Pinschern Milly

Det är lite småtråkigt när hundaktivitetskalendern är helt tom! Nästa rallytävling är inte förrän 3 dec. Då blir det fortsättningsklass för oss. Vi har ju tävlat i denna klass två gånger innan sporten blev officiell har jag för mig. Ska bli roligt med mer utmaning i form av okopplad hund och lite nya skyltar.

Förresten har jag precis anmält oss till två dagars rallytävling på My Dog i januari också! Det blir en utmaning! Lös knasMilly inne bland asmycket folk och hundar... Hmm. Hoppas att hon sköter sig och inte smiter iväg. Man kanske borde ha utplacerade "uppfångare" runt banan, i form av familjemedlemmar med korv i fickorna. Det vore inte en hit att ha henne kutande omkring lös bland en massa folk som kanske försöker "hjälpa till" att fånga in.. Hon får väl helt enkelt lära sig att hålla sig till mig ;)

Just det där med att hålla sig till mig i olika situationer har jag funderat på. Milly kan oftast inte gå lös. Hon smiter så fort hon får chansen, och har hon väl fått hare i näsan så går det inte på något sätt att kalla in henne.
När Milly var yngre, så var det fullt ös medvetslös på alla promenader. Vi hade henne i långlina och ibland lyckades vi med hjälp av den hindra henne från att rymma. På våren och sommaren är hon som galnast. Men på vintern lugnar hon ner sig, och brukar kunna gå lös lite mer, utan att dra. Det är som att hon varje vinter hamnar i standby-läge. När hon sedan kommer ur det, till våren, så är hon lite lugnare för varje vinter som gått. Hon lugnar ju alltså ner sig med åldern.

Det intressanta är vintrarna. Antagligen hänger det ihop med att vintern suger när man är släthårig, livet känns helt enkelt inte lika lattjo då.  Kan hon gå på en skottad väg gör hon helst det, hoppar inte gärna ner i diket och kyler magen. Detta gör att en vanlig grusväg blir liksom inramad, av snökanterna. Hon har alltså kunnat gå lös en hel del pga av det är äckligt med slask och kyla. Inget är lika roligt på vintern enligt Milly, och då minskar risken för rymningar.

Milly är lös på promenad i utkanten av stan.

 

Lös och lydig på en väldigt populär havsrunda, många mötande människor och hundar.

 

När jag tänker efter så kunde Milly gå lös även vid hundmöten i vintras. Hon var skitduktig på att skvallra och höll sig där hon skulle varenda gång. Det är inte bara nackdelar med den kalla och mörka årstiden. Förutom att det är underbart vackert med snölandskap, så får vi dessutom en lydigare hund! :)

Vi är ju sugna på en kelpie. Men bara för att vi har fastnat för den rasen, så betyder ju inte det att det inte finns andra raser som också kan passa. Jag tänker ibland att vi borde undersöka några andra raser också, så vi inte missar något guldkorn. Det vi (jag) vill ha är en medelstor/halvliten hund som VILL och KAN jobba minst lika mycket som jag vill. Den ska inte ha massor av päls, men ska inte vara släthårig och därmed frusen. Den måste tycka om männsikor och andra hundar, och så får den inte ha allt för svårt för att fokusera. Den ska också vara PIGG som en mört och SNABB som en vessla. En trög/lugn/seg hund vill jag absolut inte ha. Men den måste självklart klara att ta det lugnt ibland också.

Jag håller alltid utkik efter hundar som passar in på min beskrivning.. Idag på tävlingen träffade jag och pratade med lite olika hundar. Tex de här underbart rara och fina tollarna. Jag kan inte alls mycket om den här rasen, men det kan ju hända att man får ta reda på lite :)

Hanen var fem år.

 

Tiken.

 

Herregud vad söt... Ser ju ut som en valp trots att hon var ett år gammal.

Anledningen till att jag med jämna mellanrum skriver om Millys osäkerhet, även om det inte just hänt någon ny olycka är att vi lever ju med problemen dagligen. Vi har det alltid i bakhuvudet, vi har alltid beredskap. Vi måste alltid se till att hon inte utsätts för en situation som gör att hon blir "tvungen" att bita någon.

Jag vill inte att någon ny bloggläsare hittar hit, ser att vi lyckats på någon tävling, eller får till det på träning, och tror att det är hela sanningen. Vi glider inte fram på en räkmacka! Jag tänker inte låtsas som att Milly är en enkel hund som det alltid är skoj med, och att träning och tävling är det enda vi bryr oss om. Det ligger oerhört mycket jobb bakom att ha fått en fungerande vardag, och en hund som går att ha bland folk. Det är fortfarande jobb. Det här blir aldrig färdigt, det blir aldrig bra. Men det kan fungera.

Sen vill jag också visa att trots att man har är en hund som tar till bett i jobbiga situationer, så behöver det inte betyda att allt är nattsvart. Man kan ha ett aktivt och roligt hundliv ändå. Det kan till och med fungera jäkligt bra emellanåt, om man är beredd att anstränga sig lite. Jag är stolt över vad vi har lyckats med tillsammans, jag, Tony och Milly. Både i vardagen och på tävlingsbanan. Om någon annan har det jobbigt med sin bitpinscher, vill jag visa att det finns hopp. Bara för att hunden har bitit någon, måste man inte avliva den.

Äntligen hemkommen från Norge! Milly blev tokigt glad när jag kom in genom dörren, härligt! (Tony blev också rätt glad, hihi) Lite tråkigt var det att se att hon fortfarande var lite rädd på kvällspromenaden, det är ju snart en vecka sedan hon blev skrämd av smällare. Men förutom det så hade Milly haft det väldigt bra med sin husse, och hussen var helt nöjd med sin pinscher också :)

Vi var på rallytävling idag. Jag kom en halvtimma försent pga att jag inte hittade dit. Jag har varit på Falkenbergs bk många gånger, men det var så jäkla dimmigt idag! Såg ingenting vid sidan av vägen och därmed var mina riktmärken som bortblåsta...

En himla massa starter var det, samanlagt närmare 80 st, delat på två grupper. Vi startade sist i vår grupp som nr 40. Milly var superduperglad och taggad, vilket sjävklart var kul, men det kändes lite osäkert.. Det har ju hänt förr att hon liksom exploderar när hon är på det humöret. Studsar av banan  och så. Men hon höll ihop ganska bra! Känslan för min del var lite sisådär, jag tyckte att hon gick en halvmeter före mig och tittade på allt annat. Men riktigt så illa var det inte. Hon var dock lite för ofokuserad för att jag skulle känna mig helt nöjd.

Lite lustigt, hur man höjer ribban. För ett år sen var jag överlycklig om hon visade lite samarbetsvilja... Och nu när det börjat funka lite bättre, så känner jag mig inte helt nöjd med vår insats som ändå gav 98/100 poäng. Jag är alltså inte missnöjd med vår tävling! Bara det att när man nån gång kännt på att det kan flyta på helt perfekt vid vissa enstaka tillfällen.. Så vill man ju dit igen :) Undrar hur min egen nervositet påverkar resultatet. Idag var jag inte det minsta nervös. Inte en endaste gnutta nervdarr fanns det inom mig. Frågan är om vi fick 98 p = nästan full pott, pga av att jag inte sabbade för oss med min nervositet? Eller kunde det gått ännu bättre, om jag varit lite nervös och därmed ansträngt mig lite mer? Tål att funderas på.

Vi fick iaf en till titel också, och blev uppflyttade till fortsättningsklass.
Numera är det RLD N LP1 Lilla Piröns Mighty Milly som gäller! :D

En kul grej var att vi delade femteplatsen med min syster Nina och Trollet. Duktig whippet och syster!

En mindre kul grej var att jag hade möjlighet att rekomendera pinschern som ras, men lät bli. En kvinna kom fram efter vårt lopp och undrade om Milly var en pinscher, som hon trodde. Hon tyckte att Milly såg så himla kul och käck ut, och blev sugen på en egen pinscher, skulle hem och läsa på sa hon. Men jag avrådde henne faktiskt. Jag tycker att det finns mycket underbart med pinschrar, den skojiga och knasiga personligheten går nog inte att hitta i någon annan ras. Och Milly är skitkul att träna med (när hon vill), och ger verkligen allt. Man ser ju på filmen hur glad hon är. Men risken att få en pinscher med dålig mentalitet som har lätt att ta till bett verkar ju vara obehagligt stor, och det är en erfarenhet jag inte önskar någon. Folk får bli förbannade om de vill, men man får ju ha sin egen åsikt. Med min bild och de erfarenheter jag har av rasen kan jag omöjligt rekomendera den.


Nu har jag ju en egen bitpinscher och då får jag göra det bästa av situationen. Trots osäkerhetsproblem (som vi oftast lyckas hålla i shack), så har vi skitkul ihop och får ju till det ganska bra emellanåt :) Milly är ingen olycklig hund, då hade det väl inte sett ut såhär. Kolla svansen och spänsten i steget. Och inte minst galenskapen efter målgång:

Jag ska åka till Oslo imorgon med skolan, en vecka blir vi borta. Det är inte så ofta jag reser iväg, framförallt inte själv utan Tony och Milly. Jag är lite löjlig, för jag har nästan redan börjat längta hem!

Jag har inte varit iväg från Milly så länge nån gång... Hur ska hon kunna överleva utan sin matte? ;) Hehe Tony tar nog väl hand om henne. Det ska bli kul att åka iväg, men kanske ännu bättre att komma hem igen!

Härom dagen begav jag och Milly mig ut till Getterön för lite läsning och picknick. Det var en vacker, men svinkall dag. Filtar var nödvändigt!

 

Med massor av kläder gick det att ligga still i solen och läsa- ett tag.

 

Lite kallt om rumpan när man gick utanför filten. Min sötaste lilla knashund. En hel vecka utan henne, hur ska det gå?!

Vanligtvis brukar vi bara ta ut Milly på en kort kisserunda runt kvarteret innan vi går och lägger oss. Men nu när det är kallt och mörkt ute har vi börjat gå lite längre, kanske 20-30 minuters rundor. Det är rätt skönt att röra på sig innan läggdags, och så känns det ju lite extra mysigt att krypa ner under täcket efter att man varit ute i höstrugget också. Milly gillar den nya vanan, hon är som vanligt glad ute så länge det inte blåser kuling eller regnar.

Igår var det lördagkväll = härjarkväll. Samtidigt som vi gick vår mysiga kvällsrunda var det några ungar ute och kastade smällare i brevlådor. Bara ett tiotal meter ifrån oss... Första smällen gjorde inte så mycket. Milly blev orolig och sänkte svansen. Men hon traskade ändå på som vanligt och hade nog snart blivit glad igen... om det inte hade varit för smäll nr två. Den var till och med på lite längre avstånd från oss, men det blev för mycket för damen. Jag och Tony pratade på som vanligt och uppträdde oberört. Men Milly ville bara hem, kunde varken nosa eller kissa.. Så var den promenaden förstörd. Först när vi kom in i trapphuset blev hon sig själv igen.

Under dagens kvällsrunda slapp vi otrevliga överraskningar. Det som är riktigt tråkigt är att Milly var rädd hela rundan ändå! Antagligen mindes hon gårdagens läskigheter när vi gick samma väg i mörkret. Hon gick och höll sig ikväll med, stackarn.

Jag har redan börjat bäva inför nyårshelgen. Det var mycket smällande veckor i förväg när vi bodde i den lilla hålan Veddige. Nu när vi bor i en (visserligen liten, men ändå) stad lär det ju inte vara färre kids som vill springa omkring och kasta smällare och skjuta raketer. Långt före och efter nyårsafton... Det finns ju inget man kan göra åt det heller. Just vid tolvslaget kan man ju se till att vara förberedd, och antingen gömma sig bakom persienner och hög musik, eller ta bilen och köra till skogs. Men de här smällarna som dyker upp precis när som helst under promenaderna är ju nästan värst. Det funkar inte att ta bilen till landet varje gång Milly behöver ut. Det kommer att bli många skrämmande promenader.... Fy fan för alla raketer och smällare!!!!!!!!

Förra nyår. Milly sitter rädd i ett hörn på kvällen.

 

Mitt i flytten var vi. Persiennerna var dåliga, så raketer syntes igenom och skrämdes ändå. Filtar för fönstren fick det bli då.

Nu har här varit tyst ett tag, utan egentlig anledning. Milly har inte bitit någon eller så, den här gången... ;) Har varit mycket med skolan det sista. Denna vecka har jag tex haft två hemtentor som helst ska bli färdiga innan jag reser till Norge med klassen på måndag. Milly och Tony blir ensamma i fem dagar!!!! Hur ska detta gå.....

Till Tonys stora (miss)nöje är det mycket hundsnack om dagarna. Han kanske skulle säga att det tjatas om att skaffa en kelpievalp. Jag menar snarare att jag delar med mig av mina tankar och funderingar om en eventuellt framtida utökning av flocken, till honom :) Det känns som att det så småningom hade kunnat funka att skaffa en till liten vän. Under de 2 ½ år som vi haft Milly har mycket hunnit hända, och vi befinner oss nu långt ifrån där vi befann oss när vi blev förstahundsägare.

Vi skaffade ju Milly som 11 månaders uppstudsig tonåring. Det första året med henne var givande på många sätt, vi lärde oss jättemycket om hur man hanterar en hund, om hundträning och om hur man hanterar människor i vår omgivning. Men framförallt var det första året till största delen ett helvete. Ja så kan man nog säga att det var.

Det dröjde inte länge efter att vi fått hem Milly innan vi märkte att hundägandet inte riktigt var som vi hade väntat oss. Både jag och Tony är uppväxta med hundar, men såg oss ändå som nybörjare, vi hade aldrig haft huvudansvaret för en egen hund tidigare. Det hade aldrig varit Vi som verkligen skulle se till att saker och ting fungerade. Jag menar att vi självklart gjorde massor av fel. Men vi försökte hela tiden förbättra oss och skaffa kunskap. Vi läste böcker, letade på nätet, gick kurser, bad om hjälp, tog privatträning, pratade med folk med erfarenhet av samma ras, och andra med erfarenhet av samma problem... Vi var som svampar som sög i oss all möjlig information, valde ut det som verkade vettigt och försökte tillämpa det på Milly.

När hon morrade på, nafsade och gjorde utfall mot ALLA människor som vi hade i vår närhet började vi ana att hon kanske inte riktigt var som hon skulle.... Allmänt unghundsjävelskap spetsat med katastrofer (när ens söta hund biter folk utan märkbar anledning kastar det totalt omkull ens tillvaro och det känns som en katastrof) gjorde det första året till en fruktansvärd, men sannerligen lärorik erfarenhet. Vi ångrade oss SÅ många gånger, vi gav upp varje dag, tårar och hopplöshet hörde till vardagen. Att de flesta i vår omgivning antydde att en sån här hund kan man inte ha, den får ni lämna tillbaka eller avliva, gjorde inte saken bättre. De enda som trodde på oss som flock, uppmuntrade oss att fortsätta kämpa var min syster och Tonys föräldrar. Tack för det!
Av nån anledning hade vi snabbt fäst oss otroligt mycket vid Milly, och trots att vi oftast önskade att vi aldrig svarat på den där annonsen, så höll vi ut. Vi kunde bara inte göra oss av med henne. För om vi gav upp, vad skulle det bli av henne då...

Tiden gick, vi skapade rutiner och regler för att få det att fungera. Saker började flyta på bättre, vi fick en vardag med Milly som var acceptabel. Då och då hände det dock att vi misslyckades, någon kom för nära, blev biten och det vi byggt upp brakade ihop (Att bryta ihop och komma igen är vi experter på nu).
När Milly blev två år kändes det lite lättare. När hon blev tre kändes det som att hon mognat avsevärt. Tyvärr var det någon månad före hennes tredje födelsedag som det senaste bettet ägde rum. Det drabbade ett barn inom familjen och var det som tog oss allra hårdast. För att vara ärlig så gick vi hela (denna) sommaren och funderade på att avliva Milly.

Men så träffade vi Emma med tokiga Harry och rara Hilja. Hon fick oss att se vår situation på ett nytt sätt. Efter detta möte har vi släppt på kontrollen, sänkt kraven och ryckt på axlarna åt saker som vi tidigare såg som problem. Självklart gäller alla säkerhetsåtgärder fortfarande, det får INTE hända fler olyckor. Och vi ser fortfarande lika allvarligt på att ha en hund som, om den tycker det behövs, biter människor. Men det där med vardagslydnaden. Det har vi lite grand gett upp.
Under hela tiden vi haft Milly har vi stångat oss blodiga, vi har kämpat och kämpat och kämpat, med ALLT! Inget har vi fått gratis, ingenting. Nu känns det som att vi tröttnat på att jobba med saker som aldrig blir bra. Hon försöker fortfarande jaga harar, men väger bara elva kilo och går att hindra med hjälp av kopplet. Det går att stoppa undan henne om det kommer folk. Hon dör inte av att sitta i bur hemma hos andra, hon får ju vara med i samma rum. Hon är dock fortfarande en komplicerad hund som kräver mycket i vissa situationer. Det går ju inte heller att undvika att fråga sig om det är Milly som är ovanligt jobbig och svår, eller om det är vi som är ovanligt kassa hundägare...

Hemma är hon i alla fall så lugn nuförtiden att det är tråkigt. Händer det inget som har med henne att göra, så ligger hon i ett annat rum och sover. Hon märks inte alls. (Vilket inte är så kul de gånger man skulle vilja ha lite sällskap). Hur som helst har vi gått från att ha så mycket hund att vi knappt klarade av det, till att tycka att det känns tomt här hemma. Milly umgås med oss endast när hon själv vill, eller när hon tror att hon får något gott att äta. Jag tror inte att hon inte trivs med oss, hon är nog bara sån. Osocial. Jag har insett att den där känslan av att det hade varit omöjligt att orka med en hund till, har ersatts av en längtan efter ännu en fyrbening. En som tar lite plats, livar upp oss med bus och hyss. En som blir glad av att få vara med oss, som frivilligt lägger sig bredvid när man sitter och läser. En som man inte måste tvinga ut på promenad under vinterhalvåret.

Men tänk om vi får en till hund med osäkerhetsproblem? Tänk om den inte går ihop med andra hundar? Vi hoppas ju att en kelpieunghund inte kommer vara så jobbig som Milly var, men tänk om den är ännu värre? Förhoppningsvis kanske det med en sådan handlar om "vanligt" unghundstrams, istället för att jobba med försvarsattacker mot människor. Vi känner visserligen att vi har mer kött på benen den här gången, men ett så "lyckat" hundköp som vårt första, vill vi ju inte vara med om igen.
Så, det var lite av de tankar som surrar.. Och jag hoppas inte att när man läser detta får intrycket av att vi inte tycker om vår lilla pinscherråtta. Det gör vi, verkligen! Hade vi inte varit så löjligt förälskade i henne så hade vi suttit här med en helt annan hund idag.

Till vår insats då. Första banan gick super! Vi var på hugget båda två och lyckades få 98 poäng! Mats som skulle filma lyckades tyvärr missa denna starten.. Har hänt förr att när vi verkligen får till det, då finns det ingen kamera i närheten.. Jaja, poängen få räcka som bevis för att det gick skitbra :) Vi hamnade på delad tredjeplats.

Här väljer vi pris. Både Milly och den lilla tjejen försöker hitta det bästa. (Var inte riktigt medveten om att vi var så nära ett barn, dessutom med godis framför näsan som ev kunde behöva vaktas. Vi var nog alla så uppslukade av prisbordet att det gick bra ;) )

 

Förutom en säck hundmat så fick vi nån slags hundgodiskaka, som Milly tvunget ville smaka på med en gång.

 

På eftermiddagen var det dags för andra banan. Milly kändes precis lagom taggad och fokuserad, men när vi gick in på banan så ändrades fokuset. Det kändes som att det varit en lång dag som tog på krafterna för lilla damen. Det gick ändå hyfsat, men som sagt en del fokussläpp här och där. Tio minus fick vi tex när hon rundade en skylt som hon inte skulle ha rundat. Emellanåt ser det ju helt ok ut här också, men visst är det typiskt att jag inte fick den bästa omgången på film! :) 82 poäng fick vi ihop och vi blev alltså godkända båda gångerna. Nu behöver vi en godkänd tävling till, sedan går vi upp en klass! :D Det är GÖTT att ha lite flyt, med tanke på hur mycket jäkelskap Milly har bjudit på i tidigare tävlingssammanhang! Jag passar på att njuta...

 

 

Imorrn bär det av till Marks brukshundklubb för dubbla klasser i rallylydnad. Nybörjarklass gånger två alltså. Hoppas att Lilla Knäppa kan hålla sig i skinnet.
-Sköt du ditt så sköter jag mitt, säger Milly till matte. Jaja.

 

 

Tack för alla gratulationer! :) Känns så kul att äntligen fått det efterlängtade LP1!

Idag är jag återigen så himla nöjd med min lilla hund! Vi har varit på sökträning igen, och haft så skoj! :)

Milly är ju inte en typisk apporterande hund. Att bara klara att hålla en apport krävde säkert ett års träning. Under ca ett halvårs tid har vi tränat för att kunna lägga på en markering med rulle i söket.

Vi börjde inomhus med ingångar, Milly fick själv plocka upp lösrullen från marken, och sätta sig vid min vänstra sida. Efter ett tag försvårade vi genom att placera lösrullen i ett annat rum, och sedan lade vi till Tony i träningen. Han satte sig (oftast krävdes en del övertalning!) på huk på olika avstånd från oss, och höll rullen vid marken. Det har gått bra inne, men ute har det nästan alltid varit omöjligt att få till samma apportliknande beteende. Några gånger har det funkat, men oftast har Milly bara tramsat iväg och intresserat sig för annat. Detta har alltså inte alltid kännts så hoppfullt, men skam den som ger sig!

Två kvällar i rad har jag fått med mig Tony ner i källaren. Det ser jag som ett mellansteg, inte ute, men inte heller inne i lägenheten. Milly har letat upp Tony bland cyklar och i förråd, hämtat lösrullen och på ett mycket glädjefyllt sätt transporterat den till mig i full fart. Vi gör oftast så att hon får belöningen när hon kommer till mig med rullen. Endast vid ett fåtal tillfällen lägger vi på ett påvis, där hon efter att ha lämnat rullen hos mig, får återvända till Tony för att få belöningen av honom. Detta för att det är en sån bedrift av henne att komma med rullen hela vägen fram till matte!! Att springa till figurant och få godis är ju lätt som en plätt.

Hurra vad kul det är när det funkar! Hon har älskat källarträningarna, och det verkar som att  hon äntligen har fattat. Så idag var det dags att prova ute, med andra figuranter än Tony!!!

Första figgen placerade sig ca 3 meter från stigen, bakom ett träd. Milly sprang glatt ut till henne och undrade var godiset var. Ingen markering. Nytt försök på samma figge, och den här gången gick det bättre. Milly tog lösrullen ur figgens hand och sprang tillbaka till mig!!!! Wohooo vad härligt det kändes! Sedan lyckades hon göra likadant med två olika figuranter till, som var gömda bara några meter från stigen. Sista gången lade vi även på ett påvis. När Milly lämnat rullen till mig, och jag riktat henne ut mot legan, tjoade figgen till och jag kommenderade "visa"! Iväg for Milly för att hämta sitt godis och sitt beröm :) Underbart, efter all träning vi lagt ner på detta!


Efter en paus fick Milly komma ut igen och göra några vanliga hitta-övningar. För första gången använde vi oss av pop-uper. Eftersom Milly haft lite knasiga vägar fram till figgen det senaste så ville jag testa att hjälpa henne att få mer fart och rak riktning ut. Figgarna gick, utan att Milly såg på, ut och gömde sig som vanligt, ganska djupt. När jag riktade in Milly rätt ut, och visade riktningen med handen, bad jag figgen visa sig. Denna dök upp, och försvann sedan hastigt igen, precis så att Milly hann se att det var någon ute i skogen. Sedan skickade jag henne. OJ vilken fart! Och OJ vad rakt det blev! (När det inte låg en jättegran ivägen som hon var tvungen att runda)
Det här var verkligen en motivationshöjare! Jag har varit tveksam till att använda synretning tidigare, eftersom det handlar om att använda näsan i sök. Men att göra så här nån gång emellanåt borde ju inte ställa till med något, snarare hjälpa Milly att hitta ett bra beteende.

Så jäkla kul och lyckad träning alltså.. Duktiga duktiga hund!! Och väldigt bra figgar med :) Nu känns det lite mer hoppfullt om att få till en fungerande rullemarkering en vacker dag!

Så här trött blir man av sökträning...

 

Mysiga, duktiga lilla råttan!

Ja nu var det sluttävlat för oss...

I lydnadsklass 1 i alla fall! Får jag prestentera:

Det kunde man inte tro, att den här lilla kunde vara så duktig :)

 

 

Ja nu har vi tävlat i lydnadsklass 1 fyra gånger. Första tävlingen fick vi ett tredjepris, och sedan var det tre förstapris på raken. Idag när vi fick vårt tredje fick vi också titeln LP1!

 

Så här gick det till:

 

Jag blev tvungen att åka själv till Angereds bk idag. Lokalsinne är inte min starka sida om man säger så. Det är faktiskt ganska jobbigt när jag ska köra till nya ställen på egen hand, slutar alltid med nån form av panikattack och vansinniga mobilsamtal till Tony i stil med: HJÄLP, vad fan ÄR jag nånstans!!!??? Eftersom jag vet att detta tar på  krafterna, och att jag aldrig hittar fram på första försöket, så åkte jag i väldigt god tid. Körde bara fel en gång och var framme 1 ½ timma i förväg. Tur det, så hann jag lugna nerverna med lite varm choklad och macka i bilen.

 

 

Milly fick göra mig sällskap i framsätet. Hon ser väl inte alls missnöjd ut över att inte få smaka?

 

Solen sken och det var varmt ute, men väldigt blött på plan. Jag värmde upp Milly och det var svårt att ligga ner. Kändes lite som att det var 50% chans att platsliggningen skulle funka eller ej.

 

Vi började iaf och hon lade sig, låg kvar, låg bra, ända tills.... en australian shepherd reste sig och gick fram till henne. Den stod ca en halvmeter ifrån henne och stirrade och försökte nosa. Milly låg kvar, stilla, och tittade tillbaka. "Ta hundjäkeln" tänkte jag och väntade på att någon skulle avbryta eller att ägaren skulle gå och hämta sin hund. Tiden gick men inget hände. Nervöst!!

Efter kanske tio sekunder började aussien vifta på svansen och se lite busig ut. Då blev Milly också lite busig och reste sig. "Nu går jag och hämtar min hund!" sa jag och menade att de kunde väl ha avbrutit det hela för länge sen. Alla utom aussien fick göra om platsen. I andra omgången gick en hund upp och till sin matte och en annan satte sig. Tråkigt för dem, för på första omgången låg alla still.

 

Vi hade startnummer fyra. Milly var glad och taggad i pausen mellan platsliggningen och resten av vårt program.

 

 

Platsliggande, 10p! Hon låg jättebra när hon inte fick en hund på sig.

 

Tandvisning, 10p! Är det inte härligt att Milly, som är en bitpinscher som tar till tänderna när folk gör saker som hon uppfattar som hotfullt, har fått tior på alla tandvisningar hon gjort! Trots att hon har så jobbigt med det sociala så har jag lyckats få henne att se detta som ett moment som vilket annat som helst. Hon bara sitter där och låter sig grävas i munnen på! Detta är jag faktiskt stolt över :) Före vi började med lydnadsträningen på allvar var det detta jag trodde skulle sabba för oss.

 

Linförighet, 8p Lite sena och sneda sättanden, aaaningen småseg. Men vi fick till det rätt bra här faktiskt, inga direkta dundertabbar.

 

Läggande, 0p Hoppsan! När jag sa "fot" och gick, satt Milly kvar. Fick dk:a. Hoppsan nr 2: När jag sa "ligg!" så stelnade pinscherns ben, och gick inte att böja på! Hon stod dock kvar snyggt.

 

Inkallande, 9p Hon hade lika bra fart som vanligt, och lika knasigt avslut som vanligt :)

 

Ställande, 9,5p Här vet jag inte vad domarn drog för, fick ingen kommentar om det. Hon stod snabbt och snyggt tyckte jag. Benen var ju inställda på "spikraka" och till skillnad från i läggandet så var det ju i detta moment en fördel.

 

Apportering, 8p Det var en jättekonstig gubbe som åkte rullskidor alldeles bakom plan! Milly var ju tvungen att hålla koll på gubben, så jag fick dk:a. Men när hon höll så gjorde hon det bra.

 

Hopp över hinder, 9p "Studs i avslutning" sa domarn. "Men det är ju så kul att man inte kan låta bli att studsa", sa Milly.

 

Helhetsinrtyck, 9p "Tappar koncentration". Ja hon var lite ofokuserad och busig! Hon skuttade iväg för att kolla in en lekstuga som stod på plan vid ett tillfälle, och före apporten så skuttade hon fram till domarn och sa "Hej!" Hon hade också vääldigt nära till ett riktigt pinscherryck vid några tillfällen. Hon formade sig som en räka och ögonen glödde av bus. Precis innan hon började fara iväg över plan så lyckades jag lugna henne. Det var rätt lugnt beröm mellan momenten idag kan man säga :)

 

Vi fick samanlagt 162,5 poäng. Det var precis att det klarade sig! Hade det inte varit för den där nollan i läggandet (värt 20 p) så hade det ju blivit riktigt fina poäng. Men strunt samma, vi är absolut nöjda. Milly skötte sig bra inte bara på plan, utan på tävlingsplatsen också. Låg bredvid mig och njöt av solskenet. Duktig tjej!

Vi hamnade på fjärde plats av tio, men fick inget pris alls. Trodde att alla som fick förstapris skulle få en plakett eller så?! Vi ska iaf skicka efter det där lydnadsdiplomet och sätta upp på väggen!

 

Jag är glad att vi "slipper" tävla mer lydnad för i år, för som sagt blir det ju bara mer och mer pinscherovänligt väder för varje vecka som går. Det är tråkigt när saker börjar funka sämre pga att det blåser, är kallt eller fuktigt. Nu har vi ungefär ett halvår på oss att bli redo för klass 2. Hmm det är inte så lång tävlingssäsong på de där pinschrarna... Men vi kommer ju att köra rallylydnad under den mörka och kalla årstiden. I rallyn behöver ju inte hunden ligga ner mer än några sekunder, vilket funkar när det är kallt och jäkligt på backen.

 

Himla kul i alla fall att ha nått det mål jag hade med lydnaden i år. Det har varit mycket roligt på vägen :)

 

 

 

För er, som jag, som gillar att se "udda" raser på tävlingsbanan... Kolla HÄR på min syster Nina, som har tävlat rallylydnad med sina två whippets idag!

Oh fy vad jag är trött i fötterna nu. Jag har hållt igång mig själv och hundarna hela dagen.

Först morgonpromenix såklart, med frukostuppletning med båda de små damerna. Sedan blev jag och Milly upphämtade av Pernilla i nya sökgruppen, för att dra till skogs. Tony har jour (deltidsbrandman) och då måste han ha bilen hemma. Detta gjorde att Nemi också fick stanna hemma, eftersom hon inte fick plats i bilen vi åkte i. Nåja, iväg till sökskogen och träna sök med Milly.

Det var en väldigt bra träning idag, solen sken och vi var ett muntert gäng. Är så himla glad för vår nya sökgrupp, det är en väldigt god stämning och alla är så härligt engagerade. Vi har tränat ihop tre gånger nu och för varje gång blir vi allt mer samspelta i gruppen. Det är ju såklart lite rörigt till en början, när vi alla är nya och inte har tränat ihop förr. Men förvånadsvärt snabbt har vi jobbat ihop oss och nu funkar det bra med allt som ska klaffa: förbereda hundar, hålla koll på gömda figgar, använda sig av vinden, belöna rätt till olika hundar osv. Det funkar himla bra också att diskutera upplägg och komma med olika förslag på hur man kan lösa diverse klurigheter. Skitbra gäng helt enkelt!

Gissa om hon vet vad som väntar. Taggar....

 

..och iväg!

 

Vilken tur, Milly hittade Anna som hade tappat bort sig i skogen ;)

Milly jobbade på bra, men det flyter inte på riktigt så bra som när vi tränade som mest. Varje skick blir inte alltid som jag tänkt, nån gång är hon tveksam ut, nån gång så svänger hon av åt helt fel håll. Men hon pinnar på bra ute i skogen och är glad och envis när det gäller att hitta figgen, och lyckas ju därmed alltid till slut. Vi ska nog backa ännu lite mer i utmaningarna, och köra ännu kortare skick för att få dem raka och fina. Funkar dock jättebra att äta godis med de nya tjejerna, de är inte läskiga alls, tycker Milly :)

Jaha, efter några timmar i sökskogen så var det hem och vila, käka lite mat. Där hemma väntade en liten kelpie som inte hade arbetat så värst hårt under tiden jag varit borta. Gosat med Tony mest tror jag. Så det var bara att skära upp fler korvbitar och ge sig ut med Nemi, ner till stranden för lite lydnadsträning blev det. Gick bra faktiskt, verkade som att hon uppskattade att få komma ut själv med extramatten för en gångs skull.

Vi klurade på inkallningen som är väldigt knepig... Ibland sitter hon inte kvar när jag lämnar henne. Hon lägger sig eller så börjar hon smyga efter. Då tränar vi lite sitt-kvar. När vi sedan ska köra en inkallning igen så rör hon sig inte ur fläcken när jag ropar! Och när hon till sist kommer, så springer hon sakta och verkar tveksam.

Fin kelpie på strand.

Men idag testade jag mig fram till en grej som fungerade bra flera gånger. Jag lade en leksak på marken bredvid oss, gick bort med Nemi en bit och satte henne. (Detta blev lite som sitt-kvarträningen, hon kunde fokusera på leksaken och undvek att säcka ihop.) Jag återvände sedan till leksaken, ställde mig snett framför den och kallade in. Då kom hon som ett skott, och sprang precis intill mig men förbi, och tog leksaken (och dödade den :) ). Gött! Det här ska vi nog kunna använda oss av.

Till sist då, när jag kom hem med Nemi efter någon timma, så var det dags för Milly att gå ut och kissa igen! Nu får det däremot vara nog med hundaktivitet för idag.. Måste ju spara lite ork till tävlingen imorgon. Det verkar ju som att vädret kan bli bra, hoppas hoppas!!! :)

De här två är ju en heltidssysselsättnig. Om man vill.

Kolla här bara. Vilken liten fjäskis va. Jämt ska hon vara med och tränga sig på, varken man vill eller ej.

hehe det är klart man vill ha en mysig hund i knät vad man än gör ;)

 

Milly då? Ja hon låg väl under nåt gammalt täcke nånstans och njöt av sitt eget sällskap :)

Igår var jag och de två nyanserna av brunt på klubben för lite lydnadsträning. Det mesta gick väldigt bra, vi var alla tre mycket glada och pigga och gjorde så gott vi kunde. Eller ja, vissa av oss kanske hade kunnat anstränga sig pyttelite mer vid något tillfälle... Det var en liten 11-kilosindivid som hade så "himla" svårt att se vart apportbocken tog vägen efter att den kastats. Den gick inte att hitta nånstans, hur mycket man än irrade runt! Visserligen var det mörkt ute, men lamporna var tända... Kanske om man varit lite mer intresserad och haft huvudet vänt åt rätt håll hade man kunnat se var apporten hamnade. Nåja, resten var lyckat.

Jag tänkte berätta om hur det var att träna samma moment med två hundar. Momentet är tvåans hopp. Båda har tränat på detta flera gånger och kan det hyfsat, dock inte som ett helt ihoplänkat moment än. Ibland funkar det dock ändå inte så himla bra som man tänkt sig! Jag började med att visa att  targeten låg på andra sidan och sedan ställde vi upp oss framför hindret.

Nemi: Så fort vi hamnade framför hindret så föll hon ihop till liggande. Kan ju vara på samma sätt som agility?! Ja? Nä? Inte?
Milly: Hon satt rak i ryggen och tittade på mig.

Nästa del är att skicka hunden över hindret.

Nemi: Efter att ha gått åt sidan och tränat på sitt-vid-min-sida-utan-att-välta, så var vi återigen placerade framför hopphindret. Hon fokuserade väldigt bra på hindret, och utan att jag sa eller gjorde nånting.... Så tjuvstartade hon och kastade sig i ljusets hastighet fram och över det!

Milly: Satt och tittade åt sidan eller upp på mig. Ingen fokus på hindret, knappt ens då jag pekade med hela handen. När jag sa "hopp!" så satt hon antingen kvar, men med ett litet ryck, eller så skuttade hon en meter fram, vände sig om och tittade på mig. En gång hoppade hon med hela kroppen in i hindret som om hon skulle tackla omkull det, och studsade sedan tillbaka..

Till slut fick jag över var och en på ett någorlunda rätt sätt. Då gällde det för dem att träffa targeten på andra sidan. Det gjorde de båda oftast väldigt bra. Så, de stod där och trampade på targeten och tittade på mig.

Nemi: Vi behöver träna mer på avstånds-sitt, så hon fick antingen leksak direkt, eller kommando att göra återhoppet tillbaka till mig. "Hit!"/"Hopp!" Nemi stod helt still och stirrade. Va? Menar du mig? Säkert? Inte stanna kvar? Bäst att hålla positionen vad extramatten än säger..

Milly: Står på targeten. Om jag inte klickade och kastade godis direkt, så började hon på ett helknäppt sätt hålla sig fast i targeten.. Hon liksom klöste fast sina tår och klor runt musmattan, med alla fyra tassarna. Totalt crazy blick hade hon och var formad som när hon får fnatt, böjd rygg och huvudet bak i nacken. Men hon stod alltså still. Förutom små ryckningar och skakningar som kom av det krampaktiga fasthållandet. Milly kan jag ge kommandot "sitt" på avstånd. Efter att ha hållt sig fast ännu hårdare några sekunder så satte hon sig till slut ner. Återhoppet var svårt att förstå sig på, så det slutade med att jag kutade iväg från hindret samtidigt som jag ropade på henne.

Ja det måste ha sett väldigt proffsigt ut när jag tränade "mina" hundar i det här momentet... ;) Hehehe men trots den totala förvirringen över vad som skulle utföras är jag ändå nöjd. Dels för att jag får många goa skratt under tiden, och efteråt, när jag tänker på deras knäppa egenheter. Dels är jag nöjd för jag tycker att de ansträngde sig. Även om det inte blev rätt varje gång så försökte de! Och de är glada och har roligt. Då har ju jag också roligt :)

Just för tillfället pysslar jag med att shejpa fram ett nytt trick med båda hundarna. Om det lyckas kommer en film på det om någon dag. Jag kan lova att det är svårt att hålla sig för gapflabb, när man jobbar med två energiknippen som nästan kryper ut skinnet för att lista ut vad jag vill! :D

Man går ju och funderar en hel del... Inte på litteraturvetenskap som jag egentligen borde just nu, utan på hundar såklart.

Jag funderar på skillnader i olika typer av hundars beteende. Det ÄR mycket som skiljer på en hund som är avlad för att arbeta hela dagen i samarbete med en människa, och en hund som är avlad för att tänka och handla helt på eget bevåg, när tillfälle ges. Alltså som Nemi och Milly. Två riktiga glädjespridare, om än på helt olika sätt.

Milly hon går sin egen väg. Hon är vår lilla urgulliga hund när det passar henne, annars är hon bara sin egen. Lite som en katt. De senaste veckorna har hon varit mer osocial än någonsin. Speciellt förra veckan, när Nemi inte var här nånting. Efter promenader eller träningar så går Milly och lägger sig antingen i soffan, eller under täcket i sängen. Och där ligger hon. Timme efter timme, ända tills jag rotar bland godis och koppel och det är dags att gå ut igen.

Visserligen är det skönt att känna att hon blir nöjd med det hon får, och somnar gott efter det. Men jag och Tony tycker ju att det skulle vara mysigt att se sin lilla hund ibland, och kanske till och med gosa lite med henne. Då söker vi upp henne, lyfter på täcket och lägger oss bredvid. Husse och matte på var sida om sin hund, gullandes och pillandes.

INTE OKEJ!! säger Milly, suckar djupt och springer därifrån. Lägger sig i soffan istället. Det blir inte alltid så här, men lite för ofta för att det skulle vara engångsföreteelser.

De gånger som Milly däremot besvarar vår kärlek, gör sig go och lite busig, slår några kullerbyttor och tuggar lite på oss... Då blir vi så himla glada och tacksamma! Det är så härligt när hon vill vara med oss :) Och vi känner oss så löjliga på ett sätt när vi ser oss själva utifrån, allt sker ju på Millys villkor!

Man kan inte tro att den lilla har sån makt! (Eller jo, har man mött hennes blick live nån gång så fattar man)

Hur som helst, här kommer raka motsatsen: Nemi. Om jag sitter i soffan och läser en bok, ligger Nemi bredvid på golvet och sover. Om jag reser mig och går till köket, så vaknar hon och följer med, hack i häl. När jag är i köket kanske jag står still vid spisen. Nemi sitter jämte, med sitt stora intresse för matlagning. Tar jag då ett steg åt sidan, då flyttar Nemi med. Placerar sig tätt bakom, så att ett steg bakåt för mig hade slutat med en vurpa. Om jag duschar, så väntar hon utanför. Är jag på toa och gör mig i ordning utan att stänga dörren, så följer hon med in.

All uppmärksamhet på Dig, Extramatte!

Mysigt med en social hund! Det är härligt att känna att hunden uppskattar att man ger den uppmärksamhet. Men samtidigt kan jag uppleva det som en aning stressande att ha en hund fastlimmad vid min sida, vad jag än gör. Ibland undrar jag om Nemi inte alls blir nöjd med de promenader och träning hon får här. Har jag verkligen gett henne tillräckligt, när hon hela tiden är beredd på mer!? Men hon kanske visst är nöjd, det är bara det att vi är så ovana vid en social hund, som dessutom säger "Ja tack!" till allt vi föreslår. Och så är det kanske detta som är poängen med en vallhund, att de alltid ska vilja ha och vara beredda på en uppgift..


Det där med träningen... Senaste veckan har Milly inte bara varit osocial, hon har dessutom dissat mig totalt som träningskompis (dock inte på sökträningen igår, det gick super!). Vi har försökt fokusera på rallylydnad, för att inte göra lydnaden tråkig. Men inte ens rallyn som är så skojsig och lätt har dugit åt damen. Hon kan välja att stirra på en gräsmatta, ett träd eller en sten, istället för att samarbeta med mig. Det har inte funnits nånting levande eller störande omkring oss när vi tränat, men ändå kan hon inte fokusera. Det här med fokuset går verkligen i perioder. Synd bara att jag inte vet vad det beror på...

Fokus skulle kunna vara bättre...

Nemi hängde glatt med mig ut i ösregnet idag och tränade lite lydnad. Hon säger "Jag vill! Jag kan!" hela tiden. Vilket är underbart! Samtidigt tycker jag det är underbart på ett annat sätt, när Milly tänker själv och hittar på egna saker. Hon är INTE gjord för att göra sin människa nöjd, vilket är väldigt charmigt och ger henne en enorm personlighet..

Ja vad får man ut av allt det här svamlet då. Inte mycket kanske! För att samanfatta det så tycker jag att Milly anstränger sig lite mer för att få vara med oss, när Nemi är här. Ska man behöva skaffa en hund till för att få umgås med sin första?
Jag inser att jag gillar både Millys självständighet och ja-sägaren Nemis villighet väldigt mycket. De är verkligen helt olika, men kompletterar varandra väl och är båda urgoa på sitt eget sätt! Det är verkligen guld värt att få låna Nemi så här.. Det hade ju aldrig gått att läsa sig till hur det skulle vara att ha en kelpie, eller någon annan hund heller för den delen. Tack Louise!

Kan man bli så mycket goare och gladare än de här två?

Gott!!! Nu har jag anmält oss till två tävlingar.. Först och främst lydnadsklass 1 i Angered den 25 sept. Hoppas på fint väder och torrt, mysigt gräs som är skönt att ligga på!!!!
OM vi lyckas knipa första pris nr 3 då så har jag tänkt att vi ska pausa lydnadstävlingarna och köra lite rally i vinter. Därför anmälde jag mig också till vår första officiella, på Marks bk den 2 okt. Vi har ju tidigare flyttats upp till fortsättningsklass, men det var när rallylydnaden var inofficiell. Så nu blir det vackert att börja om i nybörjarklass igen. Ska bli kul!

Kul var ordet!

Ja nu kommer det som jag nämnde i förra inlägget.. Min ursprungliga sökgrupp och de uteblivna träningarna.

När jag kom hem igår efter träningen med nya sökgruppen var jag på strålande humör. När jag kollade min mejl ändrades den sinnesstämningen hastigt, för jag fick reda på att jag blivit dumpad!

Jag fick reda på att min ursprungliga sökgrupp, den med äldre, hårdhudade bruksmänniskor från Varbergs brukshundklubb, har "lösts upp". Alla har tydligen gått över till en annan sökgrupp och tränar nu med dem på söndagar. På nåt väldigt konstigt sätt råkade de glömma att nämna detta för mig. De råkade också glömma fråga om jag ville vara med i den nya gruppen. Det här kom visserligen som en chock, men ändå är jag inte jätteförvånad. Man känner ju alltid på sig när man är välkommen i ett gäng eller inte.

Då undrar jag ju genast om det är mig eller min hund det är fel på?
Jag räknar mig visserligen fortfarande som nybörjare med liten erfarenhet av sök. Men ingen av de jag tränat med kan ha missat min glädje och entusiasm för sporten. Jag läser böcker, ställer frågor och försöker lära mig så mycket som möjligt av mina "träningskompisar" som kan mer än mig.

Min hund då? Ja hon är liten och släthårig och tycker inte om regn och kyla. Men hon älskar verkligen sökträning, far fram som en vessla i all möjlig terräng och jobbar jätteduktigt. Hon gör framsteg och utvecklas lika bra som schäfrarna.

Tydligen räcker inte detta för att få vara med och leka med de stora grabbarna och tjejerna. Men det går tydligen an att jag lägger en hel söndag på att hjälpa till på söktävlingen som de ordnade. Känns så bra att jag hjälpte dem och fick det här som tack!

Hur ska man få erfarenhet och kunna lära sig något när man inte får vara med? Måste man ha en stor och hård brukshund för att räknas? Åh, det är en sån härlig gemenskap i den här klubben!

Och så undrar de varför folk söker sig till privata tränare...

Jag och Milly har ju tränat sök i ungefär ett år. Vi har haft vissa perioder när vi inte tränat, tex i vintras när det var väldigt kallt och jobbigt för en pinscher att vara ute. Och i somras, när hon varit (är) halt. Men nu har jag ju Nemi att träna med också, och har testat henne med lite nybörjarövningar i söket. Det verkar ju kunna bli bra.

Min ursprungliga sökgrupp består av hårdhudade bruksmänniskor med stora håriga brukshundar. Träning på lördagar, vilket innebär att det då och då blir inställt, när folk är på tävling och annat. Just de här träningarna verkar dessutom på nåt mystiskt sätt förekomma mer och mer sällan. Anledningen till detta kommer i nästa blogginlägg.

Hur som helst vill jag träna MER sök än vad som blir av nu, så jag drog helt enkelt igång en sökgrupp till!

Den här nya gruppen består av "vanliga" människor med alla möjliga slags olika hundar. De flesta av oss är ganska nya på just sökträning. Men vi är glada, taggade och villiga att lära oss!

Vi hade vår första träning igår, och det gick jättebra. Var och en bestämde själva hur man ville ha det med figgar och belöningar när ens egen hund var på stigen. Väldigt individanpassat och bra :) Jag trodde att det skulle ta hela kvällen att köra igenom åtta hundar, som vi var. Men eftersom alla gjorde hyfsat enkla hittaövningar drog det inte ut på tiden särskilt mycket alls. Vi försökte avbryta medan det gick bra och innan hundarna blev för trötta. På det sättet hann vi t.o.m låta varje hund få komma ut och köra två omgångar var.

Angelica och Bingo redo att börja jobba.

 

Milly har hittat Susanne bakom en rotvälta.

 

Var har figgarna gömt sig? Per-Uno visar Pia.

 

Nala tar sig ett dopp i en vattenpöl, sen kan hon fortsätta arbeta :)

 

Tonys mamma Maggan och Lucky. Lucky är väldigt osäker på människor, men övervann sin rädsla och tyckte att det var roligt att springa ut i skogen och äta godis hos främmande människor! Toppen!

 

Självklart var Linda och Ice med!

 

Susanne och pumin Sala hade tränat förr.

 

Lilla lagotton Salsa var inte gammal, men kastade sig helt ohämmat i full fart ut till figgarna.

 

Milly får lite stretching som avslutning. Svårt att ligga still och slappna av dock, kan ju finnas figgar kvar i skogen!

 

Det här känns lovande, hoppas på en bra fortsättning med nya gänget.. :)