Uppståndelse
Jag har under den senaste tiden ifrågasatt mitt bloggande. Hur kan jag vilja blotta mig själv och min lilla flock så som jag gör i en tid som denna? Jag hade för en tid sen aldrig kunnat se mig själv skriva om jobbiga tankar och känslor offentligt. Men jag kommer ändå fram till att det har ett syfte, eller flera.
Jag får ur mig allt jobbigt. Visst, jag pratar med massor av vänner och familj hela tiden, men att skriva är något annat. Det gör att man sammanfattar sig själv och får tid att formulera och sätta ord på alla olika känslor.
Jag hoppas också innerligt att mina ord kan vara till nytta för någon annan. Om det så finns en enda förtvivlad hundägare, som finner en liten gnutta tröst/igenkänning/gemenskap i texterna, och får ut något positivt av det, så är det värt det. Jag har hela tiden velat visa för alla som har hundar med problem, att det går att leva med dem och ha roligt ändå. För det gör det! Men nu inser jag att vi tyvärr, som så många andra inte orkar hålla ut hela vägen.
Det finns problem i rasen som jag tycker måste uppmärksammas. Jag vet att många har hundar som inte fungerar, och man lider av detta i tysthet. Visst känner man skam över att ha en hund som bits. Men låt det jobbiga bli till nytta för någon annan, blivande valpköpare tex. Inte lägga locket på, utan ta fram och dela det jobbiga med andra i samma situation! För i det här är man inte ensam...
Jag är glad att jag mer och mer börjat berätta om de problem vi har med Milly. Ända sedan första bettet har tankar på avlivning funnits i mig. Det har varit med hela vägen. Ibland väl dolt av träningar, tävlingar och underbara upplevelser. Men det har alltid funnits där, som en mörk fläck inne i huvudet. Jag hoppas att jag och Tony när det här är över kan känna en lättnad, som att en tyngd lyfts av våra axlar.
Jag kommer att lämna pinschervärlden och alla dess problem bakom mig. Vissa godbitar kommer jag spara, de som ger mig glädje. Hundvärlden stannar jag dock kvar i. Visst blir det ett litet uppehåll nu, men snart hoppas jag vara tillbaka med ny energi, nya förhoppningar och nya mål. Om någon vill läsa om det i framtiden så kommer det antagligen finnas en plats för det också.
Nu önskar jag mig ett lugn, både här, i mig själv och i mina nära. Ta hand om er!
Ja, uppståndelse blir det när många är ledsna, arga och förtvivlade. Det har alltid varit, är och kommer tyvärr alltid att vara uppståndelse i pinschervärlden. Jag har dragit mig ifrån den jag med (fast hållt kvar vid de underbara pinscherägarena som finns) och mår bättre utan den!
Jag är ledsen att ni blir tvugna att ta bort Milly, men jag tror att ni trots smärtan och gråten kommer att känna en befrielse när det är över. Du kommer att få det där lugnet som du letar efter.
Sen kommer en ullig och gullig liten valp att hamna hos er. Och förhoppningsvis vara starten på ett lyckligt och aktivt hundliv!
Ta tillvara på de sista dagarna med Milly, gör det till något bra. Ni kommer att minnas henne med glädje, trots hennes problem. Det är jag säker på!
Massa kramar!
Ja, det verkar blivit en del rabalder. I och med att du beslutat dig för att lämna pinschervärlden, antar jag att ni beslutat er för att låta Milly somna in? :(
KRAMAR!
Du är både klok, stark och modig, Catrine. Men om inte Pinschervärlden vill komma till rätta med de problem som uppenbarligen finns och dessutom inte vill medverka till att Pinschrar får komma till folk som åtminstone har en rimlig chans att klara av dem (för att vara tydlig: dit räknar jag dig och Tony). Då är nog inte framtiden så ljus för rasen. Jag är glad att jag har fått lära känna dig och Milly och att du inte tänker lämna hundvärlden.
Usch så tråkigt att höra, förstår att det är jobbigt nu, men gläds åt att du gav Milly ett så bra liv i alla fall! Lycka till med läkning och med fortsatt hundliv så småningom!
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Hundvärlden behöver sånna som du!
