Sista inlägget?
Millys blogg kommer finnas kvar här så länge det fungerar. Jag vill själv kunna gå hit och titta, och minnas, då och då. Troligtvis kommer jag dock inte skriva fler inlägg här. Om man vill kan man däremot följa mig och Tony i en ny blogg, med en ny hund.
Titta gärna in:
Titta gärna in:
Om pinschern
Får väl se om det är någon som fortfarande tittar in här..
Idag publiceras en kort film på nätet som några underbara tjejer har gjort tillsammans. Jag var från början också delaktig i det här projektet. Men när det gick som det gick för oss så fanns det inga krafter kvar, eller vilja, att kämpa och slåss för pinschern som ras. Jag valde på ett, kanske egoistiskt, sätt den lätta vägen ut, den som kunde bespara mig ytterligare smärta och tårar. Jag gav upp om rasen och alla som föder upp den, och vänder mig nu åt annat håll. Hoppas på bättre lycka i en annan ras.
Men som tur är finns det de som kämpar vidare för att kunna rädda pinscherns mentalitet. Det här står skrivet om filmen:
Vad som är en problemhund är subjektivt. Någon tycker det är helt naturligt att en hund visar resursförsvar eller värnar om sin integritet, andra tolererar varken morrningar eller att hunden visar tänderna.
De av oss som tvingats avliva våra pinschrar pga problem med mentaliteten menar att det är ett problem hos rasen, där många individer visar alltför stor rädsla och stress och att det inte är acceptabelt att hunden tar till tänderna, vare sig man kallar det nafs eller bett.
Hundarna som avlivats har bitit när de känt sig trängda, men också helt oprovocerat där det inte funnits förmildrande omständigheter. En hund som ska leva i dagens samhälle har andra krav på sig än gårdshunden, vars uppgift det är att hålla inkräktare på avstånd.
Om du som ser detta är fundersam över din pinschers mentalitet och vill ha någon att prata med är du välkommen att kontakta oss på [email protected].
Vi som står bakom videon har inte för avsikt att hänga ut enskilda uppfödare, då det är vår åsikt att problemen finns överallt och att vi gemensamt måste agera för vår underbara ras!
Emma med Harry
Suvi med Sniff
Sofia med Aquiro
Jossan med Chiara
Susanne med Kougar och Lystra
Therese med Balder
Anna med Hewson
Anette med Egon
Jenni med Loke
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag hoppas verkligen att den risk man tar genom att sticka ut hakan på det här sättet, kan leda till något gott. Förhoppningsvis förstår alla att den inte handlar om att peka ut någon, då problemet verkar finnas i de flesta linjer, och hos alla uppfödare. Det är ju därför hundarna i filmen endast kallas sitt tilltalsnamn, inte kennelnamnet. Jag hoppas att MÅNGA blivande valpköpare får veta vad som KAN gå fel när man köper en pinscher. Att få märka själv att ens hund biter, och att många andra pinschrar agerat på precis samma sätt är en mardröm som jag inte önskar någon.
Här är filmen. Alla hundarna ni ser i den är döda nu, citaten är tagna ur ägarnas bloggtexter. Klicka upp den i helskärmsläge så ser ni texterna bättre:
Idag publiceras en kort film på nätet som några underbara tjejer har gjort tillsammans. Jag var från början också delaktig i det här projektet. Men när det gick som det gick för oss så fanns det inga krafter kvar, eller vilja, att kämpa och slåss för pinschern som ras. Jag valde på ett, kanske egoistiskt, sätt den lätta vägen ut, den som kunde bespara mig ytterligare smärta och tårar. Jag gav upp om rasen och alla som föder upp den, och vänder mig nu åt annat håll. Hoppas på bättre lycka i en annan ras.
Men som tur är finns det de som kämpar vidare för att kunna rädda pinscherns mentalitet. Det här står skrivet om filmen:
Vad som är en problemhund är subjektivt. Någon tycker det är helt naturligt att en hund visar resursförsvar eller värnar om sin integritet, andra tolererar varken morrningar eller att hunden visar tänderna.
De av oss som tvingats avliva våra pinschrar pga problem med mentaliteten menar att det är ett problem hos rasen, där många individer visar alltför stor rädsla och stress och att det inte är acceptabelt att hunden tar till tänderna, vare sig man kallar det nafs eller bett.
Hundarna som avlivats har bitit när de känt sig trängda, men också helt oprovocerat där det inte funnits förmildrande omständigheter. En hund som ska leva i dagens samhälle har andra krav på sig än gårdshunden, vars uppgift det är att hålla inkräktare på avstånd.
Om du som ser detta är fundersam över din pinschers mentalitet och vill ha någon att prata med är du välkommen att kontakta oss på [email protected].
Vi som står bakom videon har inte för avsikt att hänga ut enskilda uppfödare, då det är vår åsikt att problemen finns överallt och att vi gemensamt måste agera för vår underbara ras!
Emma med Harry
Suvi med Sniff
Sofia med Aquiro
Jossan med Chiara
Susanne med Kougar och Lystra
Therese med Balder
Anna med Hewson
Anette med Egon
Jenni med Loke
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag hoppas verkligen att den risk man tar genom att sticka ut hakan på det här sättet, kan leda till något gott. Förhoppningsvis förstår alla att den inte handlar om att peka ut någon, då problemet verkar finnas i de flesta linjer, och hos alla uppfödare. Det är ju därför hundarna i filmen endast kallas sitt tilltalsnamn, inte kennelnamnet. Jag hoppas att MÅNGA blivande valpköpare får veta vad som KAN gå fel när man köper en pinscher. Att få märka själv att ens hund biter, och att många andra pinschrar agerat på precis samma sätt är en mardröm som jag inte önskar någon.
Här är filmen. Alla hundarna ni ser i den är döda nu, citaten är tagna ur ägarnas bloggtexter. Klicka upp den i helskärmsläge så ser ni texterna bättre:
Livet går vidare
Det vi gått igenom den senaste tiden har nog varit det tuffaste i våra liv hittills. Det är såklart fortfarande jobbigt, även om vi nu kan leva ungefär som vanligt. Att vara helt ensam hemma är utan tvekan det värsta. Jag är på ett sätt rädd för att det är så tyst och tomt, och märker att om inte Tony är hemma så stressar jag omkring i lägenheten. Jag liksom skyndar mig för att bli klar med vad jag nu gör, så jag kan åka iväg nånstans, hälsa på någon och slippa vara själv.
Att bli av med Milly var inte bara att vi förlorade vår lilla älskling. Jag har plötsligt ingenting att göra längre... Hundaktiviteter var ju ungefär det enda jag gjorde. Den rastlöshet som uppstår i kombination med sorgen bidrar inte till någon trevlig sinnesstämning. Att gå ut på promenader ensam gör det så uppenbart, jag har faktiskt inte min Milly kvar. Det är inte meningen att man ska vara mer ledsen efter en solig runda längs kusten, än vad man var före. Svårt att hindra den snabbt spridande känslan av meningslöshet.
Milly kommer alltid att finnas med i våra hjärtan, och vi glömmer aldrig den underbara tiden vi fick tillsammans med henne. Det känns dock lättare nu och speciellt när man blickar framåt. Och vad som händer i framtiden hade jag tänkt dela med mig av i en ny blogg. Ett tag var jag tveksam till att fortsätta blogga... Man berättar mycket om sig själv och har ju faktiskt ingen aning om vem som läser. Det man skriver kan uppfattas fel och vem vet vad folk tror om en? Det positiva med bloggandet överväger dock, det är ju framförallt roligt att för egen del samanfatta viktiga och roliga saker som händer. Den här bloggen kommer få finnas kvar, jag har så himla många bra minnen samlade här och skulle verkligen inte vilja att allt försvann. Kanske kan man på nåt sätt spara alla texter och bilder på en hårddisk? Det får ligga kvar här så länge. Jag hoppas att ni som läst här vill fortsätta kika in i den nya bloggen!
Att bli av med Milly var inte bara att vi förlorade vår lilla älskling. Jag har plötsligt ingenting att göra längre... Hundaktiviteter var ju ungefär det enda jag gjorde. Den rastlöshet som uppstår i kombination med sorgen bidrar inte till någon trevlig sinnesstämning. Att gå ut på promenader ensam gör det så uppenbart, jag har faktiskt inte min Milly kvar. Det är inte meningen att man ska vara mer ledsen efter en solig runda längs kusten, än vad man var före. Svårt att hindra den snabbt spridande känslan av meningslöshet.
Milly kommer alltid att finnas med i våra hjärtan, och vi glömmer aldrig den underbara tiden vi fick tillsammans med henne. Det känns dock lättare nu och speciellt när man blickar framåt. Och vad som händer i framtiden hade jag tänkt dela med mig av i en ny blogg. Ett tag var jag tveksam till att fortsätta blogga... Man berättar mycket om sig själv och har ju faktiskt ingen aning om vem som läser. Det man skriver kan uppfattas fel och vem vet vad folk tror om en? Det positiva med bloggandet överväger dock, det är ju framförallt roligt att för egen del samanfatta viktiga och roliga saker som händer. Den här bloggen kommer få finnas kvar, jag har så himla många bra minnen samlade här och skulle verkligen inte vilja att allt försvann. Kanske kan man på nåt sätt spara alla texter och bilder på en hårddisk? Det får ligga kvar här så länge. Jag hoppas att ni som läst här vill fortsätta kika in i den nya bloggen!
