Dagarna efter..
Först och främst vill jag tacka ALLA som hört av sig till oss på ena eller andra sättet! Har fått så många fina små meddelanden här, på facebook och i mobilen. Visst börjar man gråta varje gång man läser någons snälla rader, men det betyder verkligen mycket att folk tar sig tid och skickar en tanke. Jag vet själv hur jobbigt det kan vara att höra av sig till någon som har sorg, helst kanske man vill slippa ta kontakt. Men några snälla ord från vänner och familj i svåra tider har större betydelse än man kan ana...
Jag tror inte jag vill gå in så mycket på hur det var sista dagen med Milly. Det var så bra som det kunde bli iaf, härlig skogspromenad utan koppel, och sedan gick allt hos veterinären bra. Det gick smidigt utan problem, på kliniken var det lugnt och vi fick den tid vi behövde. Vi kunde bara inte fatta att vi gjorde det. Och kan knappt fortfarande fatta att hon verkligen är borta...
Direkt efteråt kändes det på ett sätt redan lättare, all oro och ångest var försvunnen. Nu är det bara ren sorg och saknad. Det är som värst när man ska gå och lägga sig, och när man vaknar. Allt är tyst och stilla och man hör inte någon som gäspar, eller stönar för att man råkat trycka till henne med foten under täcket. Man hör liksom alla ljuden inom sig, men det är ju ändå tyst runt omkring. Usch, det känns fruktansvärt tomt.
På dagarna går det bättre, så länge vi sysselsätter oss. Vi har lyckats hålla oss ganska bra upptagna med allt möjligt faktiskt. På nåt sätt lyckas man fylla de luckor som uppstår när promenader, ompyssling och träning plockas bort. Det finns också ett ljus i tunneln långt där framme. Till slut kommer vi vara redo för en ny liten vän, och det är det vi fantiserar om när vi vill fly undan verkligheten ett tag.
Känner inte riktigt att jag fixar att lägga in någon bild här.. Vi fotade sista promenaden men än känns det inte bara positivt att se de bilderna. Istället lägger jag in en dikt som Susanne lämnade bland kommentarerna. Den är verkligen sorglig och man kan knappt läsa orden för alla tårarna.. Men den är fin:
I Stood By Your Bed Last Night
I stood by your bed last night, I came to have a peep. I could see that you were crying, You found it hard to sleep.
I whined to you softly as you brushed away a tear, "It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."
I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea, You were thinking of the many times, your hands reached down to me.
I was with you at the shops today, Your arms were getting sore. I longed to take your parcels, I wish I could do more.
I was with you at my grave today, You tend it with such care. I want to reassure you, that I'm not lying there.
I walked with you towards the house, as you fumbled for your key. I gently put my paw on you, I smiled and said "it's me."
You looked so very tired, and sank into a chair. I tried so hard to let you know, that I was standing there.
It's possible for me to be so near you everyday. To say to you with certainty, "I never went away."
You sat there very quietly, then smiled, I think you knew, in the stillness of that evening, I was very close to you.
The day is over... I smile and watch you yawning and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."
And when the time is right for you to cross the brief divide, I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.
I have so many things to show you, there is so much for you to see. Be patient, live your journey out ... then come home to be with me.
- Author unknown
Jag tror inte jag vill gå in så mycket på hur det var sista dagen med Milly. Det var så bra som det kunde bli iaf, härlig skogspromenad utan koppel, och sedan gick allt hos veterinären bra. Det gick smidigt utan problem, på kliniken var det lugnt och vi fick den tid vi behövde. Vi kunde bara inte fatta att vi gjorde det. Och kan knappt fortfarande fatta att hon verkligen är borta...
Direkt efteråt kändes det på ett sätt redan lättare, all oro och ångest var försvunnen. Nu är det bara ren sorg och saknad. Det är som värst när man ska gå och lägga sig, och när man vaknar. Allt är tyst och stilla och man hör inte någon som gäspar, eller stönar för att man råkat trycka till henne med foten under täcket. Man hör liksom alla ljuden inom sig, men det är ju ändå tyst runt omkring. Usch, det känns fruktansvärt tomt.
På dagarna går det bättre, så länge vi sysselsätter oss. Vi har lyckats hålla oss ganska bra upptagna med allt möjligt faktiskt. På nåt sätt lyckas man fylla de luckor som uppstår när promenader, ompyssling och träning plockas bort. Det finns också ett ljus i tunneln långt där framme. Till slut kommer vi vara redo för en ny liten vän, och det är det vi fantiserar om när vi vill fly undan verkligheten ett tag.
Känner inte riktigt att jag fixar att lägga in någon bild här.. Vi fotade sista promenaden men än känns det inte bara positivt att se de bilderna. Istället lägger jag in en dikt som Susanne lämnade bland kommentarerna. Den är verkligen sorglig och man kan knappt läsa orden för alla tårarna.. Men den är fin:
I Stood By Your Bed Last Night
I stood by your bed last night, I came to have a peep. I could see that you were crying, You found it hard to sleep.
I whined to you softly as you brushed away a tear, "It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."
I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea, You were thinking of the many times, your hands reached down to me.
I was with you at the shops today, Your arms were getting sore. I longed to take your parcels, I wish I could do more.
I was with you at my grave today, You tend it with such care. I want to reassure you, that I'm not lying there.
I walked with you towards the house, as you fumbled for your key. I gently put my paw on you, I smiled and said "it's me."
You looked so very tired, and sank into a chair. I tried so hard to let you know, that I was standing there.
It's possible for me to be so near you everyday. To say to you with certainty, "I never went away."
You sat there very quietly, then smiled, I think you knew, in the stillness of that evening, I was very close to you.
The day is over... I smile and watch you yawning and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."
And when the time is right for you to cross the brief divide, I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.
I have so many things to show you, there is so much for you to see. Be patient, live your journey out ... then come home to be with me.
- Author unknown
Borta
Nu är det gjort. Milly är borta. Min syster har gjort ett jättefint blogginlägg om det, och istället för att skriva mer så länkar jag dit.
Klicka här.
Klicka här.
Uppståndelse
Usch, det här har utvecklats till något som inte är vad jag tänkt från början. Många verkar beröras av det som pågår, vilket är fullt begripligt. Folk hör av sig, både i kommentarer nedan, på facebook och via mejl. Jag har tyvärr inte svarat alla, vilket jag ber om ursäkt för. Kraften räcker inte till att vara överallt på samma gång. Jag tackar för alla som vill hjälpa, och ger förslag på andra utvägar. Den här gången har vi dock fallit så djupt att det är omöjligt att ta sig upp igen. En del har berättat om liknande erfarenheter, vilket är fruktansvärt sorgligt. Tack för att ni delar med er av era svårigheter till mig, men jag ber er: berätta om det öppet, för alla.
Jag har under den senaste tiden ifrågasatt mitt bloggande. Hur kan jag vilja blotta mig själv och min lilla flock så som jag gör i en tid som denna? Jag hade för en tid sen aldrig kunnat se mig själv skriva om jobbiga tankar och känslor offentligt. Men jag kommer ändå fram till att det har ett syfte, eller flera.
Jag får ur mig allt jobbigt. Visst, jag pratar med massor av vänner och familj hela tiden, men att skriva är något annat. Det gör att man sammanfattar sig själv och får tid att formulera och sätta ord på alla olika känslor.
Jag hoppas också innerligt att mina ord kan vara till nytta för någon annan. Om det så finns en enda förtvivlad hundägare, som finner en liten gnutta tröst/igenkänning/gemenskap i texterna, och får ut något positivt av det, så är det värt det. Jag har hela tiden velat visa för alla som har hundar med problem, att det går att leva med dem och ha roligt ändå. För det gör det! Men nu inser jag att vi tyvärr, som så många andra inte orkar hålla ut hela vägen.
Det finns problem i rasen som jag tycker måste uppmärksammas. Jag vet att många har hundar som inte fungerar, och man lider av detta i tysthet. Visst känner man skam över att ha en hund som bits. Men låt det jobbiga bli till nytta för någon annan, blivande valpköpare tex. Inte lägga locket på, utan ta fram och dela det jobbiga med andra i samma situation! För i det här är man inte ensam...
Jag är glad att jag mer och mer börjat berätta om de problem vi har med Milly. Ända sedan första bettet har tankar på avlivning funnits i mig. Det har varit med hela vägen. Ibland väl dolt av träningar, tävlingar och underbara upplevelser. Men det har alltid funnits där, som en mörk fläck inne i huvudet. Jag hoppas att jag och Tony när det här är över kan känna en lättnad, som att en tyngd lyfts av våra axlar.
Jag kommer att lämna pinschervärlden och alla dess problem bakom mig. Vissa godbitar kommer jag spara, de som ger mig glädje. Hundvärlden stannar jag dock kvar i. Visst blir det ett litet uppehåll nu, men snart hoppas jag vara tillbaka med ny energi, nya förhoppningar och nya mål. Om någon vill läsa om det i framtiden så kommer det antagligen finnas en plats för det också.
Nu önskar jag mig ett lugn, både här, i mig själv och i mina nära. Ta hand om er!
Jag har under den senaste tiden ifrågasatt mitt bloggande. Hur kan jag vilja blotta mig själv och min lilla flock så som jag gör i en tid som denna? Jag hade för en tid sen aldrig kunnat se mig själv skriva om jobbiga tankar och känslor offentligt. Men jag kommer ändå fram till att det har ett syfte, eller flera.
Jag får ur mig allt jobbigt. Visst, jag pratar med massor av vänner och familj hela tiden, men att skriva är något annat. Det gör att man sammanfattar sig själv och får tid att formulera och sätta ord på alla olika känslor.
Jag hoppas också innerligt att mina ord kan vara till nytta för någon annan. Om det så finns en enda förtvivlad hundägare, som finner en liten gnutta tröst/igenkänning/gemenskap i texterna, och får ut något positivt av det, så är det värt det. Jag har hela tiden velat visa för alla som har hundar med problem, att det går att leva med dem och ha roligt ändå. För det gör det! Men nu inser jag att vi tyvärr, som så många andra inte orkar hålla ut hela vägen.
Det finns problem i rasen som jag tycker måste uppmärksammas. Jag vet att många har hundar som inte fungerar, och man lider av detta i tysthet. Visst känner man skam över att ha en hund som bits. Men låt det jobbiga bli till nytta för någon annan, blivande valpköpare tex. Inte lägga locket på, utan ta fram och dela det jobbiga med andra i samma situation! För i det här är man inte ensam...
Jag är glad att jag mer och mer börjat berätta om de problem vi har med Milly. Ända sedan första bettet har tankar på avlivning funnits i mig. Det har varit med hela vägen. Ibland väl dolt av träningar, tävlingar och underbara upplevelser. Men det har alltid funnits där, som en mörk fläck inne i huvudet. Jag hoppas att jag och Tony när det här är över kan känna en lättnad, som att en tyngd lyfts av våra axlar.
Jag kommer att lämna pinschervärlden och alla dess problem bakom mig. Vissa godbitar kommer jag spara, de som ger mig glädje. Hundvärlden stannar jag dock kvar i. Visst blir det ett litet uppehåll nu, men snart hoppas jag vara tillbaka med ny energi, nya förhoppningar och nya mål. Om någon vill läsa om det i framtiden så kommer det antagligen finnas en plats för det också.
Nu önskar jag mig ett lugn, både här, i mig själv och i mina nära. Ta hand om er!
Som att dra av ett plåster långsamt
Ungefär så känns det här. Hur länge kan man gå och fundera på ett beslut? På ett sätt känns det som att jag redan har fattat det. Men att gå från tanke till handling är en helt annan sak.
Ingen hundfilm den här gången, men en fin låt att lyssna på medan man läser.
Plötsligt ökar antalet besökare i bloggen. Varför? Av samma anledning som att de mest lästa inläggen är de, som handlar om stora misslyckanden i form av bett?
Under de här 2½ åren med Milly har jag legat längst ner på botten och krälat så många gånger. Varenda gång har det ändå slutat med att viljan att fortsätta kämpa har återvänt. Det finns alltid nåt mer man kan prova, något nytt att träna och förbättra, som kan ändra Millys sätt. Jag och Tony kan alltid bli bättre, duktigare och säkrare. Vi måste vara ett vattentätt team som aldrig lämnar minsta lilla möjlighet till felsteg. Vi måste vara ännu mer försiktiga, vi måste säga ifrån ännu tydligare till människor omkring oss, vi måste skydda, skydda, skydda Milly från alla i vår omgivning. Om jag dessutom bara kan kontrollera mina egna tankar och låta bli att tänka på allt som är dåligt, så finns det ju så mycket som är bra! Om jag bara kan kontrollera mig själv. Kontrollera mig, min hund och alla levande varelser runt omkring.
Efter alla andra olyckor har jag kommit tillbaka på banan igen och allt har blivit som vanligt. Åtminstone ända tills nästa grej inträffar. Nu har det gått tio dagar sedan den senaste incidenten, och hittills har inte viljan att kämpa vidare infunnit sig.
De tre alternativen jag skrev om i förra inlägget är egentligen bara två. Av många olika anledningar känns det inte som en bra idé att skaffa en valp när man regelbundet mår såhär, eller när Millys alla problem fortfarande skulle finnas kvar. Den största anledningen till att vi inte kommer ha två hundar är egentligen att det inte funkar rent praktiskt. Vi kan inte ordna hundvakt till två hundar på samma ställe, när vi ska jobba till sommaren. Eller nån annan gång. Eftersom Milly bara kan lämnas hos Tonys föräldrar, så är läget rätt låst. De är de hundvakter vi har, och vi kan ju inte tvinga dem att hjälpa oss mer än de känner att de vill och klarar.
Tony är bortrest sedan i onsdags. Jättebra tajming med skidresa just i det här läget... Men vad göra, är det redan betalt så får man ju åka. Jag och Milly har alltså varit själva i några dagar. Det känns minst sagt obekvämt att promenera med, mata och sköta om sin hund samtidigt som man funderar på att.. ja ni vet. Hon är inte jättenöjd med situationen heller, märker såklart av stämningen och går och väntar på att husse ska komma hem.
Som tur är har jag lyckats umgås med familj, hundträningskompisar och icke-hundiga vänner de här dagarna, vilket verkligen känts som en räddning ur ett stort, deppigt, svart hål.
Det blir en hel del fantiserande och letande efter valpkullar också. Kanske låter grymt att göra det innan vi bestämt hur det blir med Milly. Men något kul måste man ju få tänka på, och kanske kan ett beslut bli liite lättare om man ser ett ljus i tunneln? Det hade varit så otroligt härligt att få en ny liten vän och slippa alla problem. En glad liten skit som man kan utgå från noll med, inte från -10, som med Milly. Det hade varit så roligt att istället för att jobba med att reparera skador, jobba med att utveckla något som är bra från början.
Under de här 2½ åren med Milly har jag legat längst ner på botten och krälat så många gånger. Varenda gång har det ändå slutat med att viljan att fortsätta kämpa har återvänt. Det finns alltid nåt mer man kan prova, något nytt att träna och förbättra, som kan ändra Millys sätt. Jag och Tony kan alltid bli bättre, duktigare och säkrare. Vi måste vara ett vattentätt team som aldrig lämnar minsta lilla möjlighet till felsteg. Vi måste vara ännu mer försiktiga, vi måste säga ifrån ännu tydligare till människor omkring oss, vi måste skydda, skydda, skydda Milly från alla i vår omgivning. Om jag dessutom bara kan kontrollera mina egna tankar och låta bli att tänka på allt som är dåligt, så finns det ju så mycket som är bra! Om jag bara kan kontrollera mig själv. Kontrollera mig, min hund och alla levande varelser runt omkring.
Efter alla andra olyckor har jag kommit tillbaka på banan igen och allt har blivit som vanligt. Åtminstone ända tills nästa grej inträffar. Nu har det gått tio dagar sedan den senaste incidenten, och hittills har inte viljan att kämpa vidare infunnit sig.
De tre alternativen jag skrev om i förra inlägget är egentligen bara två. Av många olika anledningar känns det inte som en bra idé att skaffa en valp när man regelbundet mår såhär, eller när Millys alla problem fortfarande skulle finnas kvar. Den största anledningen till att vi inte kommer ha två hundar är egentligen att det inte funkar rent praktiskt. Vi kan inte ordna hundvakt till två hundar på samma ställe, när vi ska jobba till sommaren. Eller nån annan gång. Eftersom Milly bara kan lämnas hos Tonys föräldrar, så är läget rätt låst. De är de hundvakter vi har, och vi kan ju inte tvinga dem att hjälpa oss mer än de känner att de vill och klarar.
Tony är bortrest sedan i onsdags. Jättebra tajming med skidresa just i det här läget... Men vad göra, är det redan betalt så får man ju åka. Jag och Milly har alltså varit själva i några dagar. Det känns minst sagt obekvämt att promenera med, mata och sköta om sin hund samtidigt som man funderar på att.. ja ni vet. Hon är inte jättenöjd med situationen heller, märker såklart av stämningen och går och väntar på att husse ska komma hem.
Som tur är har jag lyckats umgås med familj, hundträningskompisar och icke-hundiga vänner de här dagarna, vilket verkligen känts som en räddning ur ett stort, deppigt, svart hål.
Det blir en hel del fantiserande och letande efter valpkullar också. Kanske låter grymt att göra det innan vi bestämt hur det blir med Milly. Men något kul måste man ju få tänka på, och kanske kan ett beslut bli liite lättare om man ser ett ljus i tunneln? Det hade varit så otroligt härligt att få en ny liten vän och slippa alla problem. En glad liten skit som man kan utgå från noll med, inte från -10, som med Milly. Det hade varit så roligt att istället för att jobba med att reparera skador, jobba med att utveckla något som är bra från början.
Jobbigt
Om den här händelsen med jrt:n hade varit en engångsgrej, så hade det inte varit hela världen, det är sånt som händer. Vi får antagligen aldrig heller veta om den andra hunden påverkas av "attacken".
Saken är att det här var ju inte en engångsgrej, långt ifrån. Jag och Tony gjorde en lista idag där vi skrev upp alla olika typer av nafsningar, utfall, bett och försök till bett, som Milly lyckats med under de 2½ åren vi haft henne. Jag tror jag skulle ångra mig om jag berättade för alla hur många punkter den listan slutade på. Risken finns att folk verkligen skulle se ner på oss (ännu mer) för att vi behåller en hund som varit inblandad i så mycket. Jag kan bara säga att listan blev allt för lång.
Vi har diskuterat och gråtit en massa här hemma det senaste. För varje olycka som händer kommer vi närmare slutet, och nu tycker jag att det känns mer än nånsin att det får vara nog. Jag tycker inte att det är okej att ha en hund som är "farlig" för andra. Det är otroligt nedbrytande och knäckande att behöva leva i en känslomässig berg och dalbana. Jag rycker inte på axlarna och går vidare med lätta steg efter att Milly ställt till med något, det tar dagar, veckor att kravla sig upp igen och mycket försummas under tiden. Vem vill gå gråtande till skolan? Man stannar hemma. Att ha andras men främst sin egen press på sig att aldrig aldrig göra fel eller misslyckas gör att man blir rätt spänd faktiskt. Och är matte spänd, blir hunden spänd. Om jag däremot anstränger mig för att slappna av och tänker på att saker gått bra det senaste... Då är jag inte 100% fokuserad, och då hittar Milly en chans att hitta på jävelskap. Vi gör verkligen så gott vi kan, men det räcker inte. Olyckor händer och kommer fortsätta hända.
Vi ser det som att vi har tre alternativ.
1: Vi fortsätter kämpa med Milly. Hon är underbar och vi älskar verkligen den lilla skithunden. Men det innebär garanterat fler misslyckanden och därmed mer lip, grin, bitterhet, sorg och förtvivlan. Vi kommer ha jätteroligt, men vi kommer också må otroligt dåligt emellanåt.
2: Vi har kvar Milly men skaffar en till hund. Vi har insett att detta året är året vi har möjlighet för en valp, jag och Tony har varsin termin med hemmasittande skrivande. Mitt schema till våren innebär en halvdag i skolan per vecka ungefär = guldläge. En annan hund hade kunnat uppfylla alla mina drömmar om träning och tävling, om att vara social och kunna vara med överallt och vilja umgås med oss och andra människor... Millys problem skulle visserligen finnas kvar, men kanske skulle de inte orsaka så stor förödelse om vi hade en annan hund som gav oss massor av glädje. Vi skulle iaf få ha kvar vår knashund.
Tillägg: Vi har ingen lösning på var vi skulle kunna göra av två hundar under sommaren när vi jobbar, och behöver hjälp med hundvakt. Milly kan som sagt bara vara hos Tonys föräldrar. De ställer upp och passar en hund. De har ju en egen med och att gå ut med tre idioter som drar i kopplet hade inte vi heller tyckt var jättekul.
3: Vi tar bort Milly, slipper alla problem, säkerhetsåtgärder och dessa fruktansvärda svackor. Vi skaffar en valp av en helt annan ras, som har alla förutsättningar att ge oss det vi ville ha ut av hundägandet från första början.
Jag fattar ju vilket alternativ som utfrån sett verkar bäst och mest logiskt. Problemet är bara att det känns FÖRJÄVLIGT att döda en hund som inte är dum med mening... En hund vi älskar och som är beroende av oss... Hon har ju ingen annan än mig och Tony :(
Saken är att det här var ju inte en engångsgrej, långt ifrån. Jag och Tony gjorde en lista idag där vi skrev upp alla olika typer av nafsningar, utfall, bett och försök till bett, som Milly lyckats med under de 2½ åren vi haft henne. Jag tror jag skulle ångra mig om jag berättade för alla hur många punkter den listan slutade på. Risken finns att folk verkligen skulle se ner på oss (ännu mer) för att vi behåller en hund som varit inblandad i så mycket. Jag kan bara säga att listan blev allt för lång.
Vi har diskuterat och gråtit en massa här hemma det senaste. För varje olycka som händer kommer vi närmare slutet, och nu tycker jag att det känns mer än nånsin att det får vara nog. Jag tycker inte att det är okej att ha en hund som är "farlig" för andra. Det är otroligt nedbrytande och knäckande att behöva leva i en känslomässig berg och dalbana. Jag rycker inte på axlarna och går vidare med lätta steg efter att Milly ställt till med något, det tar dagar, veckor att kravla sig upp igen och mycket försummas under tiden. Vem vill gå gråtande till skolan? Man stannar hemma. Att ha andras men främst sin egen press på sig att aldrig aldrig göra fel eller misslyckas gör att man blir rätt spänd faktiskt. Och är matte spänd, blir hunden spänd. Om jag däremot anstränger mig för att slappna av och tänker på att saker gått bra det senaste... Då är jag inte 100% fokuserad, och då hittar Milly en chans att hitta på jävelskap. Vi gör verkligen så gott vi kan, men det räcker inte. Olyckor händer och kommer fortsätta hända.
Vi ser det som att vi har tre alternativ.
1: Vi fortsätter kämpa med Milly. Hon är underbar och vi älskar verkligen den lilla skithunden. Men det innebär garanterat fler misslyckanden och därmed mer lip, grin, bitterhet, sorg och förtvivlan. Vi kommer ha jätteroligt, men vi kommer också må otroligt dåligt emellanåt.
2: Vi har kvar Milly men skaffar en till hund. Vi har insett att detta året är året vi har möjlighet för en valp, jag och Tony har varsin termin med hemmasittande skrivande. Mitt schema till våren innebär en halvdag i skolan per vecka ungefär = guldläge. En annan hund hade kunnat uppfylla alla mina drömmar om träning och tävling, om att vara social och kunna vara med överallt och vilja umgås med oss och andra människor... Millys problem skulle visserligen finnas kvar, men kanske skulle de inte orsaka så stor förödelse om vi hade en annan hund som gav oss massor av glädje. Vi skulle iaf få ha kvar vår knashund.
Tillägg: Vi har ingen lösning på var vi skulle kunna göra av två hundar under sommaren när vi jobbar, och behöver hjälp med hundvakt. Milly kan som sagt bara vara hos Tonys föräldrar. De ställer upp och passar en hund. De har ju en egen med och att gå ut med tre idioter som drar i kopplet hade inte vi heller tyckt var jättekul.
3: Vi tar bort Milly, slipper alla problem, säkerhetsåtgärder och dessa fruktansvärda svackor. Vi skaffar en valp av en helt annan ras, som har alla förutsättningar att ge oss det vi ville ha ut av hundägandet från första början.
Jag fattar ju vilket alternativ som utfrån sett verkar bäst och mest logiskt. Problemet är bara att det känns FÖRJÄVLIGT att döda en hund som inte är dum med mening... En hund vi älskar och som är beroende av oss... Hon har ju ingen annan än mig och Tony :(
Nytt år nya misslyckanden
Så bra gick det med de nya målen. Några timmar efter att jag skrev det här:
"- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor", så hände just det, en bitolycka. Så bra var jag på att läsa min mentalt påfrestade hund och förhindra att något dåligt skulle hända. Som "TUR" var var det en stackars hund som fick smaka på Millys dåliga nerver och inte en människa.
Jag gömde godisbitar i barken på ett träd, vid sidan av promenadvägen. Milly letade för fullt när promenadens ENDA hund närmade sig. Det var en liten jackrusselkille som trippade på så fint, sa inte ett knyst. Vanligtvis brukar inte Milly bry sig om hundar i närheten, när hon letar godis. Jag ställde mig ändå tätt intill henne, men lät henne fortsätta med sin uppgift. När den lille hanen passerade kastade sig Milly så snabbt mot den att jag inte hann reagera. Det förbannade (låsta) flexikopplet rycktes ur min vantbeklädda hand. Milly flög på den lille hunden och bet honom. När han tryckte sig mot marken för att komma undan hejdade hon sig en sekund. Sedan hoppade hon på honom igen!
Som tur var blev det ingen skada på den andra hunden, ägaren blev lätt chockad men inte arg och vi kunde prata med varandra efteråt. Milly var konstigt nog inte särskilt upphetsad när jag fick tag på henne.
Jag vet ju varför det blir så här. Efter att själv ha blivit skrämd och påhoppad så är det tydligen bäst att vara den som attackerar först. Efter att Milly fick på nöten av Nemi så har det varit väldigt svårt att kunna ha med andra hundar att göra. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är lika illa att hon flyger på hundar oprovocerat oavsett vad hon har i bagaget.
Antingen är jag en idiot eller så är jag bara dömd att misslyckas. Oavsett vilket borde jag kanske sluta blogga och hålla tyst om våra misslyckanden nu. Hur många gånger kan ens hund ställa till med saker utan att man klassas som en fruktansvärt oansvarig och inkompetent ägare? Det kvittar ju hur mycket vi försöker, gör vårt bästa och kämpar på, det skiter ju sig i alla fall. Man vill ju bara försvinna från jordens yta.. När jag återvänder hoppas jag att allt som hänt de här åren med Milly bara var en mardröm. Hunden vid min sida är inte en nervsvag stackare som förstör för alla som kommer i hennes närhet, och matten är inte en misslyckad dåre som vägrar inse att det aldrig kommer fungera. Godnatt!
"- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor", så hände just det, en bitolycka. Så bra var jag på att läsa min mentalt påfrestade hund och förhindra att något dåligt skulle hända. Som "TUR" var var det en stackars hund som fick smaka på Millys dåliga nerver och inte en människa.
Jag gömde godisbitar i barken på ett träd, vid sidan av promenadvägen. Milly letade för fullt när promenadens ENDA hund närmade sig. Det var en liten jackrusselkille som trippade på så fint, sa inte ett knyst. Vanligtvis brukar inte Milly bry sig om hundar i närheten, när hon letar godis. Jag ställde mig ändå tätt intill henne, men lät henne fortsätta med sin uppgift. När den lille hanen passerade kastade sig Milly så snabbt mot den att jag inte hann reagera. Det förbannade (låsta) flexikopplet rycktes ur min vantbeklädda hand. Milly flög på den lille hunden och bet honom. När han tryckte sig mot marken för att komma undan hejdade hon sig en sekund. Sedan hoppade hon på honom igen!
Som tur var blev det ingen skada på den andra hunden, ägaren blev lätt chockad men inte arg och vi kunde prata med varandra efteråt. Milly var konstigt nog inte särskilt upphetsad när jag fick tag på henne.
Jag vet ju varför det blir så här. Efter att själv ha blivit skrämd och påhoppad så är det tydligen bäst att vara den som attackerar först. Efter att Milly fick på nöten av Nemi så har det varit väldigt svårt att kunna ha med andra hundar att göra. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är lika illa att hon flyger på hundar oprovocerat oavsett vad hon har i bagaget.
Antingen är jag en idiot eller så är jag bara dömd att misslyckas. Oavsett vilket borde jag kanske sluta blogga och hålla tyst om våra misslyckanden nu. Hur många gånger kan ens hund ställa till med saker utan att man klassas som en fruktansvärt oansvarig och inkompetent ägare? Det kvittar ju hur mycket vi försöker, gör vårt bästa och kämpar på, det skiter ju sig i alla fall. Man vill ju bara försvinna från jordens yta.. När jag återvänder hoppas jag att allt som hänt de här åren med Milly bara var en mardröm. Hunden vid min sida är inte en nervsvag stackare som förstör för alla som kommer i hennes närhet, och matten är inte en misslyckad dåre som vägrar inse att det aldrig kommer fungera. Godnatt!
Nytt år nya mål
Efter att ha tittat igenom min "snabbgenomgång" av förra året inser jag att vi tävlat mer än vad jag trodde... Det blev 1 agilitytävling, 4 starter i lydnadsettan och 7 rallylydnadsstarter, samanlagt 12 tävlingstillfällen. Jag vet, det är inget mot vissa som åker land och rike runt och tävlar varje helg. Men det är inte det jag är ute efter. Jag har en bild av oss som ett väldigt sparsamt tävlande ekipage, men sååå snålt med tävlingar var det ju inte.
Jag tänker fortsätta i ungefär samma stil. En, max två tävlingar per månad under den pinshervänliga perioden tycker jag är lagom. Iaf om man vill köra både lydnad och rallylydnad, och dessutom hinna träna och förbättra sig mellan varje gång. Jag har lydnadsmål jag vill nå, men jag har ingen brådska dit. Ibland träffar man ekipage som är uppe i elit när hunden är två år. Då har de kanske tagit snabbaste vägen, med ett förstapris i varje klass och sedan uppflytt till nästa. Jag tänker lite tvärtom... Jag vill dra ut på det roliga och njuta av tävlandet så länge vi kan. Vem vet hur långt vi kan komma? Tänk om det tar stopp tidigare än förväntat, då har jag förbrukat chanserna att tävla, och den härliga känslan av att lyckas. Har man dessutom en hund som bara kan tävla under sen vår, sommar och tidigt höst, ja då kan man inte ha för bråttom. Vi har ju dessutom hela livet på oss att nå vår topp.
Många anser att man bör skynda sig vidare från lydnadsettan för att slippa råka ut för dåliga plastliggningar: hundar som inte är redo reser sig och sabbar för de andra (Precis som Milly gjorde på sin första tävling :P). Jag förstår verkligen tanken och håller med. Men för vår del var ju både jag och Milly helt nya på att tävla lydnad, jag ville se till att vi fick tävlingserfarenhet och verkligen kunde momenten innan vi gick vidare. Tycker dessutom att det är kul att ha tagit LP1.
Jag ser verkligen fram emot att starta i tvåan till våren! Träningen går enligt planen, och jag räknar med att vara klar (blir man nånsin helt klar..?) i tid tills det blir så skönt ute att även Milly kan tänka sig att ligga på backen i tre minuter. Vi har många förhoppningar på det nya året, och här följer några av dem i en målliknande lista:
Under 2012 har jag tänkt att vi ska:
- Träna lydnad för någon grym instruktör, gärna i privatträningsform.
- Tävla i tvåan och ta LP2.
- Påbörja inlärningen av treans moment.
- Tävla rallylydnad fortsättningsklass och ta RLD F.
- Fortsätta träna mycket sök.
- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor.
- Framförallt hålla oss aktiva, undvika skador och fortsätta ha skitkul ihop på träningarna. Grunden till allt är både min och Millys motivation, den är viktigast och den ska vi vara rädda om.
Jag tänker fortsätta i ungefär samma stil. En, max två tävlingar per månad under den pinshervänliga perioden tycker jag är lagom. Iaf om man vill köra både lydnad och rallylydnad, och dessutom hinna träna och förbättra sig mellan varje gång. Jag har lydnadsmål jag vill nå, men jag har ingen brådska dit. Ibland träffar man ekipage som är uppe i elit när hunden är två år. Då har de kanske tagit snabbaste vägen, med ett förstapris i varje klass och sedan uppflytt till nästa. Jag tänker lite tvärtom... Jag vill dra ut på det roliga och njuta av tävlandet så länge vi kan. Vem vet hur långt vi kan komma? Tänk om det tar stopp tidigare än förväntat, då har jag förbrukat chanserna att tävla, och den härliga känslan av att lyckas. Har man dessutom en hund som bara kan tävla under sen vår, sommar och tidigt höst, ja då kan man inte ha för bråttom. Vi har ju dessutom hela livet på oss att nå vår topp.
Många anser att man bör skynda sig vidare från lydnadsettan för att slippa råka ut för dåliga plastliggningar: hundar som inte är redo reser sig och sabbar för de andra (Precis som Milly gjorde på sin första tävling :P). Jag förstår verkligen tanken och håller med. Men för vår del var ju både jag och Milly helt nya på att tävla lydnad, jag ville se till att vi fick tävlingserfarenhet och verkligen kunde momenten innan vi gick vidare. Tycker dessutom att det är kul att ha tagit LP1.
Ett gammalt protokoll. Linförigheten/friaföljet behöver definitivt slipas på, det är väl vår svagaste länk. Den här gången satte Milly sig upp på platsen, ett moment vi också jobbar på att förbättra. Annars ser det ju ganska trevligt ut tycker jag :)
Jag ser verkligen fram emot att starta i tvåan till våren! Träningen går enligt planen, och jag räknar med att vara klar (blir man nånsin helt klar..?) i tid tills det blir så skönt ute att även Milly kan tänka sig att ligga på backen i tre minuter. Vi har många förhoppningar på det nya året, och här följer några av dem i en målliknande lista:
Under 2012 har jag tänkt att vi ska:
- Träna lydnad för någon grym instruktör, gärna i privatträningsform.
- Tävla i tvåan och ta LP2.
- Påbörja inlärningen av treans moment.
- Tävla rallylydnad fortsättningsklass och ta RLD F.
- Fortsätta träna mycket sök.
- Vara tillräckligt försiktiga så att vi slipper fler bitolyckor.
- Framförallt hålla oss aktiva, undvika skador och fortsätta ha skitkul ihop på träningarna. Grunden till allt är både min och Millys motivation, den är viktigast och den ska vi vara rädda om.
Bild tagen i våras. Mer sök lär det bli!
För tillfället vilar vi oss i form! Det smäller knappt ute längre, men förutom vid morgonrundan får vi ändå tvinga ut Milly på promenad. Hon låtsas inte höra när vi säger "ska vi gå ut och kissa?", som vi alltid säger före utgång. Efter att ha grävt fram henne under täcket och tjatat ner henne från sängen, springer hon och gömmer sig i sin bur. Ur den får vi hälla ut henne och sedan fösa henne fram till dörren. När täcke och koppel är på gör hon ett sista försök att vägra: Hon lägger i backen på alla fyra och vi får dra/bära henne ut genom ytterdörren. Inte så kul för varken henne eller oss, men det kommer gå över. Frågan är bara hur många veckor det ska ta innan det blir kul att vara ute igen...
Läka nerverna
Då var äntligen nyår över! Även om smällandet fortsätter ett tag till så bör det ju åtminstone minska dag för dag. Vi satt hemma igår och käkade god mat, jag, Tony och Milly. Persiennerna var nervevade och vi spelade rätt hög musik. Som tur var var Milly "bara" orolig så länge hon fick vara inomhus. Att gå ut var ingen idé. Det smällde lågt hela tiden från och med eftermiddagen och hon försökte bara panikartat ta sig in igen. Så vid halv tio-tiden övergav vi stan och åkte till mina föräldrar i Veddige. Där var det i stort sett helt tyst och Milly kunde äntligen kissa. Några droppar. Vid tolvslaget låg hon och gnagde på benknota i godan ro, det hördes inget smällande alls men syntes några fyrverkerier genom fönstren. Skönt att det blev så pass smärtfritt! Idag har vi gått en lång promenad vid havet bland annat och inte hört ett enda poffande. Ibland är man glad att det är regnigt och dimmigt så att dumt folk håller sig inne! Tyvärr var Milly smårädd hela tiden, men det var nog skönt att få röra på sig lite ändå.
Vi har tränat intensivt ända fram till nu. På förmiddagarna har vi tränat lydnadsdetaljer inne, och så har vi haft två sökträningar den senaste veckan. Jag är lite förvånad över hur bra Milly har klarat att träna trots att hon varit så rädd på kvällarna. Igår hade vi årets sista sökträning och då märkte jag faktiskt för första gången att Milly inte riktigt var på hugget. Visserligen var det svår terräng i rutan, men skicken i första rundan gick ovanligt dåligt. Vi försökte oss på en markeringövning som inte heller gick bra.
Till andra omgången gjorde jag det mycket enklare. Vi körde långa skick med hjälp av popup på den lättframkomliga sidan, och markeringsövningar på väldigt korta avstånd på den eländiga sidan. Nu lyckades hon varje gång och det var ju bra. Något som dock var mindre bra var att jag lade märke till ett obekvämt uttryck hos Milly, när hon belönades av sin favoritfigge. Figgen gjorde precis som vanligt och alltså inget fel, men jag tyckte att Milly såg ansträngd och något spänd ut i blicken.
Samma sak såg jag när Milly hälsade på min pappa senare på kvällen. Hon brukar alltid gilla honom och ser alltid helt ärligt glad ut när han kliar henne. De gjorde precis som de brukar när de hejar på varann, men efter en liten stund såg jag hur hennes uttryck förändrades. Ingen annan än jag och Tony kunde se det, men hon stelnade liksom till pyttelite, och ögonen började bli oroliga. Inget annat hände förutom att jag bad pappa att avsluta sitt klappande.
Att hon reagerar så här i vanligtvis väldigt positiva situationer är ett tydligt tecken på att hon har haft det jobbigt ett tag. Att gå och vara rädd under en längre period tär förstås på henne. Vi vet av erfarenhet att det är lättare att det händer något i bitväg när hon har varit under stor stress och påfrestning, därför har jag bestämt att det är dags för en viloperiod. Hon ska få läka sina nerver och vi måste tänka extra noga på att inte utsätta henne för några situationer där det finns risk att det händer en olycka. Hon får nöja sig med promenader och lättare aktivering inomhus, som godisletande eller annat. En sån här period bör ju inte vara optimal för inlärning heller, så lydnadsträningen får vänta en vecka eller två. Hon får den tid hon behöver, tills jag tycker att hon känns som vanligt igen.
Vi har fått lära oss att läsa vår lilla bitare den hårda vägen. Många misstag har skett, men jag är ändå glad att vi nu kan se de varningstecken vi ser. När förutsättningarna är som de är får man iaf vara glad för allt man lyckas förutse och förebygga.
Vi har tränat intensivt ända fram till nu. På förmiddagarna har vi tränat lydnadsdetaljer inne, och så har vi haft två sökträningar den senaste veckan. Jag är lite förvånad över hur bra Milly har klarat att träna trots att hon varit så rädd på kvällarna. Igår hade vi årets sista sökträning och då märkte jag faktiskt för första gången att Milly inte riktigt var på hugget. Visserligen var det svår terräng i rutan, men skicken i första rundan gick ovanligt dåligt. Vi försökte oss på en markeringövning som inte heller gick bra.
Hopp och skutt, men något förvirrat och utan rätta motivationen.
Hon ser ju ändå inte direkt slö ut :)
Till andra omgången gjorde jag det mycket enklare. Vi körde långa skick med hjälp av popup på den lättframkomliga sidan, och markeringsövningar på väldigt korta avstånd på den eländiga sidan. Nu lyckades hon varje gång och det var ju bra. Något som dock var mindre bra var att jag lade märke till ett obekvämt uttryck hos Milly, när hon belönades av sin favoritfigge. Figgen gjorde precis som vanligt och alltså inget fel, men jag tyckte att Milly såg ansträngd och något spänd ut i blicken.
Samma sak såg jag när Milly hälsade på min pappa senare på kvällen. Hon brukar alltid gilla honom och ser alltid helt ärligt glad ut när han kliar henne. De gjorde precis som de brukar när de hejar på varann, men efter en liten stund såg jag hur hennes uttryck förändrades. Ingen annan än jag och Tony kunde se det, men hon stelnade liksom till pyttelite, och ögonen började bli oroliga. Inget annat hände förutom att jag bad pappa att avsluta sitt klappande.
Att hon reagerar så här i vanligtvis väldigt positiva situationer är ett tydligt tecken på att hon har haft det jobbigt ett tag. Att gå och vara rädd under en längre period tär förstås på henne. Vi vet av erfarenhet att det är lättare att det händer något i bitväg när hon har varit under stor stress och påfrestning, därför har jag bestämt att det är dags för en viloperiod. Hon ska få läka sina nerver och vi måste tänka extra noga på att inte utsätta henne för några situationer där det finns risk att det händer en olycka. Hon får nöja sig med promenader och lättare aktivering inomhus, som godisletande eller annat. En sån här period bör ju inte vara optimal för inlärning heller, så lydnadsträningen får vänta en vecka eller två. Hon får den tid hon behöver, tills jag tycker att hon känns som vanligt igen.
Vi har fått lära oss att läsa vår lilla bitare den hårda vägen. Många misstag har skett, men jag är ändå glad att vi nu kan se de varningstecken vi ser. När förutsättningarna är som de är får man iaf vara glad för allt man lyckas förutse och förebygga.
