Förändrade tankar efter Kumlavistelsen
Faktum är att den senaste tiden varit ganska deppig när det gäller det mesta som har med Milly att göra. Vi har inte kunnat träna och göra roliga saker, och därmed har vi, allra mest jag, funderat på Millys problem. Det är jobbigt att ha en hund som de flesta inte gillar, som vi inte kan ha lös och hela tiden måste passa bland folk. Dessutom är hon ju väldigt självständig och inte sällan ger hon oss fingret och kör sitt eget race.
Att tävlingar inte alltid slutar lyckligt är ju en mindre viktig sak, det är hur vardagen fungerar som är det allra viktigaste. Ofta är både jag och Tony irriterade för att vårt hundägande inte är som vi vill att det ska vara.
Vi har kännt ett tag att det är påfrestande att ha det som vi har det, och undrar om vi orkar fortsätta så här i tio år till? Milly mår bra och har roligt nästan jämt, men det är hussen och matten som inte alltid har så kul...
Vi kikar på lite andra raser som skulle kunna passa våra behov och önskningar bättre. Men att ens tänka tanken på att göra oss av med Milly för att få en lättare hund känns för jävligt rent ut sagt. Som jag skrivit tidigare så är omplacering inte ett alternativ för oss. Hade inte varit rätt mot någon att skicka vidare en hund som då och då tycker att bästa utvägen ur en jobbig situation är att ta till bett.
Hon är ju underbar med oss och har en härligt knasig personlighet som vi inte tror går att hitta i en individ med mycket mer will-to-please. Vi vill ha kvar vår älsklingsråtta, men samtidigt är det jobbigt att ha det som det är nu.
Tänk om vi skulle kunna slippa undan jobbigheter genom att ändra på vår syn och de krav vi ställer på henne!?
Tänk om vi bestämde oss för att det inte gör något om hon inte går perfekt i kopplet? Hon går alltid med sele, så nacken blir inte flängd i. Och hon drar inte alltid i kopplet heller, bara när det är nåt extra kul.
Tänk om vi skulle låta bli att ta med henne i de mest riskfyllda miljöerna? Hon har inget emot att vistas i folksamlingar (så länge ingen tränger sig på), men för min och Tonys skull hade det varit skönt att slippa gå med full beredskap?
Samma sak när vi är hemma hos andra, då kanske Milly kan sitta i en medhavd tygbur om det känns lite oroligt. Då får hon vara med, men utan risk för dumheter.
Att gå lös har vi redan gett upp, det är flexikoppel som gäller för det mesta ändå, vilket verkar duga fint åt fröken.
Till sist när det gäller träning och tävling.. Lydnad och rally är det Milly klarar av att tävla i. Söket kommer aldrig att gå att tävla i, eftersom hon är skotträdd. (Dessutom verkar det förbenat svårt att lära henne rullemarkeringen!) Då får det bli de grenarna som Milly fixar!
Diskussionen och funderingarna här hemma slutar inte här.. Vi leker med tanken på hur det skulle vara att skaffa en hund till!!
Vi har hela tiden tänkt att det skulle bli så himla mycket jobbigare med två hundar, för Millys problem finns ju fortfarande kvar. Men vad som är ett problem eller ej är ju subjektivt, och om vi hade ändrat våra krav på Milly, så hade vissa av jobbigheterna med henne förlorat sin innebörd.
Två helt olika hundar kunde få varsin roll i vår flock. Milly hade varit vår pajas och clown, hon står för persoligheten och allt det knasiga. Hon får träna om hon är på det humöret, tävla i de grenar som passar henne. När det gäller det sociala så kanske hon mår bra av att slippa beblanda sig för mycket med besökare, och kan överlåta minglandet till den nya, självklart väldigt folkälskande hunden! I mina drömmar så hade den nya hunden såklart alltid velat träna och gå ut på rejäla promenader, oavsett väder och årstid. Den skulle ha "att göra matte nöjd" högst på sin önskelista... Med en extra hund som fyller i Millys luckor, hade det kanske inte spelat så stor roll om inte Milly var med överallt, eller att hon inte vill gå utanför dörrn om det inte är perfekt väder. Självklart skulle inte Milly komma i andra hand, men hela familjelyckan skulle inte hänga på om hon väljer att samarbeta eller inte.
Som sagt är det här än så länge bara funderingar. Det skadar inte att komma ut och se hur andra har det i sina flockar. Nya synsätt kan fås på köpet!
Milly badar. Det var ljummet i vattnet och hon gick i frivilligt.
Hilja tränade sig i simning utan plask, gick jättebra.
Då ville inte Milly vara sämre, hon simmade också. Helt utan tvång!
Liite läskigt, men övervägande roligt!
På Kumla bk tränade vi rallylydnad.
Den kluriga svängen bakom matte!
Tony och Milly samarbetade fint!
Milly och Harry umgicks i trädgården.
Testar poolen.
Kikar på utiskten.
Milly har blivit social! Går ju an att vara när det gäller trägubbar... ;)
Det klart det går att omplacera Milly, MEN urvalet är färre med hennes tendens att bita ifrån. Många människor är nöjda med en hund som är kopplad, alla människor har inte behov av stora folksamlingar etc. Även fast min inte bitit ifrån (ännu) har jag henne helst i tygbur vid stökiga miljöer, lämnar henne gärna hemma och undviker folksamlingar - men det är mest för att jag märker att både hon och jag blir stressad av det.
Gå på magkänslan, det finns bra hem som passar henne men låt det ta tid. Orkar ni med två hundar är det väl också en superbra lösning, vilket jag själv också är inne på :)
Tack själv - det var supertrevligt!! :D
Klart ni ska ha en hund till, en knasig pinscher plus en härlig kelpie är en oslagbar kombination - kolla bara på mig! :D
Vad glad jag blir över era tankar kring Milly!!! Och det där med en hund till tror jag är en jättebra idé - så länge man inte tror att man kan lämna hundarna ensamma mycket mer "för de har ju varandra". Det är INTE mycket mer jobb med två än med en, i alla fall inte om man inte har två superarbetsnarkomaner... Lycka till, hur ni än bestämmer er!
