Agilitysäsongen inledd
Vad ska man säga. Så här gick det för oss idag:
Åååhhhhhhhh..... suuuuck........
Det är jätteroligt att träna och träna och göra framsteg och engagera sig och inte tänka på annat än agility, förbereda sig och planera, lägga tid, kraft och pengar, gå banan så noga man bara kan, peppa, tagga upp. Och så är det detta man får ut av det.
Besvikelse är vad man känner då.
Uppvärmningen inför första "loppet" kändes inte bra. Hon var ofokuserad och ointresserad av mig. Jag fick henne inte att tagga upp ordentligt och hon rymde från mig när jag tog några uppvärmningshinder. När jag satte henne på startlinjen var all hennes uppmärksamhet riktad åt det hållet dit hon senare stack. Vad jag såg fanns det inget där, bara en tunnel.
Efter att ha diskuterat med min tränare som var med, bestämde jag mig för att vara mer bestämd under och före nästa "lopp", och kräva hennes uppmärksamhet! Inget lock o pock, inget gulligull. Hon skulle vara med mig, fokusera på det jag sa och inget annat!
Så under uppvärmningen hade jag mer attityd, tittade hon bort det minsta lilla, tog jag tag i henne eller petade till henne. Vi körde lite tricks och jag använde klickern. Det var en otrolig skillnad. Hon rättade sig efter mina krav och tittade på mig hela tiden, gjorde som jag sa och taggade upp lagom mycket. Det kändes riktigt jäkla bra.
Men sen gick det ändå åt skogen!
Det som inte kom med på filmen, är när jag sprang ifatt henne, lyfte upp henne och sprang tillbaka till starten. Över hela planen sprang jag med henne i famnen... Jag satte ner henne och gjorde om första hindret. ÄN EN GÅNG släppte hon fokus och började fjanta runt. Nu hann hon inte så långt innan jag tog tag i nackskinnet och vände henne åt rätt håll. Sen körde vi. Tunnel, däck och tunnel tog vi i bra fart. Sen avbröt jag, belönade, berömde och skuttade glatt (tillgjord glädje, men ändå) av banan.
Underbart...
Störningsträning nästa.
Jag känner igen din känsla Catrine! Det är "bara" att bryta ihop och komma igen! Förr eller senare lossnar det, jag är säker. En kastrering kanske gör att detta försvinner, vi hoppas så iaf. Visst var det i mars hon skulle knipsas?
no coments
Hej! Jag kan dela med mig av att min Izzie var likadan i början...snacka om förtvivlan! Man vill ju så mycket och man vet att dem kan så mycket...
Vi har kämpat och förra året så började det lossna, när hon fyllde 3 år. Vi hann med 2 pinnar i agilityklass 1 och det kunde varit fler men lite småfel här och där men hon körde ändå MED mig!
Så ge inte upp, det kommer! Dem behöver bara lite tid våra små pinscherliv! :)
Mvh,
Malin
