpat och slitit med denna lilla hund. Vilka framgångar och vilka bakslag. Hur ni än bestämmer er för att göra så har ni mitt fulla stöd. Milly är liksom alla Piröhundar alltid välkommen tillbaka hit. Massor av styrkekramar.
Till Elli: Så du som uppfödare skulle kunna tänka dig att ta tillbaka Milly? Då kan jag inte låta bli att undra om du hade tänkt behålla henne eller omplacera henne på nytt?
Kram!
jag tror att alla som läser denna bloggen vill att Elli svarar på frågan som Nina ställde.
Ja Elli, jag skulle också gärna vilja veta hur du tänker när du erbjuder dig att ta tillbaka Milly. Vilket rum hade du tänkt förvara henne i, med tanke på att hon varken kan vistas bland barn eller andra hundar?
Jag kan inte låta bli att tycka att du bagatelliserar våra problem när du menar att vi utan svårigheter hade kunnat dumpa Milly hos dig. Jag blir uppriktigt sagt förbannad, och snart skriver jag ur mig min ilska i ett blogginlägg utan att tänka på risken att anklagas för förtal!
Det där tycker jag känns lite genomskinligt. Jag menar om Elli nu inte ser det som att det skulle vara något problem att ta hem Milly, vare sig det är att ha henne kvar eller omplacera vidare, hur kan hon då ge "sitt fulla stöd" till Catrine och Tony oavsett hur de väljer? Alltså om jag födde upp hundar och hade en uppfödning som stod inför avlivning och jag ansåg att det skulle fungera bra att ha den hemma hos mig eller i något annat hem då skulle jag göra ett allvarligt försök att få det dit hän. Och då menar jag inte skriva en kommentar i en blogg. Jag menar det måste ju hon inse också att om inte Catrine och Tony kan ha kvar Milly så kommer ingen annan kunna det heller.
Jag vet hur ni har kämpat och jag har följt er genom bloggen och en stor eloge till er båda, för många hade gett upp , men ni har kämpat och det är inget lätt val att ta eller beslut om hur man vill att ens hund ska ha det i framtiden, tanken med mitt inlägg tidigare, var aldrig att anklaga eller hoppa på någon, utan jag tycker det har varit väldigt intressant att följa eran blogg, eftersom vi själva har en dvärgpincher, så alla lycka till er, Kram Marie
Ja hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Mitt första inlägg var bra mycket längre från början men jag suddade för att inte trampa någon på tårna, och så blir det så här. Jag sökte dig i går Catrine för att få prata med dig och inte ha denna diskussioenen på webben.Eftersom du inte svarade gissar jag att du inte vill prata med mig?
Jag tycker inte heller att Milly skall till en ny familj men jag har inte träffat henne på länge och har svårt att bedömma hur hon skulle funka hos mig, vår familj är inte ny för henne. Jag har aldrig menat att förringa någonting. Du och jag har ett SKK-avtal som klart säger att hon alltid är välkommen hit. Det tänker jag aldrig backa på. Jag har mig veterligen aldrig varit annat än stöttande till er, jag har tyckt och tycker att ni jobbat fantastiskt med Milly.
Jag har aldrig gömt något av info om Milly, det fanns inget som antydde att det var ett mentalt probelm i samband med omplceringen. Ni fick kontakt med tidigare ägare. Jag vill endast vara till hjälp och i den mån det är möjligt stötta er i en mycket svår situation oavsett vad ni väljer.
Den som har vidare frågor är välkommen att kontakta mig, jag har inga hemligheter, ordning på mina papper och gör så gott jag kan som människa och uppfödare.
Det här är verkligen en jättesorglig historia för alla inblandade. Om det kan komma något gott ur det här, så vore det att alla uppfödare av både pinscher och andra raser, omedelbart slutar att avla på hundar som bits/har mentala problem. Och håller stenhårt på det vad som än händer, det vill säga oavsett hur snygg hunden är på utställning. Då slipper kanske fler valpköpare/förstagångshundägare att hamna i så här tragiska och hemska situationer i framtiden.
