Pinschern Milly

Många andra sammanfattar året som gått i sina bloggar. Det tänker jag också göra! Mest är det för min egen skull, eftersom det kan vara kul och bra att ha en kort samanfattning att se tillbaka på. Eftersom livet inte är 100% askul jämt, så kommer inte den här sammanfattningen heller bestå av enbart glädje och lycka. Men jag garanterar att det positiva kommer väga över och det slutar lyckligt!! :)
Det här inlägget är ruskigt långt.. Kan man ens publicera ett så här långt inlägg? Det är väl ett heldagsprojekt att se alla filmer jag lagt in, så välj själva vad ni orkar se och hoppas ni inte somnar halvvägs.. ;)

Januari
Vi flyttade till Varberg på nyårsdagen. Från och med detta har vi gångavstånd till i stort sett allt vi behöver: hundklubben, tågstationen, Tonys skola och gym. Promenader vid havet blev något vi njuter av dagligen.
Vi åkte på tävling med hela agilitykursgänget. Det här blev vår sista agilitytävling, jag tappade sugen och den kom aldrig tillbaka. Det kändes som att vi hade tillräckligt att kämpa med, och agility är ju inget man måste klara för sin hunds överlevnads skull. Så ett tag senare bestämde jag mig för att ge upp den karriären. Nu efteråt inser jag att Milly (och JAG!) mår bättre utan den stress som ingår i sporten. Varför gav jag upp? Kolla klippet...

Milly "hjälper till" med flyttlasset.

 

I nya lägenheten fick vi en öppen yta med en stor matta på. Där har vi spenderat mycket träningstid.

 

Milly var så lydig ett tag att hon kunde gå lös, även vid hundmöten.

 

 

Vår sista agilitytävling.

 

Februari

Vi tävlade rallylydnad och blev uppflyttade till fortsättningsklass. Trots 85 poäng av 100 så var jag inte helt nöjd med prestationen.. Fokus var inte direkt på topp. När ska vi få visa vad vi egentligen kan? Vi tränade på och gjorde en start i fortsättningsklass. Det gick bättre men den här gången var damen lite seg för ovanlighetens skull.

Många dagar gick åt till underbara promenader på soliga men iskalla Apelviks strand. Vi tog tag i apportträningen på allvar.

 

 

Rallytävling nybörjarklass, 85 poäng.

 

 

 

Rallytävling fortsättningsklass, 91 poäng.

 

 

En av alla härliga promenader på stranden.

 

Ice, Torres och Milly busar ihop.

 

Mars

Vi tävlade rally igen, den här gången i snöslask! Mina förväntningar var inte de hägsta med tanke på förutsättningarna. Men den här gången blev jag faktiskt väldigt nöjd med min lilla tjej. Vi blev visserligen inte godkända, men vad spelar det för roll när attityden var helt rätt?? Hon var pigg som en mört, glad och hade jättefint fokus. Och det är klart att man inte vill doppa baken i iskall snö..! Det är inte resultatet, utan känslan som är det viktiga.

Milly kastrerades. Hej då löp tre gånger om året, hej då humörsvängningar, hej då missade tränigar och tävlingar!

 

Några dagar efter operationen.

 

Tratten var jobbig, men hon kunde iaf njuta av solen på balkongen.

 

Rallytävling fortsättningsklass, i snöslask. 69 poäng, 70 är godkänt.

 

April

Vårsolen värmde och vi drog igång en fysträningsgrupp! Hurtiga mattar, hussar och hundar tränade sin kondition och styrka tillsammans, skitkul var det! Milly hade läkt fint, men fick ta det lite lugnt till en början.

Vi tävlade rally ännu en gång. "Tjusningen" (ehem) med att tävla med Milly är att hon är så olika från gång till gång. Den här gången knasade hon loss ordentligt,  plundrade åttans frestelse samt lämnade plan. Vi blev därmed diskade.

 

 

Här tränas gäddhänget.

 

Jag utövar "running photography", som Jim Carrey i "Yes man" :)

 

Underbara backträning!

 

 

Rallytävling fortsättningsklass, diskad.

 

Maj

Det här var en händelserik månad, på gott och ont. Milly fick vara med på ett kalas där det fanns barn. Hon var kopplad hela tiden, men nafsade ändå en flicka i ansiktet. Denna händelse har påverkat resten av vårt år enormt, och det är fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det. Skuld, skam, förtvivlan, "om inte". Vi hamnade i en fruktansvärd svacka och frågade oss om vi verkligen kan ha en hund som bits. Reglerna skärptes, från och med nu var det överdriven försiktighet som gällde. Vi bestämde oss för att kämpa vidare.

Jag hade anmält oss till vår första lydnadstävling, och det var kanske det som gjorde att vi lyckades komma tillbaka. Vi startade klass 1 och jag var väldigt nöjd med vår insats (förutom att vi sabbade för en annan på platsliggningen). Första tävlingen, vad kan man förvänta sig då? Vi nollade platsen och läggandet, men fick fyra tior! Det blev ett tredjepris.

En vecka senare gjorde vi ett nytt försök. Den här gången funkade det mesta och vi fick ett förstapris!

 

 

Vitsippor och grönt överallt, vår vid Tjolöholms slott.

 

Stolt förstapristagare i lydnadsklass 1.

 

Imorse gick jag upp tidigt för att skriva på mitt skolarbete. Klockan är nu snart 19 och jag har ännu inte skrivit en rad. Men jag har istället bla:
-Gått en underbar skogspromenad med Milly i Veddige. Rundan innehåller enorma backar och jag undrade hur fanken jag orkade springa hela vägen i somras. Men har jag gjort det förr kan jag göra det igen.
-Handlat och lagat mat.
-Städat lägenheten.
-Röjt i klädkammaren.
-Rensat i garderoben.
-Tränat med Milly och metallapporten.


Så länge det är ljust ute och det inte hörs några smällare är Milly sitt vanliga glada jag. Imorse passade vi på att träna lite inomhus. Tony låg och sov så vi fick hålla oss hyfsat lugna. När jag tidigare har funderat på hur det skulle gå att lära den lilla fisförnäma damen att hålla en äcklig metallapport så har det känts.. Svårt. Inte omöjligt, men jag har sannerligen inte trott att det skulle gå lätt.
Nu har vi ju en bit kvar tills det är färdigt.. Men för att vara tredje träningspasset så tycker jag att det går ganska bra!? Jag är iaf glatt överraskad. Att lära in träapporten var nästan ett evighetsprojekt. Milly ville inte bära eller hålla i saker!! Förutom pinnar ibland och grejer hon stulit. I pinscherns rasstandard nämns ingenting om apportering, och det är Milly väl medveten om. Hon vet att det är en löjlig sysselsättning för gamla labbar och andra lättmutade hundar. Råtthund som hon är kan hon tänka sig att fånga och döda sitt byte, men vill ägaren ha tag på råttan så går det bra att hämta den själv. När jag tänker på hennes tidigare inställnig blir jag ännu gladare när jag ser detta:

Som hos säkert alla andra har folk börjat fyra av raketer och smällare i förtid här. Milly har snabbt fattat att det otäcka hör ihop med mörker, det är ju oftast då folk är ute och "roar sig". Därför är våra promenader efter mörkrets inbrott hemska för henne. Hon vill helst slippa gå ut över huvud taget, men eftersom hon äter och dricker så måste hon ju ut.... Även om det bara blir stretande och dragande och försök att vända hem igen.

Igår hälsade vi på hos en kompis, och gick med hundarna ihop innan vi gick in. Några droppar kiss lyckades Milly få fram, men det är inte lätt när man är rädd. Vad ska man göra som matte, man kan ju inte mer än erbjuda gräs och träd som andra kissat på tidigare. Själva behovet måste hon ju uträtta själv. Detta resulterade iaf i att hon kissade inne hos kompisen. När vi kom hem gick jag vanliga kvällsrundan med henne, men hon var alldeles för rädd för att kunna tömma sina depåer.

Imorse vaknade jag tidigt av att hon vaknade av och an, vilket är ett tydligt tecken på att det är dags att gå ut och kissa. Jag skyndade mig upp men förstod snart att det varit försent sedan länge. Två högar och en pöl fick jag som morgonpresent.

FY FAN jag blir SÅ förbannad på det jävla smällandet!!!!! Det sabbar så otroligt mycket för så många!!! Flera veckor blir förstörda för alla som är rädda. Till vilken nytta??

Sökträning idag, i en fuktig och dimmig skog. Jag lät vår nya lösrulle hänga i Millys halsband för att se hur hon kunde röra sig med den på. Inga problem! Den motivationen hon har när hon kutar i skogen störs inte av att få en liten mjuk rulle i skallen. Full fart var det!

Vi tränade flying för några dagar sen på klubben. Efter att ha märkt att det blev svårare och svårare för varje gång, konstiga missförstånd och väldigt mycket knäck i öronen när jag försökte kalla Milly till stigen, så beslöt vi att lägga det på hyllan ett tag. Kanske passar den här typen av träningsupplägg bättre till hundar som inte är riktigt lika självständiga som Milly? Vet inte, vi är flera som inte riktigt tycker att flyingen funkar som vi vill.

Så idag körde vi på det gamla vanliga sättet igen, med ett skick i taget och med ej synliga figgar. De flesta skicken blev bra, något blev väldigt o-rakt. Jag använde popup på ett ställe där terrängen var utmanande, men annars kunde jag sända Milly rätt ut. Det är så härligt att se henne springa i full fart rätt ut i skogen, med en enda tanke: Hitta figgen!!! Det är ju vad jag tror, men hon kanske egentligen tänker: GodisgodisgodisGODIS!!!!!!

Vi körde några markeringsövningar också. En blev lite knasig då hon kom tillbaka utan att ha tagit lösrullen som figgen hade hos sig. Visste inte riktigt hur jag skulle agera då, men skickade in henne igen och gick med en bit ut. Först såg jag att hon stod och nosade på en fläck som såg ut att vara uppbökad av ett vildsvin, bara några meter från figgen. När jag frågade vad hon gjorde kom hon ihåg vart hon skulle. Fram till figgen, allmän förvirring över den konstiga situationen.. Rätt som det var så plockade hon upp den gula rullen som hängde i halsbandet!!! Trodde inte det skulle gå så lätt att lära henne att ta den själv. Hon släppte den dock rätt snabbt igen men hon hann överraska mig stort den lilla stund hon hade den i munnen :)

De andra markeringsövningarna gick bättre, hon fick hämta sin nya gula som lösrulle. Den var mycket trevlig att hålla i munnen tyckte hon :)

Efteråt svängde vi om Lantmännen och köpte några benknotor. Kan vara bra att ha till nyårskvällen... Om hon inte är för rädd för att gnaga på sånt. Hon fick iaf smaka på en knota när vi kom hem, och på ögonvitorna kan man se att den föll damen i smaken...

Stirrblick eller!

 

Sökträningen ger oss världens bästa känsla. Milly är värd flera miljoner då och jag kan inte tänka mig att man skulle kunna ha det roligare ihop med någon hund. Det är utan tvekan vår bästa Milly-matte-aktivitet!

Jag har funderat en del på vilken typ av rulle jag ska välja att använda till Milly, när det blir dags att hänga på en fast sådan. Det ser ju himla fräckt ut med en norskrulle (alltså en som är upphängd i båda ändarna), och det måste ju vara ganska enkelt för hunden att få tag om den. Men jag har hört och läst om hundar som fastnat med sina framben i halsbandet. Visserligen ska det ju finnas en anordning som löser ut om så skulle ske, men tänk om det inte funkar som det ska? Tror dessutom att det är större risk att få in ett framben ju mindre hunden är.
Det finns ju ett annat alternativ också, svenskrullen. Den är bara upphängd i ena änden, och det går därmed inte att fastna med något ben i den. De som finns att köpa är ruskigt hårda och säkerligen inte särskilt mysiga att bita i, ur pinscherperspektiv. Så då funderar man ju på om man kan tillverka en mjukare modell själv. Jag har hört att man ska få använda egentillverkad rulle även på tävling, vilket ju vore toppen (om vi nu nånsin lyckas komma till appellen). Så nu har jag äntligen fått tillverkat  en egen svenskrulle:

Lysande gul färg, så att man ser på håll om hon har den i munnen. Den är gjord av konstläder och stoppad lagom hårt med vadd.

 

Gick att hålla i också! :)

 

Det enda jag funderar på är om den hänger lagom långt ner.. Man vill ju inte att hon ska kunna snubbla på den, men den måste ju samtidigt gå att få tag på med munnen också. Hon ska få ha den på sig lite då och då, för att vänja sig vid att den slänger och dänger omkring. Den ska till en början inte betyda något särskilt tänkte jag. Då bör man väl minska risken att hon plockar med den vid fel tillfälle, vilket skulle kunna leda till blindmarkering.

Vi lyckades! Ingen blev biten på julafton, inte ens morrad åt. Milly fick sitta i sin bur nästan hela dagen. Efter två timmars inlåsning tog vi ut henne på promenad och lättare godisuppletning, sedan var det dags för nya tvåtimmarspass i buren. Hon led inte alls, utan passade på att sova. Först mot sena kvällen hördes något enstaka djupt suckande, annars var hon knäpptyst.

Det här var verkligen det bästa vi kunde göra. Milly kunde slappna av, jag och Tony slapp oroa oss, slapp be folk att låta bli henne. Övriga familjemedlemmar slapp spänningen.. Alla glada!

Sigrid fick ett berg av julklappar! Milly sitter i buren i bakgrunden och ser och hör oss hela tiden, men slipper vara mitt i ståhejet.

 

Måste berätta vad jag fick i julklapp av Tony... En husse som vet vad en matte vill ha...: En metallaport!!!! :D Visserligen dyker ju inte det momentet upp förrän i lydnadsklass 3. Men vi räknar med att det tar ett tag att få till det, och tycker det är lika bra att börja träna i tid. (Som ni märker finns det inga tvivel på att vi kommer nå till trean ;) )Två korta träningspass har vi hunnit med hittills, vilket ni kan se på filmen nedan. Jag tänker att vi ska behandla metallapporten som vilken annan grej som helst, som man kan plocka upp och lägga i en korg t.ex. Jag testade att bita i den själv och det var inte speciellt trevligt. Det här ska få gå framåt saaaakta men säkert :)

 

Imorgon är det julafton. Idag ser det ut så här hos oss:

Juligt va!? ;)

 

Aldrig i livet att jag vågar mig dit ut!

 

Julen är mysig och god och stämningsfull och trevlig på alla sätt.. Men en viss gnutta oro finns det också med i bilden, när man har en liten bitare vid sin sida som ska samsas med familj och släkt. Vi ska spendera ena halvan av julafton hos min familj, andra halvan hos Tonys familj. Tygburen kommer att följa med, och Milly kommer få sitta i den en del. Hon kan ju inte vara ensam hemma hela dagen. Hon kan inte sitta i bilen och huttra. Hon kan inte utsättas för riskerna som kommer med att ett litet barn kryper omkring på golvet. Så då är buren det bästa alternativet. Hon får vara med inne, men inte mitt i smeten. Hon har inte så ont av att sitta där.. Hon får ju komma ut och promenera mellan varven, samt att hon ska tröttas ut ordentligt på förmiddagen.

 

 

Full...

 

...fart...

 

...och tvärstopp!!!!

 

Detta blir den tredje julen vi firar med Milly. De två tidigare har varit sådär. Hon har båda gångerna, av olika anledninger, morrat på Tonys pappa... Och då dör liksom stämningen lite. Målet för i år är att undvika att det händer. Det är inte helt enkelt att hitta en balans mellan att vara trevlig, och samtidigt få folk att förstå att man menar allvar med det man säger. Att en regel gäller hela besöket, inte bara första halvtimman. En balans mellan att vara avslappnad och glad, och samtidigt se till att vakta sin hund så hon också kan känna sig avslappnad och glad. Det är den där lilla balansgången för hur jag ska bete mig som är roten till den mesta av oron...

 

 

Bus med tång.

 

Att sätta Milly i bur hos den ena familjen ses som en bra utväg och en självklarhet, medan det i den andra familjen skulle tas som en förolämpning. Inte helt enkelt att vara matte!

Det har varit ett tufft år med tanke på våra funderingar kring att ha en hund som kan bita. Att få ett misslyckande nu är inte vad vi behöver.

Man måste ju tänka på julefriden och tack-för-maten och vad-kul-att-vi-fick-komma. Men säkerheten går först! Bur får det bli, för hela slanten.

 

Sökträning idag igen! :D Och den här morgonen hade det kommit lite snö :) Flyingen gick inte så värst bra idag eftersom skogen var för tät.. Hundarna kunde inte se figgarna så noga och det ledde till en del förvirring. Andra omgången körde jag några markeringsövningar med Milly istället, och det funkade fint. Lite bilder från dagen:

 

 

Fiiiiiiint!

 

Snö-nos!

 

Vi förbereder oss för att träna rullemarkering.

 

Milly har hittat figgen och är på väg tillbaka med lösrullen.

 

Avlämningarna gick ganska bra, på bilden håller hon fortfarande fast rullen medan jag sätter fast kopplet.

 

Påvis! Full fart framåt är det som gäller!

 

Här rånar Milly Catharina på allt hennes godis.

 

Milly och Anna.

 

Svårt att tro att Milly inte gillar folk när man ser henne så här :)

 

Anna bjuder på en rolig belöningsstund genom att låta Milly självmant hitta på något slags trick (blir oftast sitt eller ligg) som hon sedan får klick och godis för.

 

Hon testar ligg-med-hakan i backen..

 

Ååå jag är så godissugen!

 

Till och med lite dog handstand kan man göra i skogen. Att hitta en figge utrustad med klicker och godis, och att få bjuda på beteenden tycker Milly är en toppenbelöning!

En helg som denna ger hopp om framtiden ;) Vi har varit ute massor och tränat, och det har gått så bra och varit så roligt!

Igår var vi i Åkulla och tränade sök. Vi var sex hundar som körde två omgångar var.. Med en fikapaus på mitten så blev det verkligen en heldagsutflykt! Jag och Milly körde flying den här gången med. Första omgången gick det riktigt äckligt bra, och jag undrade vad det var för en superhund jag hade!? Självklart låg kameran i bilen då, men ni får tro mig ;) Andra omgången blev det lite knas här och där... Det är rätt svårt faktiskt att som förare se till att det blir en helt rak linje mellan mig och figgarna, och att linjen dessutom är väl framkomlig. Står det buskar eller ris i vägen väljer ju hunden en annan väg såklart, och då är den raka linjen bruten. Förhoppningsvis kommer man inte behöva vara lika petig med att hitta en spring-korridor längre fram, när Milly är mer inkörd på detta sätt att arbeta.

Christina förbereder Håkan för att testa flying. Han briljerade!

 

Bästa kelpien Nemi och matte Louise var med. Louise är utbildad canis-instruktör och hade många bra tips att dela med sig av!

 

Under en vindövning gömde sig Anna i Varggropen.

 

Sedan vi hade vår första träning med nya sökgruppen har vi hållt igång varje vecka. Vi är ca 12 st som brukar vara med, några oftare och några lite mer sällan. Det är iaf ett himla gott gäng, och trots olika mål och syften med träningen har vi alltid kul ihop. Smarta Anna skapade en studiegrupp åt oss, så nu har vi dessutom tjänat ihop 920 kr på att vara ute i skogen och ha roligt! Helt otroligt va, de pengarna kommer troligtvis gå till att hyra in en instruktör.

 

Inte nog med att vi har en superbra sökgrupp, jag och Milly har genom den även fått nya träningskompisar att hänga på klubben med. Idag träffades vi och körde lite blandade övningar. Jag och Milly gjorde några rullmarkeringsövningar, några budföringar (se filmen längre ner), lite fritt följ och avslutade med apporteringsträning. Det gick så jäkla bra! Hon var jätteglad och taggad, OCH lydig! Hur ofta får man den kombinationen?

 

 

Det blir snabbt ett helt bord fyllt av leksaker, godis, koner mm.

 

Man kände sig till en början inte helt övertygad om att träningen skulle bli toppen när man såg lillråttan sitta och skaka så här... Men skenet kan bedra!

 

Anna och Salsa i baklängeskedjad markeringsträning. För att få springa till figgen och belöningen krävs det att man plockar upp lösrullen/tuggrepet.

 

Vi behöver inte lägga någon tid på att tagga upp våra hundar.. De har energi så det räcker ;)

 

Vad vi däremot har lagt tid på är att hitta bra belöningar. Pernilla har alltid en riktig belöningsbuffé med sig, och här får Eroth smaka på skinkosten.

 

Enligt Salsa (och antagligen alla andra hundar också) är självbelöning den bästa belöningen. Anna kommer tillbaka med Salsa och benknotan, som blev stulen från Eroth.

 

Vi har fått datorn omformaterad. Därmed finns det inte längre varken videoredigeringsprogram eller ljud(!). Så de här filmklippen har jag lagt ut på youtube helt "råa". Kan hända att det förekommer tramsigt tjo och tjim som annars kunde dolts med musik :)

 

 

Milly hälsade helt frivilligt på hos Anna i bilen. Söta lilla knashund!

 

Som om det inte vore nog nu, så har jag en sak till att berätta: På vägen hem från klubben mötte jag och Milly ett äldre par som började fråga om ras, ålder osv på "den fina hunden". Jag pratade med dem lite och de verkade vettiga. Då tog jag tillfället i akt och tränade handtarget med dem! De fick några snabba instruktioner och lovade att inte försöka klappa Milly när hon kom fram. Lilla råttan duttade så fint med nosen mot deras händer! De kunde låta bli henne och allt gick bra, nu har hon testat sitt nya trick på helt okända människor också. Fortsättning följer.

 

Jag och lillråttan hade sovmorgon idag och gick en morgonrunda i fullt dagsljus. Eftersom vi sällan möter någon vid den här tiden på vardagar lät jag henne springa lös på Hästhagaberget. Hon har varit så himla duktig det sista och har därför fått springa lös på rätt ställen. Hon har hållt sig inom (godis)kastavstånd och kommit som en liten kelpie på inkallning. Det är ju dessutom i en stor fårhage så även om det skulle dyka upp en hare där så känns det säkert när det gäller trafik.

Vi hade inte hunnit långt innan jag skymtade en gubbe längre bort. Tyvärr fick Milly vittring ungefär samtidigt och stack iväg däråt. H*lvete! Tänkte jag och började kuta efter (ja, det skulle kanske varit bättre att springa åt andra hållet. Men jag vet också att när Milly kommit i det läget så skiter hon i vad jag gör. Ända sättet att stoppa henne skulle vara med ett gevär och det hade jag inget med mig. Och JAG VET, har man så dålig pli på sin hund ska den inte gå lös heller...). Hon brukar inte bry sig om att det kommer folk, men det finns ju vissa enstaka fiender (bostonterriern, dvärgschnauzern och spinonen) som hon garanterat skulle bry sig om...

När jag kom fram så såg jag att det såklart var bostonterriern Happy med husse som hade fått besök av Milly..... Och de hade tydligen hunnit med ett litet slagsmål också.

Jag bad självklart vädligt mycket om ursäkt och kopplade genast Milly, som stod still några meter ifrån dem. Som tur var, var inte gubben alltför arg utan tyckte att hans egen hund ofta var onödigt muckig, och han hade själv råkat tappa kontrollen över sin hund nån gång (en gång när Tony var på promenad kom samma bostonterrier framspringandes för att slåss med Milly!). Men fy f***n vad dum man känner sig när sånt här händer, speciellt som jag av egen erfarenhet vet hur det kan ställa till det för den andra hunden :(

Sviterna efter fighten.

Vi började prata om hur det kunde komma sig att våra hundar inte tål varandra. Milly är ju 3½ år, Happy är mindre till storleken och är 2 år. Jag skulle gissa att de utstrålar lite liknande energi, osäkerhet blandad med fejkad kaxighet. Jag föreslog att vi skulle slå följe under promenaden för att försöka få hundarna att ändra inställning till varandra, och det gjorde vi. Det visade sig att både gubben och Happy var väldigt trevliga. Efter ett tag släppte vi faktiskt hundarna lösa ihop. Visst fanns det en risk att de skulle ryka ihop igen, men stämningen kändes inte så spänd. Det funkade bra och jag fick svar på några frågor jag haft om Milly ett tag. Happy var bara glad och ville leka. Hon var inte det minsta tyken och lyssnade ganska bra när Milly lyfte på läpparna och bad om utrymme. En rolig och glad skit till hund verkade hon vara.

Milly däremot, var rädd. Hon hade svansen lågt, öronen bak och ville inte ha närkontakt med Happy. Hon utstrålade verkligen stor tveksamhet inför hela situationen, men vi traskade på så hon kunde inte göra så mycket mer än att följa med. Om jag kallade på Milly kom hon springande, men när Happy stod mitt i färdriktningen tog Milly en stor omväg runt henne, med ett väldigt lågt uttryck, för att komma till mig. Hon vågade knappt ta godis ur min hand om Happy stod för nära.

Vid ett tillfälle råkade jag trampa på Happys tass, och hon tjöt till. I ett ögonblick förändrades Milly, svansen åkte upp, öronen åkte fram. Hon sprang efter Happy som om hon tänkte: "Är du svag nu, då ska jag passa på att trycka till dig!" Den attityden svarade Happy på genast, och det blev lite gruff. Som tur var kunde vi lätt avbryta det genom att putta hundarna åt varsitt håll. Men visst är det "intressant", att Milly verkade ta chansen så fort den andra hunden släppte garden!? När vi skildes åt efter en halvtimma eller så, var hundarna ialla fall helt lugna och ointresserade av varandra. Förhoppningsvis går det lite bättre nästa gång vi möts.

Det som jag funderat på angående Milly och andra hundar är detta: Är hon rädd för vissa och bara arg på andra? När det kommer fram stora lösa hundar ser man direkt att Milly blir mer eller mindre rädd. Hon gömmer sig bakom oss med svansen mellan benen, tittar åt ett annat håll osv.
Möter vi stora hundar i koppel går det oftast bra, men det kan hända att hon kaxar sig mot dem, speciellt om de glor eller hetsar upp sig mot henne.
Möter vi däremot små hundar i koppel så beter de sig ofta illa, och då kan man lita på att Milly gör utfall av varierande intensitet. Om vi inte verkligen jobbar på att "mata" förbi henne. Det funkar inte alltid heller, vissa tål hon helt enkelt inte, oavsett avstånd.
Kommer det små lösa hundar framspringandes, då är det svansen upp och en enorm kaxighet från Millys sida. Oftast går det bra och slutar i lekförsök, men hon gör sig till en början verkligen så stor hon bara kan.

Milly träffar en newfoundlandshund. Milly gör lugnande signaler, vilket ju i sig inte behöver betyda att hon är rädd. Men jag minns att hon absolut inte ville komma nära den här hunden, som nog t.o.m var en valp.

 

Milly träffar en dvärgpinscher. De ser ju båda ganska tuffa, men glada ut, och hade de fått en minut till på sig så hade buset varit i full gång.

Är hon då rädd för stora hundar, men arg på små? Hon beter sig ju annorlunda mot stora respektive små hundar, vad beror skillnaden på? Jag har tänkt att hon kanske tar ut sin frustration (som hon får genom att bli skrämd av stora) på de små, där hon skulle ha en chans vid ett slagsmål.
Hur mötet går beror ju mycket på var den mötande hunden (och jag) sänder ut för signaler/energi.. Men det som gör det extra svårt att förstå, är att några av de hon hatar mest, enligt vad jag kan se, inte ser kaxiga eller muckiga ut. De bara går där, tysta och neutrala!?

Idag när jag såg hur jobbigt Milly tyckte det var med den här lilla bostonterriern, förstår jag att hon antagligen är rädd för de flesta hundar. Hon visar det bara på olika sätt.
Sedan hon fick stryk av Nemi har det här förvärrats, vilket ju är fullt förståeligt. Hon har sedan dess haft väldigt svårt för att hundar kommer fram och nosar på henne, oavsett om de är yngre, äldre, hanar, tikar, stora eller små. Oftast får de sig en åthutning, vilket jag inte kunnat avgöra om det beror på osäkerhet hos Milly, eller bara äldre-tikgrinighet. Jag har ju fattat att de dåliga hundmötena beror på osäkerhet, men inte riktigt insett att det kanske är större än så.
Egentligen känns det mest som att jag inte fattar nånting. Vi försöker verkligen att få allt att bli bra med Milly, men samtidigt inser jag att det finns så mycket hos henne som vi inte förstår. Det är också tråkigt att med tiden inse att den hund som man först trott var tuff och hård, är osäker i väldigt många situationer och till och med rädd. Med tanke på hur hon visar att något känns jobbigt är det lätt att bli lurad. När Milly fick vittring och stack ifrån mig i morse, så visste hon mycket väl vilken hund det var som fanns längre fram. Om hon är så rädd för den, varför valde hon då att springa dit? Hade det inte varit smartare att försöka undvika att möta den? Varför välja att slåss om man inte är tvungen?

Alltså. Är Milly rädd för i stort sett alla andra hundar? Vad gör vi åt detta? Som med allting annat så jobbar vi ju efter grundtanken att försöka skona henne från dåliga erfarenheter och bjuda henne på trevliga. Men eftersom det är omöjligt att kontrollera allt och alla hur mycket man än försöker, så händer det ju att oönskade situationer uppstår. Vad kan man mer göra? Finns det någon som har ett bra lästips i ämnet?

Nu skriver jag det där nöjd-med-min-sökhund-inlägget ändå :) Det går lite upp och ner i knaspinscherägandet, idag är det upp:

Att släppa Milly i sökskogen, är som att stoppa tillbaka en fisk som hamnat på land, i vattnet. Nästan i alla fall :) Inte för att hon är så otroligt grym och bra på alla sätt och vis (vi har fortfarande mycket kvar att lära), men det är en sån bra miljö för henne. Hon är nog så bra som hon kan bli, när vi tränar sök.

Hon är glad hela tiden. Taggad till tusen, men kan ändå koncentrera sig och lyssna på instruktioner. Hon är inte det minsta osäker på någon eller något. Hon VET att alla människor är där för hennes skull ( hon ser det ju så ;) ), och de är BARA snälla. Och bjuder på jättegott godis. :) Hon umgås med folk som vilken självsäker hund som helst, klättrar på dem och fjäskar och har sig.
Jag tror att allt beror på att det är hon som får ta kontakt med figgarna, det är ingen som tränger sig på henne. Hon har dessutom hela skogen att fly ut i om det skulle behövas, därmed är det omöjligt att känna sig trängd.
Kombinationen av skogsrusande i full fart, nosarbete, godisätande, beröm, och allmänt glad och avslappnad stämning gör sökträning till Millys absoluta favoritsysselsättning! Det är så kul med sök att hon blir ledsen när hon får gå in i bilen igen...

Idag var det med en ny figurant, en kvinna som Milly aldrig träffat förr. Genast blev Milly intresserad av henne, och såg till att bli bjuden på godis. Efter att ha "använt" henne som figurant till Millys omgång så var Milly helt såld. Hon gick på eget initiativ fot med kvinnan på stigen, satte sig snyggt vid hennes vänstra sida när hon stannade osv. Hmm.. Hur gick det till, att hon fick så fin skogslydnad med min hund? :D

Vi fortsatte att köra flying, idag i skog och med förflyttning framåt längs med stigen. Jag måste säga att jag är  väldigt glatt överraskad över hur fint Milly jobbade på! Detta sätt att jobba i söket är ju helt nytt för oss, och det skiljer sig en hel del från så som vi gjort tidigare. Men den lilla racerråttan verkar fatta galoppen och forcerade fram som en galning i skogen. Det blev oftast helt raka, och på slutet ganska djupa skick, utan någon tvekan. Allt i stort sett utan kommandon. Häftigt!

Sök borde alla testa på!

Jag har precis varit hundvakt åt Salsa några timmar, en tio-månaders lagottotik som ingår i vår sökgrupp. Salsa är: trevlig, glad, lättsam, positiv, lite försiktig, angelägen om att vara till lags, barnslig, social, arbetsvillig... Listan verkar kunna göras väldigt lång. Hon är en himla bra hund. Man kan ju inte låta bli att jämföra med Milly.. Jo vi älskar vår lilla råtta, men hon är ingen särskilt trevlig hund.

Hur länge orkar man gå med den här bitterheten... Det är väl frågan. Saker och ting hade kunnat vara så väldigt mycket enklare med en annan hund. Det hade säkert kunnat vara värre också, men det är nog större chans att det mesta hade varit enklare.

Fy fan för dålig pinscheravel, fy fan för att köpa något som man trodde var en vanlig snäll hund men visade sig vara nåt helt annat, fy fan för att få överraskningar i form av att ens nya lilla raring nafsar folk i ansiktet (den sortens förvåning är svårslagen ska ni veta!). Det är jätteroligt att ha en vardag som handlar om att se till att ens hund inte skadar någon. Skitkul att gå och fundera på att ge upp, när "ge upp" innebär avlivning. Den som tycker att livet är alldeles för enkelt och saknar rejäla utmaningar, grubblande och förtvivlan: skaffa en pinscher! Har du riktig tur kan du lyckas få en med den spännande mentala kombinationen osäkerhet, skärpa och STOOOR "integritet", som det så fint kallas!

"Jag läste om idén att lära hunden att alla främmande människors händer är targets. Varje gång en människa sträcker fram handen mot hunden ska hunden mjukt trycka nosen mot handen. I det ögonblicket klickar du och belönar.
Det skulle innebära att Milly hade en uppgift i dessa otrevliga situationer. Efter lite träning skulle hon förmodligen ivrigt trycka nosen mot targeten och sen snabbt vända sig mot dig för att få godis. Personen som vill hälsa skulle antagligen inte fatta vad som händer och inte heller ta illa upp."

Hur noga vi än försöker vara med att inte låta folk gå över gränsen för vad Milly tycker är trevligt, finns ju alltid risken att det av olika anledningar händer ändå. Därför tror jag att det här tricket/momentet skulle kunna funka som en liten extra säkerhetsåtgärd. Det kan ju knappast skada att lära in det här, och det innebär inte heller att vi kommer börja låta främmande personer klappa henne. Men det kan fungerna som en backup kan man säga, för de tillfällen då det inte blir som man tänkt sig.

Jag har ju lyckats lära in tandvisning som ett moment som vilket annat. Genom att ha tagit små, små steg och ha sett till att det aldrig skett något obehagligt, så klarar den annars något bitska damen att (när hon vet vad som väntar) en främmande människa böjer sig ner mot henne, klappar och öppnar hennes mun. (Jag vet, jag har skrivit om detta flera gånger förr och är SÅÅÅ stolt över det.. :) Men jag tycker faktiskt att det är otroligt att det kunnat bli så bra!)

Så.. Nu har vi påbörjat inlärningen av handtarget. Tony lånade ut sin hand för några få repetitioner igår. Idag var jag inte säker på att Milly visste att det handlade om händer överhuvudtaget, men testade ändå med hennes vänner figgarna. Och det gick BRA!!! Hur bra som helst. Detta är steg ett i träningen, och om allt går enligt planen kommer jag med tiden öka svårigheten. Rörliga händer, läskiga kroppsställningar, mer och mer okända människor.

Så här såg det ut idag:

Idag testade vi något helt nytt på sökträningen. Det kallas sök i system, eller flying, och går att lära sig mer om på Canis.se. 
Tanken är att detta sätt att ta sig till figgarna i slutändan ska leda till väldigt raka och fina skick. Nu var det alltså absolut första gången som jag och Milly (och flera andra i sökgruppen) testade detta, så vi gjorde det väldigt enkelt. Vi höll till på en i stort sett öppen yta med helt synliga figgar. Föraren är placerad på stigen (idag hade vi inte ens en stig) med en figge på var sida om sig. Det ska gå en rak linje från figge 1 - förare - figge 2. Hunden ska utan kommando springa mellan figgarna, som bjuder på godis. När de belönat färdigt reser de sig upp och vänder ryggen till, och hunden får själv lista ut att det är dags att springa till nästa figge. Föraren står helt passivt på stigen, och agerar endast riktningsangivelse genom att vara vänd mot den aktuelle figgen. Idag stod vi som var förare kvar på samma ställe, men det är meningen att vi och figgarna sedan succesivt ska flytta oss framåt. Det ska till slut alltså bli ett väldigt rakt och fint sicksackmönster, där hunden kutar 50 m rakt ut åt båda håll, tätt passerande sin förares vänstar sida.

Nala på väg fram till mig, figge nr 2, för belöning. Längst bort har vi figge nr 1, och i mitten står förare Caroline.

 

Amigo har fått belöning hos figgen Anna, som rest sig upp och vänt ryggen till.

-Blire inge mer? undrar Amigo...

 

...innan han kommer på att det är dags att sticka till nästa figge.

 

Salsa äter skinkost på tub hos figgen Yvonne. Mums!

 

Vi blev förvånade över hur otroligt trötta hundarna blev av att bara springa fram och tillbaka mellan två figgar. Alla fattade väldigt snabbt och bra hur de skulle bära sig åt, men efter några repetitioner tog plötsligt krafterna slut och de kunde inte koncentrera sig längre. Någon började bära pinnar, någon sprang till ryggsäckarna och Milly tog pissepaus.
Här är ett klipp på Millys andra omgång, vi lyckades avbryta innan hon blev för trött den här gången. Skönt att ha nöjda ocg trötta hundar iallafall! :)

Idag hade jag och några kompisar ur sökgruppen planerat att kombinera en stadspromenad med lite valfri träning! Det blev aningen sämre väder än väntat, men vi gav oss ut ändå. Regn och hård blåst, precis vad Milly älskar! :)

I ganska många situationer tycker vi att Milly säger: "I hate you husse/matte!". Detta var en av de situationerna :) Citronface nr 1!

 

Det blev kort men intensiv träning...

 

Lite balansövningar, här Nala och Caroline...

 

Milly gjorde väggen/dog handstand. Sen var hon nöjd. :)

 

När vi kom in efter promenaden, var Milly glad att hon överlevt. Hon firade på samma sätt som hon gör efter varenda promenad, genom att klia och gnida ryggen mot soffan. Tur att den redan är brun, hehe!