Att leta grejer
De fina två.
Nemi var också ett sant nöje att träna med. Hon har tidigare plockat ett första pris i lydnadsklass två med sin matte, så det är tvåans moment vi tränar på. Man märker att de finns där, men behöver plockas fram och dammas av bara. Det var ett tag sen hon tränade och tävlade lydnad, men för varje litet träningspass går allt bara bättre och bättre. Det känns som att det kan ligga och lura en liten lydnadshund under agilityytan ändå! ;)
Just att växla mellan två hundar under träningspasset känns som det optimala. Blir perfekt med automatiska pauser när den ena får vänta på sin tur. Är tråkigt att ta paus med en enda hund, då får man ju liksom sitta där och glo själv med ;)
Tydligen det enda rätta sättet att ta sig fram, Milly till vänster och Nemi till höger.
En himla kul grej är att tack vare Nemis närvaro, så kan Milly plötsligt göra saker som hon inte kunnat tidigare. Vi brukar låta Milly leta upp gömda små toarullar med godis eller torrfoder i, under promenaderna. På samma sätt som uppletande, men med ett ätbart fynd. Då och då har jag testat att gömma leksaker i den upptrampade rutan istället. Milly springer glatt ut, nosar och nosar, hittar leksaken och stannar hastigt till vid den. Hon är alltså väl medveten om att det ligger en grej där som tillhör oss. Men istället för att plocka upp den, tänker hon "Jaha, där ligger den, men var är mitt godis?" och letar vidare. Alltså får jag hämta mina leksaker själv.
Men igår..... Då hände det nåt! Jag har använt en liten boll med rävsvans på, som belöning till Nemi. Milly tycker att den är kul, men inte bäst. Jag använde rävsvansbollen och gömde för Nemi och lät henne snoka reda på den. Vilket hon gjorde utan problem. Godis, beröm och lek blev det då. Milly satt uppbunden och tittade på. Jag gömde rävsvansen en gång till, och lät Milly göra ett försök. Och nu, NU dök det minsann upp ett ursött litet pinschernylle ur det höga gräset... med en rävsvans i munnen!!! Hurra!!! ropade jag, och Milly stack överlycklig bort från mig såklart, och tog sedan några skojiga varv i full fart, runt runt. Men hela tiden bärandes på rävsvansen!
Hundarna fick sedan varsin omgång till, och vid andra försöket så lyckades jag få Milly att kuta med sitt fynd till mig, och byta mot godis. Då blev jag allt lite imponerad av lillråttan, och lite fnissig. Där visade hon verkligen att hon egentligen kan om hon bara vill! Lite konkurrans om mattes uppmärksamhet verkar göra Milly gott :)
De håller masken rätt bra, för egentligen är de inte överdrivet förtjusta i varandra ;)
Vad fina de är! 2 hundar är bäst i vissa lägen!
Granna hunnar :)
Roligt att du har upptäckt den där synergieffekten, eller vad man ska kalla det - att de triggar varandra, hundarna! Det blir roligare att träna flera, för de blir litet avundsjuka, och för att det blir omväxling för mig. Så blir jag en roligare tränare, och så blir det ännu roligare för hundarna. Vilken GOD cirkel!
