Pinschern Milly

Nu har här varit tyst ett tag, utan egentlig anledning. Milly har inte bitit någon eller så, den här gången... ;) Har varit mycket med skolan det sista. Denna vecka har jag tex haft två hemtentor som helst ska bli färdiga innan jag reser till Norge med klassen på måndag. Milly och Tony blir ensamma i fem dagar!!!! Hur ska detta gå.....

Till Tonys stora (miss)nöje är det mycket hundsnack om dagarna. Han kanske skulle säga att det tjatas om att skaffa en kelpievalp. Jag menar snarare att jag delar med mig av mina tankar och funderingar om en eventuellt framtida utökning av flocken, till honom :) Det känns som att det så småningom hade kunnat funka att skaffa en till liten vän. Under de 2 ½ år som vi haft Milly har mycket hunnit hända, och vi befinner oss nu långt ifrån där vi befann oss när vi blev förstahundsägare.

Vi skaffade ju Milly som 11 månaders uppstudsig tonåring. Det första året med henne var givande på många sätt, vi lärde oss jättemycket om hur man hanterar en hund, om hundträning och om hur man hanterar människor i vår omgivning. Men framförallt var det första året till största delen ett helvete. Ja så kan man nog säga att det var.

Det dröjde inte länge efter att vi fått hem Milly innan vi märkte att hundägandet inte riktigt var som vi hade väntat oss. Både jag och Tony är uppväxta med hundar, men såg oss ändå som nybörjare, vi hade aldrig haft huvudansvaret för en egen hund tidigare. Det hade aldrig varit Vi som verkligen skulle se till att saker och ting fungerade. Jag menar att vi självklart gjorde massor av fel. Men vi försökte hela tiden förbättra oss och skaffa kunskap. Vi läste böcker, letade på nätet, gick kurser, bad om hjälp, tog privatträning, pratade med folk med erfarenhet av samma ras, och andra med erfarenhet av samma problem... Vi var som svampar som sög i oss all möjlig information, valde ut det som verkade vettigt och försökte tillämpa det på Milly.

När hon morrade på, nafsade och gjorde utfall mot ALLA människor som vi hade i vår närhet började vi ana att hon kanske inte riktigt var som hon skulle.... Allmänt unghundsjävelskap spetsat med katastrofer (när ens söta hund biter folk utan märkbar anledning kastar det totalt omkull ens tillvaro och det känns som en katastrof) gjorde det första året till en fruktansvärd, men sannerligen lärorik erfarenhet. Vi ångrade oss SÅ många gånger, vi gav upp varje dag, tårar och hopplöshet hörde till vardagen. Att de flesta i vår omgivning antydde att en sån här hund kan man inte ha, den får ni lämna tillbaka eller avliva, gjorde inte saken bättre. De enda som trodde på oss som flock, uppmuntrade oss att fortsätta kämpa var min syster och Tonys föräldrar. Tack för det!
Av nån anledning hade vi snabbt fäst oss otroligt mycket vid Milly, och trots att vi oftast önskade att vi aldrig svarat på den där annonsen, så höll vi ut. Vi kunde bara inte göra oss av med henne. För om vi gav upp, vad skulle det bli av henne då...

Tiden gick, vi skapade rutiner och regler för att få det att fungera. Saker började flyta på bättre, vi fick en vardag med Milly som var acceptabel. Då och då hände det dock att vi misslyckades, någon kom för nära, blev biten och det vi byggt upp brakade ihop (Att bryta ihop och komma igen är vi experter på nu).
När Milly blev två år kändes det lite lättare. När hon blev tre kändes det som att hon mognat avsevärt. Tyvärr var det någon månad före hennes tredje födelsedag som det senaste bettet ägde rum. Det drabbade ett barn inom familjen och var det som tog oss allra hårdast. För att vara ärlig så gick vi hela (denna) sommaren och funderade på att avliva Milly.

Men så träffade vi Emma med tokiga Harry och rara Hilja. Hon fick oss att se vår situation på ett nytt sätt. Efter detta möte har vi släppt på kontrollen, sänkt kraven och ryckt på axlarna åt saker som vi tidigare såg som problem. Självklart gäller alla säkerhetsåtgärder fortfarande, det får INTE hända fler olyckor. Och vi ser fortfarande lika allvarligt på att ha en hund som, om den tycker det behövs, biter människor. Men det där med vardagslydnaden. Det har vi lite grand gett upp.
Under hela tiden vi haft Milly har vi stångat oss blodiga, vi har kämpat och kämpat och kämpat, med ALLT! Inget har vi fått gratis, ingenting. Nu känns det som att vi tröttnat på att jobba med saker som aldrig blir bra. Hon försöker fortfarande jaga harar, men väger bara elva kilo och går att hindra med hjälp av kopplet. Det går att stoppa undan henne om det kommer folk. Hon dör inte av att sitta i bur hemma hos andra, hon får ju vara med i samma rum. Hon är dock fortfarande en komplicerad hund som kräver mycket i vissa situationer. Det går ju inte heller att undvika att fråga sig om det är Milly som är ovanligt jobbig och svår, eller om det är vi som är ovanligt kassa hundägare...

Hemma är hon i alla fall så lugn nuförtiden att det är tråkigt. Händer det inget som har med henne att göra, så ligger hon i ett annat rum och sover. Hon märks inte alls. (Vilket inte är så kul de gånger man skulle vilja ha lite sällskap). Hur som helst har vi gått från att ha så mycket hund att vi knappt klarade av det, till att tycka att det känns tomt här hemma. Milly umgås med oss endast när hon själv vill, eller när hon tror att hon får något gott att äta. Jag tror inte att hon inte trivs med oss, hon är nog bara sån. Osocial. Jag har insett att den där känslan av att det hade varit omöjligt att orka med en hund till, har ersatts av en längtan efter ännu en fyrbening. En som tar lite plats, livar upp oss med bus och hyss. En som blir glad av att få vara med oss, som frivilligt lägger sig bredvid när man sitter och läser. En som man inte måste tvinga ut på promenad under vinterhalvåret.

Men tänk om vi får en till hund med osäkerhetsproblem? Tänk om den inte går ihop med andra hundar? Vi hoppas ju att en kelpieunghund inte kommer vara så jobbig som Milly var, men tänk om den är ännu värre? Förhoppningsvis kanske det med en sådan handlar om "vanligt" unghundstrams, istället för att jobba med försvarsattacker mot människor. Vi känner visserligen att vi har mer kött på benen den här gången, men ett så "lyckat" hundköp som vårt första, vill vi ju inte vara med om igen.
Så, det var lite av de tankar som surrar.. Och jag hoppas inte att när man läser detta får intrycket av att vi inte tycker om vår lilla pinscherråtta. Det gör vi, verkligen! Hade vi inte varit så löjligt förälskade i henne så hade vi suttit här med en helt annan hund idag.