Pinschern Milly

Idag har Tony äntligen fått visa vad han går för. Gymmet där han tränar anordnade en tävling, Atletica Challenge. Trots att det här inte handlar särskilt mycket om hundar, så är det ändå värt ett blogginlägg tycker jag. Milly var ju dessutom med och tittade på!

Skitkul tyckte Milly!

 

Tony pustar ut mellan två grenar.

 

Milly söker skugga bakom sin farfar. Det blev att tömma en vattenflaska över ryggen på henne.

 

Tony bland träningskompisar och diverse tynglyftningsattiraljer.

Solen strålade och gav mig en snygg bonnabränna. Stämningen var på topp och alla tävlande tog i så att svetten sprutade! Här har ni Millys husse:

Vi var hos veterinärem, och Milly såg nästan helt bra ut i rörelserna då. Det är väl "typiskt". Hon blev röntgad iaf, och hade utmärkta höfter och rygg, inga förslitningar eller annat. Så veterinären konstaterade "överansträngning i ryggslutet".... Det låter ju som nåt man säger när man inte kommer på nåt bättre.. Jag försökte få reda på vad han exakt grundade det på, och fick känslan av att han tyckte jag var trög?
Vi hade vissa kommunikationsproblem, vetten och jag, men till slut tror jag att han baserade sin dom på de aktiviteter jag och Milly håller på med. Jag berättade att vi är ganska aktiva och tränar både det ena och det andra, joggar och håller på. Men att vi inte kör agility och nu har vilat i 4 veckor.

Är väl sådär nöjd med besöket, tur ändå att det inte var nåt stort fel. Känns ändå lite konstigt att hon fortfarande rör sig stelt efter flera veckors vila.. Veterinären menade att snabba starter och hopp i riktningen uppåt var det som mest ansträngde för ryggslutet. Och det är ju just de två sakerna som är Millys kännetecken.. Hon går alltid från noll  till hundra, och hon är ju en riktig studsboll, det är så hon visar sin glädje. Vi får väl fortsätta ta det lugnt med de mest fysiska aktiviteterna ett tag.

Nåväl, det blev ingen tävling för oss idag. Det var lång karenstid på lugnandet hon fick inför röntgen (vilket var jäkligt läbbigt, att se sin hund totalt väck och lealös. Nästan som om hon vore död. Jag kollade hela tiden att hon andades..).  Det åskade ikväll så det hade ändå inte gått att starta pga den anlednigen heller.


Usch, det är barn överallt. Varje unge är ett orosmoment när man har en hund som inte fixar dem, och på sommaren vimlar det ju av småfolk var man än är. Jag verkar ha svårt att ta mig ur den tråkiga stämningen som lade sig över oss som en tjock dimma, efter det sista bettet. Jag tänker på hur många olika situationer som skulle kunna uppstå, där det kan gå illa. Det händer småsaker då och då som påminner om att vårt hundägande inte är som de flesta andras.. Det märks tydligt när man ser hur andra hundar beter sig i folksamlingar. De flesta blir glada av att människor närmar sig dem, svansarna viftar och öronen viks bak. Folk klappar om både kända och okända hundar, ägarna är avslappnade och har inte ögon i nacken. Barn vimlar runt och ingen hundägare ser skräckslagen ut. Så skulle jag också vilja ha det.

Här uppdateras det dåligt...  Har det lite småtråkigt på hundfronten..

Vi hade ju veterinärtid för Millys "lilla hälta" i torsdags. Då hon plötsligt blev nästan helt bra igen dagarna före så avbokade vi tiden. Kändes onödigt att åka för nåt som knappt syntes. Till helgen blev hon "halt" igen, nu nästan mer än vad hon var från början. Så nu har vi en ny tid på fredag.

Hon har rört sig annorlunda i skritten i 3½ vecka nu. Det syns så lite att vi har antagit att det ska gå över om hon får vila, men det har det ju inte gjort. Hon har fått korta och lugna promenader, och inget bus (mer än de där rycken som kommer ibland, varken man vill eller ej). Sökträningen har vi stått över, för det innebär ju full rulle över stock o sten, ingen jogging med matte har det blivit heller. Är så tråkigt att inte kunna göra alla aktiviteter som vi brukar.. Har liksom glömt vad man kan göra för annat kul som inte har hundtema..?! Vi har dock tränat lydnad men undvikit de mest fartiga momenten.

Vi är anmälda till lydnadstävling på hemmaklubben på lördag. Men med Millys skumma rörelser är det väl bara att lägga ner planerna på den tävlingen, och sikta på nästa... Suck.

En mysig kväll vid hundstranden. Så kallt att man fick ha jacka och täcke på sig! Gnaga pinne kan ju göra ändå.

Vi var på klubben idag och var med på en träningstävling. Hoppade över inkallningen och hoppet men körde resten, de momenten är ju inte så fysiskt krävande. Jag tvekade in i det sista över att delta, det känns ju inte helt ok att komma med en hund som man anser behöver vila. Men nu gjorde vi det ändå och det förvärrade nog inte situationen.

Värmen har slagit till och det var nog därför hon var så lugn. LÅG ner och väntade på sin tur, lugn o fin. Inte riktigt som vanligt.. :) Vi var rätt sega båda två idag, men lyckades ändå få till det hyfsat. Milly var visserligen lite för lugn, men glad och tog emot muntligt beröm bra mellan momenten. Platsliggning har vi tränat massor på det sista, och den gick hur bra som helst idag. Inte ett enda litet tassryck.

Det är svårt att få till slutet av momenten tycker jag. Förut hände det att Milly satte sig före mitt kommando efter platsliggnigen och ställandet. Därför har jag i stort sett bara belönat i positionen före sättandet. Det och att vi tränat extra mycket på att lägga sig ner rakt och med båda armbågarna i backen i utgångsposition, blev för mycket av det goda. Idag hade hon helt glömt bort hur man satte sig upp från liggande position, och från ställandet lade hon sig ner på kommandot "sitt".
Svårt att hitta rätt balans, nu måste jag träna på "sitt upp" vid min vänstra sida.. :) Alltid är det nån detalj man lägger för mycket eller för lite fokus på.

En annan dag på hundstranden, när solen var framme.

 

Något annat som drar ner stämningen är följderna av Bettet som Milly delade ut i början av maj. Det har inte direkt bara varit att fortsätta umgås som vanligt efter att större delen av familjen sett hennes värsta sida. Förmodligen är det jag som tagit mest stryk av händelsen, och känner fortfarande skuld.

 

Härom dagen träffade jag och Milly av en slump flickan som blev nafsad. Barn kan ju med att fråga om allt de undrar så vi diskuterade en hel del om varför Milly är som hon är. Kändes bra att prata om det med flickan, och varken hon eller Milly verkade ha ont av varandras närvaro, vilket självklart var positivt. Tyvärr kan inte alla rycka på axlarna åt en hund som biter. Milly är underbar på många sätt, och jag är glad att vi har henne. Men hennes problem ställer till det för oss och det tar tyvärr mycket energi emellanåt.

 

Ett tag efter den där platsliggningen när Milly flippade ur och började leka med en boxer, hörde jag en låt på radion. Jag fick genast upp bilder i huvudet av när Milly rusade omkring och fjantade sig på lydnadsplan. Det är en låt som skulle kunna vara skriven om och till Milly i just det tillfället! Jag insåg att det finns flera tillfällen fångade på film som passar till låten, och slängde ihop ett litet klipp: 

I tisdags var jag och Milly på en privatträning i lydnad för Jenny Wibäck. Vi delade på tiden med Nina och hennes whippets, Millys kusiner. Det var hur roligt och lyckat som helst!
Alla hundarna skötte sig finfint. Milly var verkligen på topp och utförde sina uppgifter med stor glädje. Hon lyckades även ta sig även några lyckliga och självbelönande fnattvarv...

Ibland känns det bara så jäkla bra!

 

Ända sen vintern försvann har lek- och kampbelöning fungerat som en otrolig stämningshöjare.

 

Nina och Fideli i en inkallning.

 

Apport.

 

Hon har spänst i steget..

 

Sträcker ut både ben..

 

Och öron!

 

Busa, busa! Leka, leka!

 

Nina och Trollet tränar platsliggning.

 

Tittut!

 

Vi tränar fokus-på-matte.

 

Här kunde hon inte stå emot...

 

Utan var tvungen att ta sig ett varv. Det var ju så jäkla kul hos Jenny! :)

 

Jag och Milly fokuserade på högersvängar i fotgåendet, det är svårt. Jag svänger oftast helt utan förvarning och då hamnar Milly nästan jämt på sniskan. Jag måste ju lära mig själv att gå ordentligt!

Nåt annat vi tränade var fokuset på mig. I momentens början, vid sitt kvar, platsliggning... Så fort inte Milly själv är aktiv så är det i fokuset det brister. Och varje gång hon inte är riktigt med, så finns ju risken för att hon kommer på tanken att kuta iväg för att spana in något. Det är jättesvårt, finns ju så mycket att hålla koll på runtomkring, även om det enligt matte inte finns något speciellt där alls. Man skulle nog kunna säga att det är det som är hela svårigheten med min lilla tjej.. Fokuset och koncentrationen. För viljan, glädjen och energin är det inget fel på, inte heller förmågan att lära sig nya saker ;)

 

Bilderna på mig och Milly är tagna av Nina Johansson.

 

Vi har nog lyckats få en av de allra knäppaste och knasigaste hundarna som går att hitta!

Milly har en hel korg full med leksaker som hon kan leka med när hon vill. Istället för att leka med de ständigt tillgängliga leksakerna, går hon in i klädkammaren och snattar en av de undangömda och mycket mer värdefulla belöningsleksakerna. De är inte värda nåt i pengar, de flesta är söndertrasade, gamla och slitna. Men de är värda massor i rolighet!

Vi hörde att det började leva om i TV-rummet och såg att Milly hade varit och snott ett avslitet luddigt huvud, från en tygorm jag fick när jag tog studenten! Jag och Tony lät henne ha det och satte oss för att äta i köket. Det var tyst en stund men sen hördes ett ASHÖGT skall! Vi antog att hon menade det gamla vanliga: MAMMA OCH PAPPA!!! Kom och titta på mig!!!! Jag är jätterolig när jag leker!!!!
Vi struntade i henne och fortsatte äta. En minut senare VRÅLADE hon ut tre-fyra skall till, så högt att vi blev helt paffa, och ingen i hela lägenhetshuset skulle  ha kunnat missa det. Det lät ju som att det var väldigt viktigt så jag reste mig och gick för att titta. Jag förstod snart vad problemet var:

Det lilla huvudet hade hamnat bakom det livsfarliga kompostgallret!!!!!

MAMMA, HJÄÄÄLP!!!!!

 

Jag började genast fnissa och sa åt Tony att komma och titta. Han lyfte hjältemodigt undan gallret så att Milly kunde ta sitt gamla ormhuvud. Hon lyckades alltså få båda sina föräldrar att lämna maten på sina tallrikar för att hjälpa henne med sitt jätteproblem! Hihi hon är ju knappt som en hund, snarare som en liten apa ;) Efter att situationen räddats så kunde Milly fortsätta med det hon höll på med:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ååååh suck o stööön! Nu har jag suttit i flera dagar i rad vid datorn! Jag har en sista hemtenta, i form av litteraturanalys, hurra! När det har varit strååålande underbart väder ute så har Tony jobbat, och jag o Milly har suttit inne och läst kurslitteratur och vältrat oss i dramatik, epik och lyrik! Mums! Shakespeare hit och Kafka dit, Kristina Lugns dikter har jag läst så det räcker för ett tag.

Milly är dessutom lite, lite halt. Något konstigt är det med ett bakben. Så iofs har den här inte-tid-att-träna-hund-perioden prickat rätt i tid. Lillråttan har dessutom varit så varm att hon inte har haft nåt emot att ligga inne och vila.

Men när jag nu skickar in tentan så tänker jag inte sitta vid datorn på en vecka! Imorgon börjar jag jobba, och på min lediga tid ska jag vara ute och leka, och inte sitta inne i onödan! Jag ska bara läsa roliga böcker om lydnad och sök, inte en enda om versmått och postmodernism.
Allra helst vill jag springa i skogen, och ta mig till en sjö för ett dopp. Jag blir gaaalen av att sitta inne så här mycket!!

Här är en liten badfilm från i somras, när Milly åker surfingbräda. Det är möjligt att jag haft med den i bloggen förut, iså fall blir det en repris:

Det låter som att det är en högstadieklass i bakgrunden, men faktum är att alla är mer eller mindre vuxna ;)

Nu har Millys mallighet efter tävlingen lagt sig lite, och allt är som vanligt igen. Vi försöker att inte träna så himla mycket just nu, åtminstone inte på momenten i lydnadsklass ett. Vi promenerar, picknickar och har det gott.

Sitt kvar...

 

Kom då!!!

Fina tjejen.

Igår var jag o Milly och Linda o Ice ute på en mördar-träningsrunda. Efter Vårruset bestämde vi att nästa löparmål blir ett terränglopp på ca 6 km. Spännande! Vi joggade alltså igår med hundarna uppför branta backar på små stigar i skogen. Många, branta backar var det! Vi dog nästan. På mitten av rundan kom vi fram till Iglasjön, där hoppade Ice i direkt och simmade några längder. Milly höll sig där hon bottnade, men blev ordentligt svalkad ändå. Rundan vi tog oss runt var på 5 km, och efteråt kämpade de hurtiga mattarna vidare med diverse apjobbiga styrkeövningar. Hundarna låg under tiden i skuggan och njöt av att se oss slita... Det är underbart att kunna träna på det här sättet utomhus!

Vi var på klubben härom dan när det var träningstävlingar i både lydnad och agility. Vi gjorde nästan ingenting, tittade bara på och pratade med en massa folk. Det var nyttigt för Milly, hon har byggt upp en rätt stor förväntan på aktivitet när vi är på klubben.
Vi passade på att spana in ett ovanligt häftigt ekipage. Sveriges enda irländska terrier som tävlar i elitklass i lydnad! Han såg så otroligt käck ut, pigg och glad fast helt kontrollerad och samlad. Bruksgubbarna som har kelpie, malle o schäfer visste inte ens vad det var för ras, jag fick upplysa dem.

Den här hunden var det, bilden har jag snott på nätet. Snygg va!

Det är faktiskt himla roligt när en i tävlingssammanhang ovanlig ras utmärker sig. Visst är det häftigt att se olika typer av vallhundar utföra sina uppgifter perfekt in i minsta detalj. Men på nåt sätt är det ju dubbelt så coolt när en hund man aldrig hade trott kunde vara så duktig, visar att den kan minst lika bra!

Jag går ibland (framförallt när Milly har hittat på jäkelskap) och funderar på vilken ras min nästa hund ska bli (den som kommer flera år framåt i tiden). Jag tänker att nån slags vallhund eller möjligtvis retriver skulle kunna passa mig och mina önskemål om träning och tävling. Men det intressanta är att de hundindivider som jag verkligen tittar till på, eller fastnar för är av helt andra raser. Jag ser ett mönster i vad för sorts hundar som fångar min uppmärksamhet. De är personliga, egensinniga och envisa. De är mittemellan i storlek och har ofta en päls som är slät eller sträv. Ofta är det hundar av terriertyp som får mig att glo och gå fram och prata med ägaren.. Självklart pinschrar och dvärgpinnar också.

Jag gillar hundar som är lite tuffa, har attityd och energi. Visst vore det underbart med en hund som alltid var lydig och gjorde allt man bad om, men det är skoj som fasen när man märker hur vissa tänker och handlar efter eget huvud. Trots att just denna egenskapen driver en till vansinne ibland!
Betyder detta att man är dömd till att för evigt ha bångstyriga hundar som tvingar sin matte att vända ut och in på sig själv för att få ut nån slags lydnad och samarbete?!! :)

Så här tänker jag när allt funkar bra med Milly. Men när saker och ting funkar mindre bra är det minsann en bordercollie som ligger högst upp på önskelistan...

En för dagen samarbetsvillig Milly poserar under morgonpromenaden.

 

Hon ser ju så snäll och lydig ut... Men det är bara för att hon....

 

...Får bra mutor!!!

 

Ge mig!!

 

Muuumms!! Mitt i prick.

 

Mattes bästa, finaste, goaste och framförallt knasigaste pinschertjej!

 

På väg till tävlingsplatsen var spänningen olidlig. Vi körde genom regnskur efter regnskur, solen skymtade fram ibland däremellan. Skulle vi få visa vad vi går för eller skulle allt sabbas av regnet? Alla pinscherägare förstår väl att hela tävlingen stod på spel, då det är det omöjligt att genomföra ett lydnadsprogram i regn. Det där plågade, döende uttrycket hade nog inte gett höga helhetsbetyg..

Vi hade tur och regnet väntade tills vi var färdiga! Så här gick det:

Platsliggning, 10p!
Bästaste, duktigaste lilla prinsessan! Hon låg limmad i backen utan minsta lilla pinscherryck :) Mina knän kändes stabila.

Tandvisning, 10p!
Hon satt som gjuten och hade inga större problem med att bli kladdad på av domarn.

Linförighet, 5p
Det här var dagens sämsta. Hon var väldigt ofokuserad och slarvig. Jag fick dessutom hjärnsläpp och snurrade till det lite vid en vänster-om-halt. När vi närmade oss domarn så kastade sig Milly fram i kopplet för att tjenixa på honom! What!? Slarvigt var ordet.

Läggande, 8p
Vi var inte riktigt överens när vi skulle börja gå framåt. När det var dags för själva läggandet gav jag ett rejält kommando, för att undvika missförståd. Hon förstod! :)

Inkallande, 9p
Hon gjorde det finfint, förutom att hon krashlandade mot mina ben. Härlig energi!

Ställande, 10p!
Fintelifinfint! Hon kändes ju lite småvirrig så jag drog i med ett rejält kommando här också.

Apportering, 9p
Hon gjorde detta så himla bra! Jättemycket bättre än förra tävlingen. Höll helt stilla och med ett ordentligt grepp. Vi fick kommentaren "Höll till nosen" av domarn. Så tydligen tyckte han väl att jag petade på hennes näsa med apportbocken. Skit samma, hon var jätteduktig här och hade inte kunnat göra det bättre.

Hopp över hinder, 10p!
Ja, vi har ju tränat agility så att hoppa är ju både skitkul och enkelt! ;)

Helhetsintryck 7p
Domarn drog ner för att jag höll henne i halsbandet mycket, vilket jag ju gjorde. Men frågan är om det inte dragit ner mer om hon rymt iväg mellan varje moment? ;) När jag berömmer henne leder det ofta till sprallighet och därmed en liten runda. Vill ju inte berömma för lite heller, hon måste ju få lite peppning och uppmuntran.. Svår balansgång.

Sammanlagt fick vi 169 poäng, alltså ett förstapris, och kom tvåa av åtta startande!

Hon ser väl rätt mallig ut va :)

 

Rak i ryggen som en fura!

 

Här har ni filmen. Tyvärr saknar den komiska inslag under platsliggningen den här gången...

 

Det här var ju roligt! Så jäkla skönt att platsliggningen funkade så bra! Och tandvisningen. Det är otroligt att den är så säker. Linförigheten är jag dock inte alls nöjd med, det var riktigt dåligt fokus där. Men men, det kan inte vara på topp jämt. Hon skötte sig jättebra i övrigt och gjorde sin matte och husse mycket stolta :) Jag var bättre förberedd den här gången med lekbelöning efteråt, det är jag nöjd med också.

 

Ganska kul egentligen att hon sprang fram till domaren och tävlingsledaren två gånger på filmen, och det hade blivit en tredje gång om inte hon varit kopplad under linförigheten. Hon tyckte väl att det verkade vara  schysst folk. ;)

 

Nu tänker jag vänta några veckor innan vi tävlar igen. Vill inte att det ska bli tråkigt och förutsägbart för Milly, så nu får vi greja med lite annat också ett tag. Det har varit rätt intensivt nu det sista, så det kan nog vara bra att låta all läggande- och platsliggningsträning sjunka in lite. Vi behöver ju dessutom lite tid att putsa på linförigheten.

 

Hon tycker att det är skitkul att träna lydnad, och så vill jag att det ska förbli. Vi har ju hela sommaren på oss att plocka två förstapris till! :D

Hurra vilken bra sista-träning-inför-tävling jag och Milly har haft idag! Imorgon kväll ska vi ju göra ett nytt försök i lydnadsklass I.

Idag stämde vi träff med Ingrid, Tyra och dottern Hedda på klubben. Lilla Hedda har vuxit till sig och springer numera gärna omkring... Vilket skulle kunna leda till att "någon" råkade snubbla in över "någon annans" osynliga gräns. För att lugna mina nerver lite så fick de två minsta turas om att vara med. Milly fick sitta bunden en bit bort när Hedda hjälpte till med träningen, och när Milly skulle jobba så var Hedda i säkert förvar:

En I-phone kan vara användbar i många situationer...

 

Bra att kunna titta på youtube-klipp när man behöver sitta still :)

I veckan har vi fokuserat på det som behövde fokuseras mest på, dvs platsliggning, läggande, apport (med andras apportbockar) och svängar i fotgåendet. Vi körde vidare med dessa moment idag. Och det gick SÅ bra!
Jag använde leverpastej, korv och en lurvig kamptygbit som belöning. Millys bästa! :)

Vi körde platsliggning i början och slutet.

 

Tyra fick agera störande hund ett tag och blev t.ex. inkallad från liggande position bredvid Milly. Den lilla låg kvar! Det var värt några korvbitar.

 

Bus och lek mellan Milly och mig... fick henne inte att resa sig! :) (Leverpastejburken ligger och väntar bakom Milly)

 

Alla blickar på Ingrid.. (eller bananen?)

 

Vilken avancerad ställning Tyra sitter i under tiden apporten kastas iväg... hihi!  ;)

 

Hedda visade sig ha ett riktigt trevligt föremålsintresse och grep utan tvekan både trä- och metallapporten..

 

Allt vi tränade idag gick faktiskt riktigt bra! De mål och förhoppningar jag hade uppfyllde Milly, och lite till! Hon apporterade med glädje Tyras apport, i full fart ut och tillbaka till mig. Hon slängde sig i backen under läggandet och hon ansträngde sig för att vara följsam i svängar under fotgåendet. Hur ofta är man helnöjd med en träning liksom!? Duktiga tjejen!

 

Det enda som är lite konstigt är att Milly var så lugn. Vi cyklade till klubben och  kopplet hängde slakt både på dit- eller hemvägen. Hon lade sig ner och väntade när hon var bunden (förutom en gång, då hon vrålade att hon också ville vara med och leka). Just när vi tränade var hon pigg och glad, lekte och kampade som en galning. Men mellan övningarna satt hon jämte mig och väntade. Skönt, skulle man kunna säga. Fast inte riktigt likt Milly, så jag kan inte låta bli att undra om allt är som det ska? Eller har hon blivit vuxen, sådär över en natt?

 

Hur som helst så var det här den bästa tänkbara träningen inför morgondagens tävling. Tack för det Ingrid! Hoppas vi är lika nöjda imorgon med :)

 

 

Tänk vad snyggt det skulle vara att ha en sittande pinscheravgjutning på var sida om ingången till sin trädgård. Det ska vi ha när vi skaffar ett hus en dag. Jag funderade på om man kunde gipsa in Milly en liten bit i taget, för att få material till en form. Kanske får fundera lite mer på det... Men vad snyggt det hade varit med två vaktpinschrar vid grinden. Och om nån får för sig att oinbjuden gå in i trädgården, får den sig en "överraskning" i form av den livs levande pinschern som vaktar på riktigt. Hehe.

 

 

 

 

 

Då har vi genomfört vår första lydnadstävling tillsammans, jag och Milly Knasboll!

Vi kravlade oss upp tidigt och kom ut på en rejäl promenad med det lilla energiknippet till hund. 1h 15 min var vi ute och rastade ordentligt, samt försökte få bort lite spring i benen. Milly kändes jättebra på promenaden, glad, pigg och positiv. Härligt!

När vi kom fram till tävlingsplatsen hade jag hunnit bli ganska nervös.. Vi fick startnummer två och hamnade alltså i första gruppen inför:

Platsliggningen, 0p Hon lade sig ner perfekt (vi har tränat mycket på nedläggande vid sidan). När jag hade lämnat henne och vände upp mot henne igen, kände jag hur mina knän skakade! Nervös eller!
Men vad som hände sen får ni minsann kika på filmen för att få reda på.. Jag kan säga att jag aldrig ens tänkt tanken att det skulle bli som det blev, så det var en rejäl överraskning. Milly var sig själv kan man säga. Jag kände mig dum.

Efter en liten paus och omladdning så var det dags för det jag egentligen var mest nervös för:
Tandvisning, 10p!
Ett och ett halvt års tränig av detta moment har gett resultat! Domaren var rätt stor, hade keps o glasögon och tittade Milly närgånget i ögonen en lång stund. Men hon satt kvar utan protest! Halleluja!

Linförighet, 7,5p
Här gick det hyfsat, fast med lite ofokus och slarv, något sent sättande. Är ändå nöjd med energin och att hon var så pass med på noterna som hon var.

Läggande, 0p
Hon lade sig inte. Så jag kommenderade igen, då lade hon sig ner. Men man får tydligen inte ge dubbelkommando medan man fortsätter gå i detta moment. Är inte helt missnöjd, för när hon väl lade sig så gjorde hon det snabbt och snyggt och höll positionen tills jag återvände. Nästa gång!

Inkallande, 10p!
Hon hade fin energi och satte sig snyggt, utan att hopptackla mattes ben.

Ställande, 10p!
Släpade lite i starten, med ställde sig snyggt!! Duktig tjej!! :D Lite kul att när jag skulle sätta henne i slutet, så lade hon sig ner. Men tydligen tyckte domarn att det inte gjorde så mycket?

Apportering, 9p
Hon väntade på min signal, bra! Hon grep när jag sa till, bra! Hon släppte inte i förväg, bra! Dock höll hon den slarvigt och visade att den var äcklig eftersom den tillhörde nån annan. Men hon spottade inte ut den iaf!

Hopp över hinder, 10p!
Fint fint fint! Lite ofokuserad och trött vid det här laget, men gjorde precis som hon skulle! :)

Helhetsintryck, 8p
"God kontakt" skrev domarn. Vid något tillfälle ville hon hänga med kommendören Bosse. Han brukar ju figga för oss i söket så hon gillar honom. Annars var hon lite sådär halvslarvig mellan momenten, men skötte sig ändå okej. Precis när sista momentet var klart och domarn skulle bläddra fram åttan, tog hon sig en liten minirunda runt mig på plan. Knasiga lilla hund!

Hon var en riktigt glad skit och orkade hela tävlingen. Kände att hon tappade lite engagemang i slutet, men hon hade så gott om det från början att det räckte till ändå. Hon hade roligt, och jag med! Platsliggningen var inte en kick för självförtroendet, men när tandvisningen gick så bra blev jag stolt och glad. Och när vi tagit de första stegen i linförigheten så kände jag mig riktigt munter, och trots nervositet kunde jag andas och njuta av situationen!

Jag missade att förbereda en bra belöning att ha direkt bredvid banan när vi var klara. Får bättra mig på den punkten nästa gång! Men lite smarrig burkmat vid bilen var inte helt fel ändå.

 

Mera, tack!

 

Vi kom fyra av nio startande, fick sammanlagt 137 poäng, vilket blev ett tredje pris och inte direkt är något att skryta med. Men trots vissa knasigheter så är jag absolut nöjd med vår insats idag! Har hellre världens knäppaste hund som är för glad, är att hon skulle vara seg och inte vilja vara med.

Kul att de tre moment jag i förväg ansåg vara våra starkaste, också gav oss tior! Att dessutom tandvisningen resulterade i en tia var ju en härlig bonus.

På fredag är det dags igen! Längtar redan för det här var skitkul! Ska bara träna lite mer platsliggning.......

Igår upptäckte vi att Millys ena öga var lite varigt och rinnigt. Såg inte rött ut i slemhinnorna och hon verkade inte särskilt besvärad. Idag såg det värre ut :(

Rött, irriterat och rinnigt...

 

Svullet :(

 

I lördags på agilityuppvisningen lyckades Milly sparka en stor mängd sand upp i sitt eget ansikte, och in i ögonen... Troligtvis den lilla detaljen som ligger bakom detta. Tur i oturen att jag är hemma idag och kunde gå till veterinären. De sköljde och färgade med "sånt där grönt" för att se om det fanns någon skada. Som tur var visade sig ögat vara orepat och lite ögonsalva ska göra det bra.

 

Milly är inte alltför förtjust i att gå till veterinären. Hon skötte sig dock bra, trots att vetten hade sitt ansikte väldigt nära hennes, och såklart var tvungen att stirra henne i ögat. Jag höll en hand i halsbandet och en runt nosen för säkerhets skull...

Sedan fick han bjuda henne på vår medhavda salamiost på tub, och då var han rätt okej ändå. :)

 

 

En annan liten grej... Hoppas att ögat blir bra fort för... på söndag ska vi tävla! Jag kom med i efterhand på ännu en lydnadstävling (vi hade ju eg den 27/5 som debutdatum), den här i Ullared. Så nu är det allstå inte många dagar kvar till första gången i lydnadsklass 1.

 

Momenten då? Hmm, vissa saker har på nåt jäkligt dumt sätt utvecklats lite bakåt, precis nu innan tävling. Tex så har hon halvt rest sig i platsliggningen!? Aldrig gjort förr! Hon reser sig ibland ur sin sittande position i tandvisningen också!? Ger kanske inte avdrag, men jag vill att det momentet ska fungera på ett säkert sätt. Fastlimmad i backen och fokus på mig ger belöning. Kanske läge att bryta ner det i småbitar tillfälligt igen, och belöna för att hon sitter still och tittar på mig när någon kommer fram..

 

Inkallningen, hoppet och ställandet är dock våra (förhoppningsvis) säkra kort. Hoppet har aldrig gått annat än svinbra och inkallningen är så energifylld att det blir svårt att göra bättre.

Läggandet, apporten och linförigheten funkar bra. Hoppas det gör det på söndag med.

Tack igen för alla snälla kommentarer! Det värmer :)
Det har behövts ungefär en vecka för att krascha och rycka upp sig igen. Vi har som sagt tänkt över alla jobbiga frågor rörande ägandeskapet av en hund, som i vissa situationer kan ta till bett. Under tiden har Milly, intelligent och känslig som hon är, märkt att matte inte varit på topp. För att göra det hela ännu värre så har hon därför valt att dissa mig rätt ordentligt. Endast husse har varit god nog åt damen, och honom har hon minsann både gosat och lekt med. När jag har satt mig i soffan bredvid henne, har hon demonstrativt rest sig, hoppat ner och lagt sig på golvet. Har jag klappat henne har hon gjort lugnande signaler och sedan flyttat sig längre bort. Jag har alltså inte varit arg på henne!! Bara ledsen...
Härom morgonen när jag steg upp gick jag fram och hälsade henne godmorgon i soffan. Hon rörde inte en min, svansen var som förlamad. Inte ett endaste litet leende. När Tony kom upp fem minuter senare gick han också fram till henne. Då fick han både svansvift, snällöron och ryckningar i hela pinscherkroppen. Orättvist!

Nu vill jag sluta gräva ner mig i problem, och blicka framåt. Vi har ju en massa kul att hitta på så nu gäller det att ta nya tag! Milly visade tydligt i morse att hon också är tillbaka på banan. När jag kom upp ur sängen och satte första foten i TV-rummet fick Milly syn på mig..... Då reste hon sig upp i soffan, placerade öronen långt bak i nacken, viftade på svansen som en labrador och YYYYYLAde en lång stund!!! Tack för det Milly, det är precis vad en matte önskar sig :)

Den heldagen jag och Milly hade igår (Tony var med på eftermiddagen) gjorde nog susen. Vi hade jättroligt hela dan! Vi började med en mysig morgonpromenad i vackra Stättared. Därefter följde lite sökträning på samma ställe. Det gick helt okej, speciellt med tanke på att folk var väldigt aktiva på en skyttebana i närheten. Milly är ju skotträd med vi fixade faktiskt att söka med skott i bakgrunden. Jag trodde att det blev en paus i skjutandet just när jag och Milly körde. De andra hundförarna hade inte märkt av nån paus, så jag antar att vi var så fokuserade på jobbet att vi inte märkte skotten. :) Milly jobbade på bra i skogen men var lite olydig på stigen.. Jaja man kan inte få allt.

När man figgar får man umgås med skogens små invånare...

 

Redo att bli hittad...

 

Uppletad av groenendalen Spirit!

 

Hit med korven!

 

Efter söket tränade vi lite platsliggning. Funkade ganska bra.. Lite lätt i armbågarna vid nåt tillfälle dock... Här hördes också skott i bakgrunden.

 

Som avslutning blev det bus!

 

Tjoho vad kul!

 

Jaha, detta var förmiddagen. På eftermiddagen åkte vi för att titta på när agilitygänget hade uppvisning i ett nybyggt ridhus. Eftersom vi har lagt agilityn på is så skulle ju vi inte vara med. Men vi ändrade oss på plats och körde ändå!!! Vi har ju inte tränat på länge, men det var en väldigt enkel bana och allt var ju bara på kul. Ju mer misstag, desto bättre tycker ju publiken. Det var skitkul och jag är glad att vi gjorde det. Hade inte vimeo vägrat låta mig logga in så hade jag haft ett filmklipp att visa...

 

 

Hur ska vi ha det..?

 

 

Kan istället berätta att vi gjorde vårt bästa för att underhålla publiken... Vi körde stafett, två likadana banor och stora mot små hundar. Milly inledde genom att springa fram till Echo, som är en mycket erfaren korthårig collie. Hon ville busa med honom i slalomet, men han lät sig inte distraheras :) Det gillade publiken.. De gillade också när Milly stack iväg och blev infångad av Tony. Och när vi till slut fick det att flyta på i några hinder, men höll på att krocka med varann.. Två hopphinder sprang jag och Milly förbi på utsidan, hon precis framför mina fötter och jag staplande, försökte undvika att ramla på henne. Då hördes gälla tant-skrik-skratt och jultomteliknande gubbflabb... hehe.

Som tur var så var inte Milly den enda hunden som knasade till det lite... :) Det är ju tokigheter folk vill se, och det fick de :)

 

Mest en massa cowboyswannabees i publiken :)

 

Efteråt ville folk komma fram och klappa. Då drog vi oss undan och överlät minglandet till de lite mer socialt begåvade hundarna...

 

Sammanlagt tryckte väl Milly i sig ett halvt köttbullepaket under dagen, och jag fick både kaka, äppelpaj och hamburgare i samband med uppvisningen. Det var en mycket lyckad dag som vi verkligen behövde!

 

Äter gräs liggandes ner...

 

Besöksrekord i bloggen! "Kul!"

Tack för alla kommentarer! Att någon skriver överhuvudtaget känns väldigt bra. Att ni sedan är förstående och stöttande känns otroligt bra ska ni veta.. Tack!
Jag har det senaste känt mig väldigt ensam om att ha en bitpinscher. Nästan alla andra jag känt till har avlivat sina hundar. Är det bara vi kvar? Har jag undrat. Nu vet jag att vi inte är ensamma. Det kanske låter konstigt, men det hjälper faktiskt att veta att det finns fler som kämpar på med sina hundar.

Om någon är intresserad av ett mer övergripande synsätt på pinschern och dess problem, så vill jag tipsa om två andra blogginlägg:

Suvi och   Jenni

I min blogg fokuserar jag oftast på hur kul jag och Milly har det, och hur duktig hon är på alla aktiviteter vi sysselsätter oss med. Visst smiter hon iväg från mig då och då. Hon gör mig vansinnig och besviken ibland, när jag vill visa vad vi egentligen kan men hon vill hitta på bus. Allra oftast är jag dock glad för min lilla hund, med sin helt unika och knasiga personlighet som ofta känns perfekt matchad med min!

Att vi har det så himla skojigt jämt är dock inte hela sanningen. Milly har en mörk sida, man kan säga att hon har ett stort fel. Jag ser det som ett handikapp. Hon är osäker på människor hon inte känner och tycker ibland att hon behöver försvara sig.

Hon har lätt för att känna sig hotad av folk som överraskar henne, stirrar henne i ögonen eller bär konstiga kläder och rör sig annorlunda. De flesta hundar som känner obehag inför en situation visar det genom att morra och försöka ta sig därifrån. Men som med flera andra pinschrar så hinner man inte alltid se några varningstecken. Hon hugger direkt.

Det här beteendet har vi jobbat med sedan vi upptäckte det för första gången. Om någon missat det, så omplacerades Milly till oss när hon var 11 månader. Under vårt första halvår tillsammans räckte det att en främmande person tittade henne i ögonen några sekunder för länge. Om personen dessutom böjde sig ner mot henne var det ingen tvekan om saken - hon hoppade upp och siktade på ansiktet. Oftast träffade hon inte.

Milly är nu snart tre år och framförallt sökträningen har gjort att hon ändrat sin inställning till folk enormt. Nu är hon positivt nyfiken på de flesta vi möter ute och det händer att (rätt typ av) okända människor faktiskt får klappa henne. Om de dessutom bjuder på godis kan hon tänka sig att bli kladdad på ganska mycket. Så, den här framgången tillåter oss att slappna av något. Vi behöver inte "passa" riktigt så mycket som vi behövde i början.

I fredags litade jag dock lite för mycket på Milly. Hon fick vara med inne på ett familjekalas där det fanns barn. (Det har alltid varit nåt extra jobbigt med barn. Vi har brukat undvika all kontakt med småttingar helt och hållet) Hon verkade glad och stabil hela tiden, men plötsligt blev det för mycket. Det var ingen som var på henne, men det var stoj och stim och barn som befann sig nära. Jag hade henne kopplad vid min sida hela tiden, men det slutade ändå med att hon bet/nafsade ett barn i ansiktet.

Det blev inget märke på barnet men det spelar egentligen mindre roll. Som om inte alla redan var rädda för henne, nu såg hela familjen hur min hund bet ett barn. Var det nån som missade det så blev de tydligen upplysta om det, under tiden jag bar ut Milly därifrån. Vi hanterade det genom att gå in och be alla om ursäkt, prata med det drabbade barnet, och sedan åka hem. I tårar.
Fram tills nu har jag inte kunnat tänka på något annat.

Det är inte lätt att kortfattat beskriva vad man känner efter en sån här grej. Men det man känner allra mest är
Misslyckande - Hur kunde jag vara så dum att jag utsatte henne för den här situationen? Finns det nån sämre matte i hela världen? All träning vi lagt ner, alla framsteg vi gjort är förgäves. Nu kommer hon aldrig mer få chansen att umgås med min familj.
Skam - Över att ha en hund som biter. Över att inte få ordning på sin hund.
Frustration - Över att vara oförmögen att rätta till det som är fel. Över att vi jobbar ihjäl oss med henne utan att det nånsin blir bra.
Bitterhet - Över att ha fått en hund som egentligen inte funkar i vardagen. Över tanken på att leva med det här handikappet i tio år till. Över omvärldens inställning till oss och henne.


Ända sen i fredags har det varit fruktansvärt jobbigt. Jag tycker väl inte heller att det okej att min hund bits! Det ifrågasättandet som dyker upp inom en tar ett tag att bearbeta och bli färdig med. Hur många gånger kan man förlåta sin hund och ta nya tag? Vill vi ha det såhär? Nä självklart inte, men är vi beredda att vidta drastiska åtgärder? Nej.

Oavsett vad andra tycker så anser vi inte att det här är anledning nog att ta död på vår hund. Hon har ju skitkul nästan jämt. Hon är en hund som sprudlar av glädje och älskar allt hon får vara med om. Förutom skott och raketer så har hon inga rädslor som gör livet svårt för henne. Hon har en god livskvalitet och hennes problem... anser jag inte att vi är orsaken till, men det är upp till oss att ta ansvar för dem. Att omplacera är inget alternativ vi nånsin kommer överväga. Om inte vi orkar med denna otroligt krävande lilla varelse, vem fan skulle göra det då!? För det är inte helt enkelt att leva med henne.

Till att börja med får vi avvisa alla som vill hälsa på vår söta och fina hund.
Vi ser till att skydda dem som hälsar på hos oss från att bli bitna. (När vi är hemma tar Millys vaktinstinkt över, och hon är inte så osäker längre. Hon är tvärtom jäkligt tuff och drar sig inte för att sätta besökare på plats, om hon tycker det behövs.)
Vi har alltid dörren låst, så att ingen öppnar och bara går in när vi inte är beredda.
I alla lägen får vi se till att Milly inte blir trängd, tex när man får möte i trapphuset.
Framförallt får vi aldrig slappna av när vi är bland folk och ALDRIG göra misstag. Som jag gjorde i fredags.

Om vi håller på de här reglerna så fungerar det! Milly har inte ont av detta, det är vi som tycker att det är jobbigt emellanåt. Men om matte och husse behåller full kontroll och sköter sina sysslor så är Milly lycklig och ingen blir biten. Vi skulle ju kunna välja att skärma av Milly från omvärlden. Med kompostgaller och stängda dörrar. Men vi VILL att hon ska vara med! Hon är ju den tredje individen i min o Tonys familj. Dessutom tror jag att hon aldrig hade blivit så bra som hon är, om hon inte fått vara med så mycket bland folk. Att bespara henne tråkiga erfarenheter, och utmana henne precis lagom mycket är inte lätt, men enligt mig nyckeln till framgång.
Även om vi gör så gott vi kan hela tiden, så ser de flesta andra inte det underbara och roliga med Milly. Många är rädda för henne, eller tycker helt enkelt bara inte om henne. Känns inte jätteroligt.
Det var inte riktigt så här vi tänkte oss att det skulle bli att ha hund.

Förresten!!! Det var himla kul att så många kommenterade inlägget om den konstiga tanten! Haha det ska till nåt knäppt för att få extra kommentarer. Man får både konstiga och roliga uppleverlser på köpet när man har hund ;)

Jag har nu anmält oss till vår första lydnadsklass 1 tävling! I Bollebygd den 27/5 ska vi se hur det går för oss när det är "på riktigt". Jag räknar med att ha finputsat färdigt läggandet tills dess... Det är ju ändå drygt tre veckor kvar. Om den lilla damen bara bestämmer sig för att låta bli ivägsmitningar och håller sig till matte, så borde det kunna gå bra.
Lydnadsträningen rullar på, men jag försöker att inte träna för mycket på det vi kan allra bäst. Det känns lite grand som att Milly ber om nya utmaningar nu, och jag vill inte överträna så att det blir tråkigt.
Därför testade vi idag för första gången att träna på (det som i slutändan ska bli) sändande till ruta. Det gick bra och ungefär som jag tänkt mig. Vi använde en target att söka upp och trampa på, och det är ju lätt som en plätt tycker damen.

Platsliggningsträning i utkanten av utställningsområdet vid Tjolöholms slott i helgen. Extern belöning med godisskål bakom.

 

Vi tränar en del på att ligga kvar ända tills jag ber henne att sätta sig upp. Belöningar i liggande position.

 

Det går också bra att arbeta för en stunds lek och bus!

 

Hon vill döööda den stackars leksaken!!

 

Skönt att hon kan ta det lugnt emellanåt, trots mycket ståhej runt omkring.

 

För att nämna en icke-hundig grej, så sprang jag och några hurtiga kompisar Vårruset igår! Det var en jätterolig upplevelse, jag har aldrig sprungit nåt lopp förut. Det gav faktiskt lite blodad tand, så nu funderar jag på att anmäla mig till ett terränglopp i slutet av maj. Det borde ju vara ännu roligare (och jobbigare) att springa ett lopp i skogen över stock och sten, än på asfaltsvägar. Sen är det bara på 5 km så det borde ju gå utan att man tar död på sig totalt.. :)

Jag inser att jag är en tävlingsmänniska.... Nu är ju Vårruset ingen tävling, men att ha ett konkret mål att träna inför, det är det som funkar bäst för mig.
Att tävla (oavsett gren) ger kickar! Det behöver inte nödvändigtvis vara en riktig Tävling för att det ska ge den rätta effekten. Det räcker ju att man ska utföra något så jäkla bra man bara kan. Känslan efteråt är härlig, åtminstone när det inte har gått helt åt skogen. När jag t.ex skrev högskoleprovet hade jag förberett mig i flera månader innan. Pluggat och pluggat. Det var mycket som stod på spel, komma in på utbildningen eller tvingas jobba kvar i Helvetesfabriken. När jag åkte till provet var jag så nervös att jag mådde illa. Härligt! :) Men det slutade ju bra, 1,5 fick jag och kom in på lärarutbildningen.

Här såg vi tre huggormar! Så husse fick bära den lilla guldklimpen en bit. Notera bakbenen och det alltid så uppmärksamma lilla huvudet. På Milly. :)

 

Vad f*n gör husse uppe i ett träd??!!

 

Sånt tokigt beteende måste bekämpas med en pinscherattack!

Till sist vill jag skylta lite för Millys pinschersläkting Harry. Han och matte Emma var med på SVT igår! :) I TV-programmet Huset fullt av hundar visade de hur agility ska gå till. Titta på avsnittet här! Vid tiden 17.10 börjar den delen där Harry och Emma är med. De är verkligen ett härligt ekipage och Milly är såklart stolt över att ha en stjärna och kändis i släkten! ;)

Nu har vi minsann varit med om något ganska konstigt..
Vår lilla familj gav oss ut i solen, till havet. Jag och Milly låg på en filt och läste, Tony stod en bit bort och fiskade. Lugnt och skönt, soligt och varmt.

Solande pinscher.

 

Urtråkig läxläsning.

 

Plötsligt anlände tre tanter i pensionärsåldern, och två hundar. De höll till en liten bit bort från oss och började plocka fram grejer. De diskuterade var de skulle placera elden. Ska de grilla? Tänkte jag.

Det märktes snart att det var en av dem som bestämde. Hon hette Marianne och använde sig ofta av befallande fraser som:

Du ska göra så här! Ni ska gå med hunden här! Nu ska hunden göra såhär! osv..

Det visade sig att Marianne skulle lära de andra två damernas (Marie-Louise och Margareta) hundar att väcka sina mattar om det börjar brinna i huset. Intressant, tänkte vi (nu hade Tony kommit tillbaka) och satte oss upp för att beskåda detta projekt.

 

 

De var alltså ganska nära oss, vi hörde tydligt allt de sa. Hoppas de inte hörde vad vi viskade...

 

Höga och gälla tant-röster blandades upp med förvirring i luften. Mariannes pedagogiska talang lyste med sin frånvaro och hon styrde och ställde med de andra två.

Nu berättar jag inte in i detalj hur träningsupplägget såg ut. Men jag kan sammanfatta det genom att säga att det gick väldigt fort fram! Man behövde inte vara nån expert för att se att hundarna inte fattade vad de höll på med. Det var inte tal om att låta hundarna tänka själva om man säger så...

 

Damerna pratade med varandra en bit bort och mitt i allt virrvarr hördes detta:

Marie-Louise: Är det där en mellanpinscher?

Marianne: Ja det är nog en mellanpinscher!

Marie-Lousie: mummel mummel

Marianne: Jaså din syster har haft en mellanpinscher?! Ja det är inga lätta hundar det!!!!

 

 

Självklart kunde jag inte låta bli att smygfota lite. Nu har Margareta gömt sig under en filt, bakom en sten. Kanske att filten ska symbolisera ett täcke? Precis som när matte ligger och sover hemma...

 

Med många hejarop lyckades Marianne och lagotton Pricken söka upp matte Margareta! Nån belöning syntes inte till när hunden hittade fram. "Han ska gärna hoppa på dig och krafsa, mycket!" sa Marianne. Pricken var väldigt återhållsam och nåt krafsande var inte aktuellt. Här fortsätter Matte Margareta till nästa gömställe.

 

Här är det Marie-Louise som blir hittad av sin svarta terrier. "Fy vad stark han var!" sa Marianne. "Nu får han leta upp mig istället", sa hon (för att hon inte orkade hålla honom mer?)

 

Plötsligt var det dags för gruppen att ta paus. Då kom Marianne med raska och mycket bestämda steg mot oss. Hon utstrålade tydligt: "Jag ska hälsa på er hund!!"

Fort som attan fick jag klämt ur mig att Milly inte brukar vilja hälsa, hon kanske kan tänka sig att nosa, men utan att bli klappad.

 

Marianne stirrade först Milly i ögonen lätt framåtlutad (dock utan att klappa!). Sen bad hon att få hundgodis av mig. Utan att tänka så noga gav jag henne några bitar, än så länge såg Milly glad och orädd ut. När tanten fick hundgodis i näven så började hon mata Milly och samtidigt vände hon sig om, med ryggen åt oss. Milly följde med till hennes framsida för att få mer godis. Då drog Marianne i kopplet, alltså i riktningen ur min hand. Jag höll emot såklart och gick runt tanten för att se vad hon höll på med. Hon drog återigen i kopplet, för att ta det ifrån mig! När jag höll emot sa hon: "Släpp kopplet!"

"Nej! Varför det?!" svarade jag lätt irriterat och började tycka att hela situationen var väldigt konstig och obekväm.

"Jag ska se om jag kan få henne att snurra!" sa kärringen och rörde sin hand i en cirkel - så att Milly snurrade.

 

Va i helvete?

 

Där var det mötet över, vi tog Milly och gick!

 

Som tur var tyckte inte Milly att det här var läskigt. Gott med godis bara. Men vad höll kärringen på med? Det var som att hon skulle visa sina kursdeltagare att hon minsann kunde umgås med så "svåra hundar" som "mellanpinschrar"!? Hur får man för sig att gå fram till helt okända människor, kräva att de ska överlämna kopplet och sedan utföra konster med deras hund?!?!?!?!?!!!! VA?!

 

Först blev både jag och Tony bara väldigt förvånade. Vi måste ha sett ut som fågelholkar när vi gick därifrån. Mycket konstigt beteende tyckte vi. Nu när jag tänker på det i efterhand blir jag lite sur och arg faktiskt! Så kan man ju inte göra. Tänk om Milly hade blivit rädd och bitit till henne.. Vilket bakslag.

 

Det är konstigt att jag aldrig lär mig, jag tror att folk är vettiga och låter ibland främlingar komma fram. Om Milly utstrålar att det är okej. Men gång på gång beter sig folk konstigt och tydligen kan man inte låta nån man inte känner komma i närheten av sin hund. Ska man behöva ha nolltolerans? Inga människor som vi inte vet är ok får ha kontakt med Milly!?

Ikväll har jag och min knasiga lilla hund varit med på en träningstävling i lydnad på vår hemmaklubb. Hon var jätteglad, jättepigg och astaggad! När vi väntade på vår tur kändes hon som en tickande bomb fylld av energi... Jag tänkte att om hon inte smiter iväg så fort jag tar av kopplet så blir jag förvånad.

Men såhär gick det, "domarns" kommentar direkt efter momentnamnet, sedan mina egna:

Platsliggning: "Orolig, liten förflyttning"  Milly låg de två minuterna utan att resa sig. Halvdåligt fokus på mig. Mot slutet ålade hon sig pyttelite, ca fem cm framåt.

Tandvisning: "Bra" Hon reste sig upp. Då bad jag om att få göra om det, ville inte belöna om det inte blev så bra som det kan vara. Vid nästa försök satt hon som fastlimmad i backen!

Linförighet: "Kanon" Hon chockerade genom att vara superduperduktig! Hon höll sin position jättefint, fokuserade på mig hela tiden! Inte ett enda dåligt steg! :-O

Läggande under gång: "Svagt läggande" Vi är inte helt klara med detta momentet än, men jag testade ändå. Hon lade sig snabbt på mitt kommando, men reste sig halvvägs upp direkt. Gräset var nog kallt.....

Inkallande: "Bra" Hon hade lite dåligt fokus när jag lämnade henne. Men kom som skjuten ur en kanon och landade rakt och fint vid min vänstra sida :)

Ställande under gång: "Bra" Hon ställde sig snabbt, och stog kvar helt stilla. Grymt!

Apportering: "Tveksam" Först ville hon inte ta apporten. Hon vred på huvudet men till slut tog hon den. Hon visade tydligt att den var äcklig! Höll (slarvigt) kvar tills jag tog den.

Hopp över hinder: "10" Bättre hade vi nog inte kunnat göra det. Full av energi, visste precis vad hon skulle göra, och gjorde det snyggt! :)

Det var roligt att hon var så himla glad! Hon är oftast glad, men nu var hon så glad att hon verkligen  tog emot mitt beröm mellan momenten. Hon fick godis också såklart, men blev upprymd nog av mina klappar och muntliga beröm.
Det som gick mindre bra var inte förvånande, jag vet att det är de grejerna vi behöver träna mer på. Himla kul att det gick så bra, hon smet ju inte iväg en enda gång ;) Känns hoppfullt. Mattes allra bästaste lilla knasråtta!

Med extremt pinschervänligt väder och en glad hund som verkade lagom på G, kändes det riktigt bra innan starten. Lätt som en plätt, tänkte jag och satte igång.
Nähä du! Här ska vi inte ta för lätt på saker och ting, sa Milly och gav sig på godisburken i "åttans frestelse". Sedan stack hon av banan också!!!!! Den lilla, jäkliga......

Skit samma, hon var glad och vi hade en rolig stund på tävlingen ändå. Folk kom fram efteråt och påpekade att jag har en väldigt glad hund, och undrade hur gammal hon är. I slutet av filmen hörs en gubbe som säger:
"Det är lite valptag i den".
En kvinna svarar: "Den är säkert ung".
Gubben igen: "Javisst! Det är bara lite valptag i den".
Haha! De skulle bara veta att hon är tre år! ;)

En rolig grej med att få loppen filmade är just att man kan få med såna här kommentarer av publik och medtävlande, hehehe..

Här kommer mitt och Millys lopp, och Cecilia, Essi och Imsas lopp:

 

 

 

 

Trots att det slutade med diskning (eller snarare började med diskning) för oss tar jag det faktiskt mest med en axelryckning. Okej, det blev knasigt idag. Också. Men jag är nöjd med att jag inte lämnade banan, utan fortsatte. Vi kunde ju skärpa till oss även efter de små avbrotten... Då var ju Milly jätteduktig, och hade fin precision.

Jag stannade en stund efteråt och tittade på nybörjarklassen. Först ut var en tjej med en hund av staffe-typ. Den var totalt väck, gick inte att få kontakt med över huvud taget. Tjejen jobbade och jobbade, lockade, pockade, klappade händerna och knäppte med fingrarna framför nosen på hunden. (Man får ju inte röra vid dem. Även om det nog hade varit värt en diskning här för att få hunden att vakna till)
Tyvärr var den här hunden allt för upptagen av vad som hände runt omkring banan, så till slut gav matten upp och avbröt. Jag led verkligen med henne, och kände väl igen mig.

När jag tänker tillbaka på hur Milly var på våra första rallytävlingar så har vår utveckling ändå gått framåt. Jag hade inte en gnutta nervositet i mig idag, och Milly är (trots vissa små busstreck) väldigt mycket mer fokuserad nu. De första gångerna på rallybanan märkte Milly knappt att jag också var där!

När jag såg hur ledsen staffematten var efter sin misslyckade tävling bestämde jag mig för att försöka muntra upp henne lite ;) Jag sa att hon kämpat på bra, och berättade hur svinjobbig och lättdistraherad Milly var i början. Och ibland fortfarande är. Men att efter mycket träning och många tävlingar så blir det ju bättre. Det var deras andra tävling och hunden var ung. Men det är ändå frustrerande när skillnaden är enorm mellan hur det går på träning och tävling.
Det får ta den tid det tar att komma nånstans, huvudsaken är att det rör sig åt rätt håll och att man har roligt på vägen! :)

Milly gjorde massor av lekinviter till Imsa.. Men den lilla damen var inte riktigt lika bussugen.. :)

 

En bild vi sett flera gånger förr: Cecilia med sina tjejer på toppen av pallen!

 

Jag fick förresten "provköra" Essi en liten stund, alltså den stora damen på pallplats nr 2. Det var minsann en rejäl hund att ha vid sin sida! Men samtidigt smidig och såklart väldigt lyhörd och villig att vara till lags. Trots att hon inte känner mig. Visst är det skillnad på vallhund och pinscher... Tack igen Cecilia för lånet, och för filmningen!